Vikten av tidiga insatser

Förra veckan kom Skolverket med ett pressmeddelande där en uppföljning av den första kullen som fått betyg i både åk 6 och åk 9 presenterades. Det visar sig föga förvånande att av de elever som fått betyget F i ett ämne i åk 6 har 42% också betyget F i minst ett ämne i slutbetyget (åk 9). Av de elever som fått betyget F i flera ämnen i åk 6 saknar 72% godkänt slutbetyg i ett eller flera ämnen i åk 9. Om en elev riskerar att inte nå ett betyg i ett ämne ska eleven få stöd enligt skollagen. Skolverket påstår att deras studie visar att många elever inte fått rätt stöd eller tillräckligt med stöd för att nå godkända betyg. Stöd till eleven kan ges genom extra anpassningar eller särskilt stöd.

“Rätt stöd behöver sättas in så snart skolan ser att en elev riskerar att inte klara kraven. Skolan behöver agera på tidiga signaler och det var också ett av de viktigaste syftena med att införa betyg i årskurs 6, säger Mikael Ejerblom (enhetschef på Skolverket).”

Men vad är egentligen rätt stöd? Innebär det per automatik alltid att när en elev inte nått ett godkänt betyg har eleven fått fel stöd? Och vilka menas med skolan? Så enkelt är det naturligtvis inte även om Skolverket inte kan ge någon annan bild utåt, då det ju indirekt skulle vara en latent kritik av skollagen. Låt oss göra ett exempel för tanken i form av en bild:

Bilden föreställer kravnivån för vad som i lägre åldrar motsvarar godtagbara kunskaper och i äldre åldrar de krav som motsvarar kunskapskravet för betyget E i motsvarande ämne (blå linje) . Naturligtvis sker inte kunskapsutveckling linjärt men för tankeexperimentets skull använder jag den modellen, ett slags genomsnitt där siffran 20 får motsvara det som krävs för betyget E i åk 3 osv. (ja, jag vet att kunskap inte mäts som en kvantitet). Det vi kan se som en grön linje i diagrammet är en elev som är i behov av stöd då kunskaperna inte än är godtagbara. Redan i åk 1 ser vi risken att eleven i åk 9 inte kommer att få ett godkänt betyg om utvecklingen fortsätter på samma sätt. Eleven är alltså i behov av stöd. Så här ser det ut i verkligheten runt om i landet. Många lärare identifierar tidigt elever i behov av stöd och vad de behöver stöd med. I åk 1 behöver elever ofta stöd för att t.ex. lära sig läsa och grundläggande matematik. Samtidigt finns det elevgrupper i åk 1 där 32 eller fler elever får samsas om läraren eller den obehöriga (ja vi har lärarbrist på många skolor, i min kommun särskilt på låg- och mellanstadiet). Det särskilda stödet och de extra anpassningarna lämpas i sin tur inte sällan helt över på lärarna att lösa. När det dessutom på sina håll går 1500 elever per specialpedagog eller speciallärare förstår vi att ekvationen inte är hållbar. Är det i de siffrorna vi ska leta efter vad som är rätt och fel stöd? Hur många elever i behov av stöd kan räkna med att överhuvudtaget få det i den svenska skolan, stöd på riktigt? Har stöd reducerats till att bli en gratisprodukt som bekostas av lärarnas/speciallärarnas arbetsmiljö?

De ansvariga kommunpolitikerna lyser oftast med sin frånvaro ute i skolorna i kommunerna. För dem är elever i behov av stöd bara siffror och lärares ansvar att lösa, oavsett förutsättningar. Antalet politiker som besökt min verksamhet under de senaste 12 åren kan räknas på två fingrar. Att däremot lägga sig i skolans detaljfrågor och kräva högre måluppfyllelse har jag varit med om desto oftare, senast förra veckan. Vårdnadshavarna å sin sida har i de flesta fall för länge sedan genomskådat detta och har en bra förståelse för att vi lärare vänder ut och in på oss för att hjälpa eleverna så mycket det går i samarbete med hemmen. Likaså gör de speciallärare och specialpedagoger som faktiskt finns men som är för få i förhållande till behovet. Samtidigt kan vi läsa om hur vissa kommuner satsar på ökad måluppfyllelse genom att inte spara vilket är stötande:

Min fråga är självklar: räknas det som att skapa förutsättningar för att ge rätt stöd enligt lagen?

En annan fråga är om det är så lätt att elever som får rätt stöd faktiskt kommer ikapp kunskapsmässigt? I mitt exempel ovan kan man tydligt se att eleven i behov av stöd har en allt längre väg kvar till ett godkänt betyg ju längre tiden går. Givetvis kan man som skola arbeta upp elevens tilltro till sin egen förmåga, motivation och kunskaper i de olika ämnena för att kunskapsutvecklingen ska gå snabbare (brantare lutning på linjen) men det gäller ju också eleverna som faktiskt når betyget E. De andra eleverna slutar ju inte att lära bara för att en annan elev får stöd. Faktum är att vi ska finnas där för alla elever att utvecklas så långt som möjligt. Det om något visar att stödet behöver komma så tidigt som möjligt. De elever som inte kan läsa en enkel text efter höstterminen i åk 1 måste få hjälp, direkt! Många fler faktorer spelar roll för att ett stöd ska bli rätt men en bra början är att stödet blir av. Där behövs speciallärarna och specialpedagogerna som inte finns i tillräcklig utsträckning. Faktum är att det inte alls är lätt att pricka rätt. Och det blir svårare ju längre tid som gått från att behovet uppdagades.  

