Det första giget

“Det var i examensarbetetider som jag i en del av min prokrastinering smått började att titta på vad som fanns tillgängligt på arbetsmarknaden. Inledningsvis hade jag en tydlig målbild i vilken jag såg mig själv arbetandes i en introduktionsklass på en högstadieskola någonstans i Göteborg.”

Den sista terminen i lärarutbildningen innebär inte bara timmar av uppsatsskrivande och en efterlängtad praktik. Den sista terminen innebär också en försiktig början i att hitta sitt första arbete efter examen. Att det är brist på utbildade har väl inte undgått någon, men att börja leta efter det första lärarjobbet är fortfarande snårigt och inte alltid helt lätt. I vilken skolform vill jag arbeta? Ska jag ta ett jobb på en privat eller kommunal skola? Vill jag arbeta på en stor skola eller föredrar jag att arbeta på en mindre skola?

Det var i examensarbetetider som jag i en del av min prokrastinering smått började att titta på vad som fanns tillgängligt på arbetsmarknaden. Inledningsvis hade jag en tydlig målbild i vilken jag såg mig själv arbetandes i en introduktionsklass på en högstadieskola någonstans i Göteborg. Jag tror att jag sökte runt femton lärarjobb den dagen varav ett var på Komvux i göteborgsregionen. Det var också det jobbet som jag i slutändan fick tack vare en angelägen arbetsgivare, en bra ingångslön och en tjänst som både innehöll SFI, grundläggande vuxenutbildning och gymnasiekurser. För vissa kanske en sådan tjänst låter som en mardröm, men för mig lät som ett spännande sätt att se progressionen i språkinlärningen på nära håll som undervisande lärare. Ytterligare en anledning till att det blev Komvux är att skolformen personligen ligger mig nära hjärtat.

Som tonåring var jag inte på något sätt en mönsterelev. Min skoltrötthet och rastlöshet spillde över på mina studier, vilket slutade med att jag valde att avsluta mina studier på gymnasiet efter ungefär ett år. I efterhand tycker jag nog att jag hade kunnat samlat ihop mig och hittat ett sätt att ta mig genom studierna, men där och då fanns inte det på kartan. Istället valde jag att arbeta bort min rastlöshet. Det är ingen hemlighet att framtidsutsikterna för personer som inte slutför sina gymnasiestudier inte är speciellt ljusa. SCB:s undersökning Unga utanför? – Så har det gått för på arbetsmarknaden för 90-talister utan fullföljd gymnasieutbildning1 visar att andelen av de som inte slutförde sin gymnasieutbildning som inte har något arbete uppgår till c:a 20  % medan motsvarande siffra för de som har ett slutbetyg är c:a 5 %. Personligen hade jag säkerhet i en stöttande familj, men utan det hade jag antagligen inte varit där jag är i dag.

Att jag har tagit mig dit jag har i dag beror dels på en stöttande familj och dels beror det på att vi i Sverige har en vuxenutbildning som ger de som inte riktigt kan eller orkar läsa färdigt gymnasiet en möjlighet att i vuxen ålder få revansch. Komvux ger också invandrade möjligheten att etablera sig i samhället genom att ge dem ett språk och/eller en utbildning. Min relation till skolan och utbildning var inledningsvis stukad, men tack vare engagerade lärare, en Komvuxskola som organiserades som den sociala mötesplats som en skola ska vara och ett nyfunnet självförtroende flög jag bokstavligt genom mina kurser på Komvux rätt in i universitet och vidare ut i arbetslivet.

“När du arbetar på Komvux möter du många stukade självbilder och oerhört heterogena grupper.”

När du arbetar på Komvux möter du många stukade självbilder och oerhört heterogena grupper. Det gör att det krävs en känslighet och förståelse för vad många av de här eleverna kommer från. Vilket också gör det viktigt att vuxenutbildningen är förutsägbar och stabil i sin organisation. Därför gläder det mig att Åsa Fahlén för en kort tid sedan i en debattartikel lyfte vikten av en fungerande organisation runt vuxenutbildningen och att det måste bli ett slut på upphandlade billiga lösningar hos kommunerna där vare sig förutsägbarhet eller stabilitet finns.2 Vuxenutbildningen fyller en oerhört viktig funktion för de som annars riskerar att hamna i utanförskap och i förlängningen orsaka samhället och andra individer skada. Utan Komvux hade jag inte arbetat som lärare på Komvux – utan Komvux hade jag inte skrivit det här inlägget.

