Färdig lärare – och nu då?

Här följer en berättelse. Inte en historia med en sensmoral. Inte ett inlägg som rekommenderar dig att arbeta bara 45 timmar per vecka. Utan helt och hållet en berättelse om en ny lärare.

Efter fyra år på lärarutbildningen, tre år på gymnasiet och tio år i grundskolan lämnade jag således skolbänken. Med ett långt och härligt sommaruppehåll bakom mig började jag jobba på heltid för första gången. Jag hade ju såklart haft sommarjobb och kortare vikariat tidigare, men för första gången var jag anställd med en tillsvidaretjänst. Jag var redo.

Det märkliga med att börja arbeta var att jag nu inte hade något tydligt mål längre. När jag var yngre funderade jag inte så mycket över framtiden. Visst hade jag planer på vad jag skulle arbeta med men jag satte aldrig upp så konkreta mål. Ju äldre jag blev desto viktigare blev det med betyg så att jag kunde komma in på det gymnasium jag ville. När jag väl kom på att jag ville bli lärare hade jag det målet att uppnå.

Under alla universitetsår fanns det både korta delmål och ett slutmål. De korta delmålen bestod av att klara den kurs jag för nuvarande läste och det stora slutmålet var att bli utbildad lärare.

Och en dag så kom äntligen den dagen då jag blivit godkänd på alla mina kurser och kunde skriva ut mitt examensbevis. Jag hade redan cirka en månad tidigare fått ett lärarjobb så jag hade det att se framemot den sommaren. Otroligt förväntansfull, lite rädd och nervös (måste jag erkänna) steg jag in på skolan. Samtidigt som jag hade väntat på denna dag i snart fyra år kände jag mig så dåligt förberedd, som om jag inte kunde någonting. Dock hade jag ju ett stöttande arbetslag och en bra rektor, så det kändes som om att det här skulle bli bra. Men.

Så kom den första fredagen efter en hel vecka med eleverna. Då fick jag äntligen möjlighet att reflektera. Då kom tomheten. Var det här allt? Är det här mitt liv nu? Det hade varit en tuff första vecka men det var inte det som gjorde att jag kände såhär. Såhär i efterhand tror jag att det var en känsla av att inte veta vart jag skulle. Efter alla år då jag hade strävat mot ett mål hade jag kommit till den punkt i livet där jag inte visste vilket nästa mål var.

När jag kom hem den kvällen blev jag nedstämd. Jag grät. Jag visste inte om jag ville jobba kvar, konstigt nog. Jag visste inte om jag ville bo kvar där jag bodde. Jag visste ingenting. Jag tror att jag kände skuld för att jag inte visste. Har man utbildat sig i fyra år måste man väl ändå förstå vad det innebär att arbeta som lärare. Dessa tankar förminskade mig.

Idag vet jag inte hur jag kom ur det. Vet inte hur jag började må bättre. För det gjorde jag. Kanske var det den första gången jag fick trösta en av mina elever. Kanske var det första gången någon av eleverna på min skola vinkade till mig utanför skolbyggnaden. Kanske var det första gången jag hörde en elev använda ett ord jag förklarat för hen.

VFU:erna, praktikerna, ger en bild av hur lärararbetet är. Vi får förhoppningsvis inblick i vilka arbetsuppgifter lärare har, hur stämningen på arbetsplatsen kan vara och hur eleverna kan bete sig. Det jag anser att VFU:erna inte åskådliggör är framförallt det ansvar som vilar på en. Under VFU:erna är syftet att klara kursen; syftet med arbetet som lärare är att utbilda barn och ungdomar för en värld och ett samhälle som behöver dem.

Dessutom menar jag att VFU:erna inte förbereder en för den stora förändringen i sitt liv. Nu ska tilläggas att jag flyttade 70 mil norrut och markant bytte bostadssituation. Men bortsett från detta hävdar jag att man måste förändra sina levnadsvanor: man får ett visst krav på att vara en förebild utåt såväl på sociala medier som på stan, man jobbar 45 timmar per vecka istället för (ärligt erkänt) 30 timmar per vecka, man kan inte ta ledigt en eftermiddag bara för att man känner för att läsa litteratur senare och så vidare.

Är jag ensam om denna upplevelse? I sådana fall hänvisar jag till denna text som ytterligare en berättelse om en nyexaminerad lärares första tid i yrket.

Lämna en kommentar

  • (will not be published)