Bara för att ta ett exempel: för att inte för lång tid ska gå och för att extra anpassningar faktiskt de facto ska sättas in och ge effekt kanske storleken på klasserna kanske faktiskt spelar roll i det långa loppet (sett över 9 läsår i grundskolan) för att alla elever ska lyckas? Det är mycket lättare att skapa goda undervisningsrelationer, att möblera rum och att skapa ett bra klimat för diskussioner i en grupp om 22 elever än i en grupp om 34. Tror ni mig inte kära politiker ute i kommunerna: prova att göra studiebesök och fråga lärarna/eleverna. Naturligtvis upplever eleverna i en mindre klass att läraren ser dem och deras kunskapsutveckling på ett annat sätt. Läraren i svenska har dessutom 12 färre texter att läsa, bedöma och ge återkoppling på när eleverna tränas i att skriva vilket givetvis påverkar lärarens arbetsmiljö och ork. Om det har undgått politiker mår många lärare inte bra idag. Lärare går in i väggen på löpande band och för många tittar bara på eller kommer med konstgjorda åtgärder för det (läs “billiga åtgärder” som blir dyra i längden). Ett annat exempel är intensivträning, dvs. att få stöd enskilt (eller i mindre grupp) av en speciallärare t.ex. 20-30 minuter tre gånger i veckan. Det har en tid varit fult men det finns mycket som tyder på att intensivträning ger resultat, åtminstone i matematik. Jag kan tänka mig att det fungerar bra för läs- skrivträning i lågstadiet också. Varför ska det vara fult att få stöd som syns (ger resultat)? Givetvis finns fler exempel som har samma gemensamma nämnare, de kostar och kan inte effektiviseras bort genom krav på lärarna.

En annan fråga man kan diskutera är om alla elever, med stöd, faktiskt kan nå betyget E innan de slutar åk 9? Det är lite förbjudet att tala om det eftersom det faktiskt står i lagen att skolan ska ge elever stöd direkt en elev riskerar att få ett F men kunskapskraven i alla ämnen är inte enkla i åk 9, inte ens för betyget E. Faktum är att det finns olika orsaker som kan göra att en elev inte klarar att lära sig tillräckligt innan åk 9 i ett ämne. Min erfarenhet är att elever faktiskt har fått stöd (utifrån de förutsättningar som skolorna fått och utifrån den kunskap om elevernas behov som skolorna haft) och utvecklats så långt de faktiskt har kunnat men ändå inte uppnått kunskapskraven för betyget E i något ämne i åk 9. Samtidigt känns det lite ”förbjudet” att säga det då eleverna inte har fått godkända betyg och kraven på ökad måluppfyllelse ekar högt runt om i kommunerna.

Det som är klart är att rätt stöd är olika för olika elever och att det först är efteråt vi kan se om vi lyckats med stödet. Däremot utvärderar vi aldrig om förutsättningarna stod i proportion till behovet, både elevernas behov och lärarnas arbetsmiljömässiga behov. Något som avgör hur väl vi lyckas med att ge så bra stöd som möjligt är vilka förutsättningar det finns att sätta in stöd överhuvudtaget. Där är tillgången på lärare, speciallärare osv. naturligtvis också viktig. Det finns också många andra viktiga aspekter för att lyckas som den pedagogiska och den ekonomiska som i sin tur är tätt ihopkopplade med den kanske viktigaste aspekten av dem alla: den arbetsmiljömässiga. Ansvaret att skapa goda förutsättningar för oss lärare har ni politiker. Att sätta upp målet ”ökad måluppfyllelse” genom åtgärden ”inte spara” är inte vad jag kallar rätt stöd till oss lärare. 

Kommentarer (2)

  1. Inger Persson skriver:

    Föräldrar som vägrar låta oss testa elever för att få reda på vilket stöd som bör ges är ett problem men värst är att få diagnoser men inget stöd till hur eller att. Undantagsregeln är numer regel än undantag, inte bara vid bedömning utan även i undervisningen.

  2. Helena skriver:

    Jag skrev min C-uppsats på 90-talet om elever som ett år i min kommun lämnat grundskolan med betyget 1( lägsta betyg enligt dåvarande system ).
    Det enda dessa elever hade gemensamt var att de hade fått specialundervisning i matematik under hela grundskoletiden. OBS! Skolan var statlig= alltid tillgång på speciallärare enligt fast beräkning av antalet elever.

Lämna en kommentar

  • (will not be published)