Robert

1. https://www.scb.se/hitta-statistik/statistik-efter-amne/utbildning-och-forskning/befolkningens-utbildning/analyser-och-statistik-om-befolkningens-utbildning/pong/publikationer/unga-utanfor–sa-har-det-gatt-pa-arbetsmarknaden-for-90-talister-utan-fullfoljd-gymnasieutbildning/

2. https://www.aftonbladet.se/debatt/a/kagqAQ/forbjud-komvux-som-inte-drivs-kommunalt

All heder åt läromedel

— Hej jag heter Rasmus och jag använder läromedel.

— Hej Rasmus.

Eller förresten, det där ger er en helt fel bild av mitt förhållande till läromedel. Jag tycker mycket bra om läromedel och det är inget jag försöker vänja mig av med. Från universitetet fick jag däremot uppfattningen att jag ska passa mig för läromedel. Vi fick i ett par ämneskurser göra små läromedelsanalyser, vilket var matnyttigt, men generellt sett var dessa inget som värderades särskilt högt. Denna syn går att relatera till metodiska inslag i utbildningen överlag, där metodiken till största del skulle vara ett innehåll under vår verksamhetsförlagda utbildning (praktik).

Jag har till viss del kommit över stadiet där jag enbart skapar eget läromedel, skriver egna texter eller kopierar från diverse källor. Det hinner jag inte med. Har du läst mitt föregående blogginlägg förstår du varför.

Men varför läromedel?

Ett välskrivet läromedel hjälper mig att få en progression på innehållet eleverna ska lära sig, väljer ut varierande uppgifter för eleverna att arbeta med och tillåter eleverna att arbeta på i egen takt. Det är en guldgruva för mig som lärare tycker jag. En av de främsta anledningarna är just eftersom läroplan och skollag trycker så mycket på att barnen ska utvecklas så långt de har förmåga/möjlighet till. I en klass finns många olika barn; allt från de som läser ”bollen är rund” med möda till de som avnjuter Harry Potter-böckerna. Att de då får arbeta i sin egen takt är nödvändigt i många sammanhang.

Självfallet låter jag inte eleverna lära sig på egen hand med läromedlet, släpper dem vind för våg och tar en kopp kaffe istället. För mig är läromedlet just ett medel för att lära sig något. Genomgångar, uppgifter vi löser gemensamt, reflektioner och högläsning är moment som jag också vill ha med för att ge en så allsidig undervisning som möjligt.

I ljuset av vad jag skriver i början av blogginlägget kan det ses som att jag vill skylla på lärarutbildningen på grund av dess skeptiska syn på läromedel. Det vill jag inte, jag kan tvärtom förstå att de inte vill påverka oss att lita blint på läromedlen. För det finns många, i mitt tycke, usla uppgifter i vissa läromedel. Lärarutbildningens uppgift är kanske inte heller att gå igenom bra läromedel utan istället lära oss teorier bakom lärande så att vi på egen hand kan förstå vad som är en bra uppgift.

Det jag istället kan se tillbaka på och kritisera är varför vi inte fick tid att analysera läromedel, genomförda lektioner utifrån teorier om lärande och få exempel på lektioner och temaarbeten som grundar sig på de nuvarande teorierna. Om man inte fattat det innan man börjar arbeta som lärare inser man ganska snart att man inte kan köpa ett läromedel eller NTA-lådor* med hull och hår. Oavsett hur fantastisk en lektionsplanering är utifrån läroplansmål* och forskning kan den inte genomföras, utan modifikationer, i alla klasser. Det, om något, skulle lärarutbildarna behöva lära sig!

Förklaringar:

*NTA-lådor: NTA är en förkortning för Natur och Teknik för Alla och dessa lådor innehåller ett arbetsområde inom ett eller flera av No-ämnena och Teknikämnet. Respektive låda är som ett läromedel, komplett med progressionsstyrda lektionsplaneringar och nödvändigt material.

*läroplansmål: mål som finns i läroplanen.

45 timmar per vecka

Jag hade digra förväntningar när jag skulle ha mina första lektioner. Jag hade planerat lektionerna in i minsta detalj. Tänkt ut ett innehåll, gjort arbetsblad, föreställt mig att det skulle uppstå diskussioner och att alla skulle få aha-upplevelser och inspireras av innehållet. Jag hade också en tanke om att bara jag visade mitt sätt att leda klasserna skulle de acceptera det och lyssna på mig. Genom att uppträda som en god förebild skulle eleverna vilja göra rätt i min närhet och därmed också förstå när jag tillrättavisade dem. Schemat som var lagt och lokalerna som var oss tilldelade skulle ju fungera oproblematiskt. Planeringen mellan mig och den andra klassläraren skulle flyta på som rinnande vatten. 

