…och vid lägerelden hörde de hans sång!

Jag undrar om ni vill höra en liten historia, frågar jag eleverna i början av en lektion i historia i veckan. När lärare ställer den frågan till eleverna på låg- och mellanstadiet möts de oftast med en kör av elevröster och jakande svar följt av en förväntansfull tystnad, åtminstone om man har en god undervisningsrelation till eleverna och en kultur av att mötas kring ett innehåll med ömsesidig respekt. Ömsesidig respekt för både lektionsdeltagare och lektionsinnehåll. Det känns som att vi sitter runt lägerelden. 

Jag börjar min berättelse i mitten av 1300-talet och med Magnus Eriksson, han som blev Sveriges kung efter att syskonen Magnusson gjort upp vid Nyköpingshus och den händelse vi kallar Nyköpings gästabud. Jag fortsätter att berätta om Magnus Erikssons allmänna landslag, om hur digerdöden tog ett grepp om människornas liv i Sverige och om Magnus köp av Skåne och Blekinge för den då stora summan 34000 silvermynt. Jag berättar när danskarna kort därpå tog tillbaka de köpta landområdena liksom om adelns missnöje över de höjda skatterna som Magnus Eriksson tvingades till som en följd. Jag berättar om upproren som följde och om hur kungen avsattes från tronen. Jag visar eleverna att historia kan ses ur olika perspektiv. Jag visar också hur historia kan se olika ut beroende på vem som beskriver den. Jag visar genom exempel, historieskrivning genom olika gestalters ögon. Vi kan inte veta hur de historiska gestalterna kände sig, då 1300-talskontexten var annorlunda, men vi kan kanske öka vår förståelse för historieskrivning som begrepp utifrån den värld vi lever i idag, tänker jag.

Skärmklipp 2015-10-17 11.42.26

Eleverna interagerar, kommenterar, ställer frågor och berättar hur de skulle upplevt situationen om de vore stormän, kung, bonde eller dansk. Fyra elever säger bestämt till mig att fortsätta berätta och jag kan inte annat än lyda. Eleverna vill veta hur den för oss kända historien utvecklar sig. Vad ska hända med Sverige? Jag är inne i det vi lärare kallar flow. Elevernas ögon sitter fast i en tråd som är fäst vid mina ögon och deras hjärnceller är sammanflätade med berättelsen. Det finns inga störningsmoment. Alla elever deltar i historien med inlägg som visar det symbiotiska förhållandet mellan elev, undervisning och innehåll. Många elever visar att de verkligen förstått och kan resonera om orsaker och konsekvenser och förstår någon utvecklingslinje under de närmare 180 år jag översiktligt berättar om. När vi slutligen, efter en lång stund där vi berört Albrekt av Mecklenburg, Margareta, Kalmarunionen, Erik av Pommern, Engelbrekt, Sturarna, Hans Brask, Gustav Trolle, Kristian I och Kristian II tillsist är framme vid Stockholms blodbad och jag tittar på klockan. Rasten har börjat men ingen vill gå ut. Snälla berätta om vad som hände med Gustav som tillfångatogs av danskarna tidigare, ber några elever när de kan se i min blick att jag släppt koncentrationen och lagt inlevelsen åt sidan. Jag väljer att avrunda lektionen den här gången. Vilken stämning vi haft i klassen, tänker jag. Eleverna skiner och vi skämtar med varandra när de ska gå ut på rast.

En elev som inte deltagit i historieundervisningen tidigare utan är på tillfälligt besök i klassen under lektionen stannar kvar i klassrummet och väntar till alla andra elever gått ut på rast innan hen slutligen ställer en fråga till mig: “vad är Skåne för något?”. När är en elev egentligen med i en undervisningsrelation och en undervisningskontext, frågar jag mig själv högst medveten om att besöket är just tillfälligt och inte alls så förvånad över frågan.

Efter lektionen reflekterar jag bland annat över begreppen sammanhang, undervisningsrelation och kontinuitet. Att vara i en kontext eller delvis i flera kontexter. Varje lektion är ett sammanhang men också del av ett större sammanhang, något långsiktigt och framåtsyftande. En bra undervisningsrelation byggs inte på en dag men påbörjas vid första sekunden av mötet lärare-elev-innehåll. Att kunna mötas kring ett innehåll med en gemensam positiv utgångspunkt smittar. Men det krävs givetvis arbete för att komma dit. Jag tror att eleven som stannade kvar för att tala med mig efter lektionen ville bli del av vårt gemensamma sammanhang och därför tog kontakt för att utveckla min och elevens undervisningsrelation för att via det få hjälp att finna dörren till det gemensamma. Vi arbetar varje dag med att spendera och bygga upp vårt förtroendekapital, att förhandla undervisningsrelationen. Tyst kunskap, sa någon. I min värld är eleven alltid välkommen att möta mig, läraren, kring innehållet.

“Lärande behöver inte vara så krångligt”, skrev Lars Björk förtjänstfullt i den underbara texten Vi möts över stoffet. Lägerelden är nu tänd. Korvgrillningen kan börja. 

Kommentarer (2)

  1. M-L Nordlund skriver:

    Så GLAD att få ta del av en så utmärkt och levande undervisning! Det är vad jag kallar professionalism!
    Att lyckas fånga alla elever med engagerat berättande är en konst som tyder på kreativitet och engagemang.
    Just berättandet kan vara en ingång till kunskapsintresset för många av dagens elever. Alla som inte har svenska som modersmål och alla med läs-och skrivsvårigheter.
    Att få samlas kring “lägerelden”…you made my day!

  2. Anita.Magni-Olsson skriver:

    Varmt tack för en hoppingivanade text. Du förenar allt det jag själv kämpat för som lärare och handledare: Lusten till kunskap och sammanhang. Och den nödvändiga förutsättningen för detta: det respektfulla mötet. Lycka till i din fortsatta lärargärning. Fortsätt beräta och fortsätt skriva!

    Anita Magni-Olsson, pensionerad lärare i svenska, franska, geografi och psykologi. På äldre dar handledare för rektorer och lärare.

Lämna en kommentar

  • (will not be published)