Dan Meyer, problemlösning och aktiva elever som tänker (del 1)

För ett antal år sedan fick jag av en ren tillfällighet höra talas om den amerikanska matematikläraren Dan Meyer. Jag fastnade direkt för hans intressanta infallsvinklar gällande matematikundervisning, framförallt tankarna om hur undervisningen i problemlösning kunde se ut. 2010 höll Meyer ett relativt uppmärksammat TED-talk som han kallade “Math class needs a makeover”. Vid tillfället undervisade han elever i amerikanska high school så det är i den kontexten talet ska förstås. Samtidigt fanns något som gick att applicera även på den svenska kontexten i talet. Det är känt att elever i allt för stor utsträckning i många år hänvisats enbart till eget arbete i matematikböcker utan strukturerad lärarledd undervisning även i Sverige. Dan Meyer förespråkar en högst medveten, strukturerad undervisning av läraren men som även involverar eleverna i hög grad.

I sitt tal trycker Dan Meyer på att vi borde låta eleverna vara mer delaktiga i att öva både problemformulering och problemlösning och trycker särskilt på att vi ska dra nytta av elevernas intuition och egna värld när vi organiserar undervisningen kring problemlösning. Meyer menar i talet att eleverna berövas möjligheten att lära sig formulera problem i skolan och att de i och med det inte ser undervisningen som relevant. Meyer säger vidare att det finns några  symptom som följer av att vi undervisar elever om matematiska resonemang i skolan på det sätt som är vanligt i amerikanska skolor. Han menar att eleverna inte tar initiativ att utveckla matematiska kunskaper, att de saknar uthållighet, att eleverna glömmer lektionsinnehållet snabbt och att kunskapen därmed inte blir beständig, att eleverna har en avsmak för textproblem och slutligen att eleverna tror att matematik bara handlar om formler.

Meyer kopplar denna beskrivning till hur matematikböcker oftast serverar all information i ett problem till eleverna och sedan finns ett exempel på temat eller en formel i närheten till problemet och att problemlösning då mer handlar om att lista ut i vilken ordning man ska sätta in siffrorna i formeln eller i beräkningar snarare än att lösa ett verkligt problem, vare sig det är ett verklighetsanknutet eller ett matematiskt utvecklande problem för hjärnan att stimuleras och arbeta kring. Återigen är det viktigt att komma ihåg är att det här är i en amerikansk kontext men exemplet med övningarna i matematikböckerna gäller många svenska läromedel också.

Istället för det beskrivna bör vi ska dra nytta av modern teknik och elevernas intuition och med det skapa suget för eleverna att ta reda på lösningen på problem de själva formulerar. Meyer illustrerar detta genom en film där en behållare fylls av vatten med en slang, för eleverna, outhärdligt långsamt. Trots att filmen i sig inte är så märkvärdig dyker frågan om hur länge det tar att fylla behållaren intuitivt upp i elevernas huvuden och i och med det har eleven “svalt bytet” och formulerat frågeställningen. Något ytterligare som skiljer sig i den här modellen är att den specifika informationen som t.ex. längder, hastighet, volymer och liknande inte serveras till eleverna utan är för eleverna att undersöka. I det momentet tillkommer träning för eleverna att sortera vilken information som är relevant och vilken som inte är det.

När jag läst mer om Dan Meyers metoder för undervisning kring matematiska problem provade jag några lektioner med elever på mellanstadiet. Om hur det gick har jag tidigare beskrivit i en annan blogg.

Skolporten arrangerade 2013 en konferens (Underbar matematik) där Peter Ellwe (IKT-pedagog i Örebro) höll en föreläsning där han frågade “Hur kan vi räkna mindre men lära mer?”. I föreläsningen berättar Ellwe en hel del om Dan Meyers tankar kring problemlösning och hänvisar också till det jag beskriver i bloggposten ovan.

Min reflektion några år efter dessa klipp är att vi behöver organisera en undervisning som aktiverar elevernas tänkande i högre grad och som därmed skulle ge förbättrade kunskaper. Det kan säkerligen ske på många olika sätt där ett nyckelord är variation. Framledes behöver vi fortsätta arbetet med att aktivera elevernas tänkande genom en strukturerad och lärarledd undervisning.

EPA- en nygammal metod

De senaste åren har jag upplevt att allt fler lärare använder EPA som en metod i klassrummet. EPA står för enskilt, par och alla. Det är en lätt metod för eleverna att anamma och fungerar bra både matematik och i alla so-ämnen men givetvis också i alla andra skolämnen. Det finns flera olika varianter av metoden men huvudkonceptet är att eleverna själva först får tänka och själv formulera sig för att sedan arbeta i par med någon annan för att dialog och argumentation ska skapas. Slutligen presenteras allt i helklassformat där såväl missuppfattningar som bra exempel kan lyftas och analyseras i relation till det aktuella innehållet. Syftet med metoden är att aktivera samtliga elevers tänkande och stimulera kommunikation mellan alla elever. Alla lärare i min närhet använder kontinuerligt metoden och tycker den fungerar och fyller sitt syfte väl.

Jag började en dag i sommar fundera på om metoden i sig var ett nytt påfund som den formuleras idag eller var den hade sitt ursprung. När jag undersöker detta visar det sig att en professor Frank Lyman vid universitetet i Maryland 1981 samlat ihop olika undersökningar av en metod/diskussionsstrategi som amerikanska lärare i Maryland (Howard County) arbetat efter i slutet av 70-talet för att inkludera alla elever, skapa kommunikationsmöjligheter och låta eleverna också lära av varandra mer effektivt. Lärarna kallade strategin för Listen-Think-Pair-Share, vilken alltså innehöll fyra faser. Först att lyssna på frågan, sedan att tänka på frågan följt av att diskutera frågan med en kamrat och sist att dela med sig av sin diskussion i helklass. Det visade sig i undersökningarna att metoden visade sig gynnsam då fler elevers tänkande aktiverades, fler elever aktivt deltog i diskussioner och men också att fler delade med sig av sina kunskaper i helklass också. Detta skedde alltså redan i slutet av 70-talet men fungerar på samma sätt idag.

Nu har metoden alltså på senare tid fått en egen svensk förkortning i form av EPA som spridit sig bland lärare. Metoden används såväl i Skolverkets satsning matematiklyftet som på andra håll i skoldiskussionen i syftet att främja deltagande och aktivera samtliga elevers tänkande under lektionerna, något metoden bevisligen fungerar bra till än idag. Jag tycker det är ett gyllene exempel på vad beprövad erfarenhet i skolan kan vara.

Källor och ytterligare läsning:

http://www.teachingskills.org/en/think-pair-share-activity/

https://archive.org/stream/mdu-univarch-027524/univarch-027524#page/n117/mode/2up/search/lyman