 

45 timmar per vecka,  

det kommer absolut räcka! 

 

Efter första och andra veckan kom chocken. Var det bara det här de kunde? Mina höga förväntningar på vad eleverna skulle ha haft möjlighet till att utföra gjorde att undervisningen behövde planeras om, i det grövsta. Om en elev knappt klarar av att skriva bokstäverna i sitt namn är det för mycket begärt att de ska skriva av en kortare text på 4–5 meningar om något vi samtalat och sett filmer om. Dessutom hade jag fått sammanlagt cirka åtta elever, i mina tre klasser, som inte sitter och vill göra eller vara med på det jag har planerat. Ytterligare något att ta hänsyn till, eftersom man inte vill att de ska bli negativt inställd till skolarbetet redan de första veckorna. Tänk vad mycket enklare det var på universitetet, där man kunde planera lektioner utifrån en ”utopiklass” som alltid uppförde sig och där det enbart handlade om att anpassa undervisningen utifrån förmågor/kunskaper istället för beteende/intresse. 

 

45 timmar per vecka, 

det ska väl förhoppningsvis räcka. 

 

Vecka fyra var det dessutom dags för utvecklingssamtal. Det är för övrigt ett helt annat kapitel som kräver ett eget inlägg, för tid tog det. Inte bara skulle jag klämma in tider för samtalen på min arbetsplatsförlagda tid utan därtill planeringen av dessa skulle ingå i denna tid. Då jag dessutom inte hade haft eleverna mer än tre, fyra veckor tog det lång tid att komma på något vettigt att orera om i en halvtimme. 

 

45 timmar per vecka, 

kommer det verkligen räcka? 

 

Att schemalogistik inte föreläses om och ger högskolepoäng är ju helt och hållet dumdristigt! Bussvakter, rastvakter och lunchvakter skulle täckas in med personal och i så hög utsträckning som möjligt delas lika (med hänsyn till de som arbetar deltid). Under de första veckorna vet jag inte hur många gånger jag ändrade i mitt personliga schema på grund av att någon (läs undertecknad) hade fått för många rast-, lunch- eller bussvakter samt på grund av schematekniska missar. Dessutom hade jag fått en svårhanterlig grupp vilket gjorde att vi behövde testa olika gruppkonstellationer, klassrumsmöblering och salar under de första tio veckorna. Lägg därtill till att behöva instruera vikarier i kollegors planerade arbete, själv planera upp arbete för vikarier samt att täcka upp för frånvarande kollegor som inte täckts upp av vikarier så får du en bild av planeringstid som rinner iväg. 

 

45 timmar per vecka, 

nej det verkar inte räcka. 

 

Utöver detta tillkommer allt som en nyexaminerad lärare, på en ny arbetsplats, behöver lära sig. Hur får man kaffe? Kostar kaffe och fika? Hur fungerar kopiatorn och lamineringsmaskinen? Hur rapporterar man övertid och kompetensutvecklingsdagar i tjänsten? Vilka personer kan man kontakta när man behöver en vikarie? Ska man föra anteckningar eller läsa på något inför APT:erna? Vad finns för material och vad får jag beställa? Vilka kollegor kan jag störa om jag har frågor och vilka bör jag helst fråga om denne ”ser ledig ut”? Vilka kollegor har koll på saker och ting och vilka kommer jag inte få ett relevant svar från? Hur registrerar man en kränkning som skett mellan elever? Var går gränsen för en kränkning man ska anmäla? 

 

45 timmar per vecka, 

det kommer inte räcka. 

 

Men VÄNTA ett tag… Det ser ju ut som om att mina första veckor har varit helt katastrofala när man läser detta. Ja, det ser så ut, det medger jag. Och faktum är att det inte har varit en dans på rosor. Men jag märker att jag blir tryggare i min roll som lärare för varje vecka. Och till det har jag haft ett arbetslag som jag har kunnat ställa de flesta av mina frågor till. Vi har också haft mycket roligt emellanåt, trots hög stress tidvis. Jag har också haft turen att få arbeta i en klass tillsammans med en annan lärare, vilket har gjort att jag alltid har haft någon att reflektera ihop med.  

 

45 timmar per vecka, 

den tiden ska räcka. 

Du ska inte arbetsbelastningen lillfingret sträcka, 

för den kommer förr eller senare hela armen knäcka. 

