Undervisningsrelation – mötet mellan lärare, elev och innehåll

Ungefär en minut in i min första anställningsintervju till ett lärarjobb för ett antal år sedan utspelade sig följande korta scen:

– Jaha, men vilka är dina starka sidor för att nå eleverna så de utvecklar sina kunskaper?

– Ja, jag är tydlig gentemot eleverna men samtidigt ungefär som en studiekompis i vissa situationer men ändå inte….

Precis i det ögonblicket, några hundradelar innan jag hunnit släppa bokstaven s i ordet kompis, förstod jag att det inte spelade någon roll hur resten av intervjun skulle gå. Jobbet skulle inte bli mitt hur bra jag än svarade på resten av frågorna. Ut ur min mun kom alltså ord som skulle beskriva något jag saknade språk för. Budskapet blev för mottagarna, i detta fall rektor och några lärare på en skola någonstans i mitten av Sverige, inte alls vad det var tänkt att vara och allra minst förtroendeingivande. Idag vet jag att de begrepp jag sökte vid intervjun var undervisningsrelation och relationell professionalitet. Tack och lov är begreppen idag också beforskade av bland annat Annika Lilja, Anneli Frelin och Rita Nordström vars avhandlingar jag varmt kan rekommendera.

Vad är undervisningsrelation? Läraryrkets utövning bygger till stor del på omgivningens förtroende. Lärare behöver allmänhetens förtroende, vårdnadshavares förtroende, kollegors förtroende, rektors förtroende och inte minst elevernas förtroende för att kunna lyckas bra med sitt uppdrag. För att skapa, bibehålla och utveckla förtroendefulla relationer behöver lärare arbeta medvetet, dels som ett kollektiv men givetvis också individuellt. På gruppnivå talar vi idag också allt mer om det så kallade didaktiska kontraktet, ett slags osynligt kontrakt mellan eleverna i en grupp, läraren och ämnet (en balans mellan förväntningar, uppfattningar och krav) som jag också kopplar till begreppet undervisningsrelation.

Anneli Frelins forskning visar att lärare dagligen i en mängd olika situationer förhandlar undervisningsrelationer. Det här är givetvis inget nytt utan något som lärare gjort under många år men är kanske viktigare än någonsin i dagens skola. Lärare arbetar med positiv förstärkning men också tydliga markeringar av ramar för att finna balanser i undervisningssituationer med ämnet och innehållet i fokus. Det finns egentligen ingen knivskarp gräns mellan begreppet relation och undervisningsrelation och det skiljer sig nog en hel del åt mellan lärare men jag tycker ett tydligt fokus i begreppet ligger på undervisning. Med anledning av det kan man också fundera på hur det relateras till en “strukturerad undervisning under lärares ledning”. Det handlar om att inte lämna eleverna ensamma i sitt lärande vilket vi vis av erfarenheten vet inte fungerar. Begreppet undervisningsrelation har sålunda stor möjlighet att bli en del av vårt yrkesspråk om det inte redan kan betraktas vara det. Undervisningsrelationer handlar om möten mellan lärare, elev (eller elevgrupp) och innehåll och hur lärare bygger, vårdar och stärker de mötena medvetet för ett ökat förtroende (till skola,  innehållet och lärandet) och i förlängningen en positiv kunskapsutveckling. Begreppet innehåller alltså både ramar, förväntningar och förstärkningar men dessutom ett framåtsyftande fokus på skolans innehåll.

Ett ytterligare begrepp vi talar om är förtroendekapital. Man kan tänka sig situationerna med eleverna eller elevgrupperna ungefär som ett besök på banken. För varje positiv insättning blir man rikare på goda undervisningsrelationer och det blir med lättare steg man går till banken för att någon gång då och då göra uttag. Det gäller alltså att som lärare försöka ha fler goda möten i undervisningskontext än situationer där man tvingas “göra uttag”. Jag tror det är viktigt att som lärare just tänka på att undervisning är vårt huvuduppdrag. Varje gång jag möter elever försöker jag ge dem tilltro och förtroende till undervisningsinnehållet och undervisningen i skolan. Varje elev är förtjänt av att behandla de olika ämnenas innehåll tillsammans med läraren och med värme, kunskapsfokus, glöd och nyfikenhet. Det är det kanske största skälet till varför vi ska ha ämnesbehöriga lärare i alla ämnen. Jag kan inte visa samma glöd och har inte samma kunskap i biologi som i matematik för att ta ett exempel. Däremot kan jag genom ett kunskapsfokus och genom medvetet arbete kring undervisningsrelationer bidra främjande, förebyggande eller om man så vill kollegialt för att gynna även andra lärares arbete att utveckla elevers kunskaper.

För att finna en god balans behöver man som lärare tänka på undervisningsrelationer ur såväl ett grupp- som individperspektiv. Att bygga relationer som påverkar undervisningen positivt tar olika lång tid för olika individer. Det är också viktigt att bära med sig i bakhuvudet att olika elever behöver olika former av relationsskapande, beroende på vilka de är och vad de bär med sig sedan tidigare. Det kanske viktigaste är att aldrig sluta bry sig som lärare, inte ge upp utan istället söka nya ingångar och framförallt samarbeta med andra i detta. För att de goda undervisningsrelationerna ska ge resultat behöver alla elever inkluderas. Man kan inte satsa allt på några elever och strunta i några. Detta arbete får också effekt på gruppnivå där man på samma sätt som lärare strävar efter en balans genom “insätttningarna och uttagen” av förtroendekapital. Insättningarna och uttagen sker hundratals gånger varje dag när vi tar beslut om hur vi ska agera i olika situationer. Det är givetvis inte lätt alla gånger utan vi ställs snarare ofta inför utmanande situationer men jag är övertygad om att en medvetenhet, en relationell professionalitet, kan fungera som ett bra verktyg, t.ex. genom reflektionen över “balansen på bankkontot” och medvetenhet om maktförhållandet lärare-elev.

Hur gick det då för mig på anställningsintervjun? Jag fick naturligtvis inte jobbet efter mina svävande beskrivningar men gick en lärdom rikare därifrån och efter min andra anställningsintervju erbjöds jag mitt första arbete som lärare.

Kommentarer (2)

Lämna en kommentar

  • (will not be published)