Låt dina 45 timmar vara din vägsträcka, 

låt inte din fritid, ditt arbete befläcka. 

Eleverna dör inte av en mindre planerad vecka, 

det kommer du snart att upptäcka.

Praxischocken

När jag skriver det här inlägget har jag varit anställd och arbetat som lärare i tre månader. Jag som skriver heter Robert Ljungquist och jag tog examen från ämneslärarprogrammet på Göteborgs universitet i juni 2018. Att arbeta som lärare på riktig är på många sätt en upplevelse som lärarutbildningen inte riktigt förberett mig på. I dagsläget innehåller lärarutbildningen tjugo veckor praktik. Tjugo veckor som förväntas ge dig en tillräckligt god uppfattning om vad läraryrket innebär för att sedan kunna ta dig an yrkets komplexitet. Det räcker inte. Visst ger det dig en viss uppfattning om vad som krävs att leda en grupp elever – men på många områden är du helt utlämnad till introduktionen du får på din nya arbetsplats. Ibland kallas denna upplevelsen för praxischocken. Även om jag inledningsvis har fått god hjälp i att greppa några av läraryrkets olika delar på min arbetsplats, så har de första tre månaderna i läraryrket i vissa avseenden även varit en praxischock för mig. Nedan följer två saker jag innan jag började min tjänst inte visste att jag skulle vara tvungen att förhålla mig till:

Skolans lokala kultur

“Det kan handla om allt från hur köksschemat fungerar, vem en ska vända sig till om en har problem med datorn eller till vilket klassrum som en inte får låna HDMI-kabel från.”

På varje arbetsplats skapas unika förhållningssätt och oskrivna regler som de anställda behöver förhålla sig till. Det är inte unikt för skolan, men i skolan blir den lokala kulturen ibland en osynlig vägg du som nyanställd krockar med. Det kan handla om allt från hur köksschemat fungerar, vem en ska vända sig till om en har problem med datorn eller till vilket klassrum som en inte får låna HDMI-kabel från. Parallellt med att lära sig alla andra dokument som styr vår dagliga verksamhet behöver nya lärare också lära sig den lokala kultur som råder på skolan. Ibland tänker jag att det hade varit på sin plats med en utbildning för nyanställda lärare i alla de oskrivna regler som finns på skolan. Kanske borde skolor ge nya lärare en karenstid för att slippa vissa konferenstider och köksscheman just för att vi ska kunna närma oss skolans lokala kultur i vår egna takt. Det är tillräckligt mycket att tänka på som det är.

Den digitala lärplattformen

“Jag tycker att det finns en viss övertro till digitaliseringens förtjänster.”

Om vi har tur ger lärarutbildningen oss en kort introduktion till de olika lärplattformar som vi kan möta ute på arbetsplatserna. Hjärntorget och Google Classroom är två lärplattformar som jag har mött under min VFU och på universitet. Jag hade inte turen att möta Office 365 som används i min kommun, vilket ger en extra brant uppförsbacke när jag nu ska börja planera och genomföra min undervisning. System som inte kommunicerar med varandra, elever som inte fått tillgång till sina konton, dokument som försvinner och andra problem är vardagsmat för oss på min skola. Lägg till att jag också behöver ha koll på var jag hittar all information och tidigare planering som har använts på kurserna innan jag tog över dem. Jag må vara en förespråkare av whiteboardtavlor och papper och penna, men jag tycker samtidigt att det finns en viss övertro till digitaliseringens förtjänster när undervisningsmaterial och kursinformation ligger på en digital lärplattform som i sina bästa stunder fungerar tillräckligt bra för att du ska komma åt uppgiften du sparade i molnen veckan innan.

———–

Jag trodde i min naivitet att det skulle finnas en större valfrihet för mig i min första tjänst, men jag har fått lära mig den hårda vägen att vi lärare ibland får finna oss i de beslut som tas långt ovanför våra huvuden av politiker som har liten eller ingen förståelse för hur det påverkar lärarnas dagliga verksamhet.

Lärarutbildningen hade behövt vara längre om den skulle förbereda lärarstudenter på alla de saker som påverkar vårt yrke. Trots att jag ibland känner av praxischocken är läraryrket utan konkurrens det yrke jag har fått mest tillfredsställelse av och jag hoppas att fler lockas av alla de fantastiska saker som läraryrket innehåller. I nästa inlägg tänkte jag berätta om Komvux och hur det är att arbeta på vuxenutbildningen.

Vi hörs snart igen!

Robert