Ett omedvetet simhopp ned i elevernas proximala utvecklingspool?

Två veckor innan jul började jag arbeta på Fröviskolan 7-9. Tidigare hade jag undervisat elever på mellanstadiet men nu skulle jag undervisa elever på högstadiet i bland annat matematik. Som så ofta när lärare byter jobb mitt i terminen var tiden knapp och jag hann inte få något djupare överlämnande av elevernas kunskaper och hur undervisningen varit innan mina första lektioner med eleverna. En tid för ett ordentligt överlämnande gick helt enkelt inte att organisera förrän i januari. Däremot fick jag ett mail med lite kort information inför mina första lektioner i de olika undervisningsgrupperna. Jag fick veta att eleverna i åk 7 arbetade med temat geometri och att de veckan innan behandlat beviset för trianglars vinkelsumma. Med den vetskapen förberedde jag noggrant en lektion om beviset bland annat med hjälp av animationer från Geogebra:

AlternatvinklarNär jag inledde lektionen som skulle vara 70 minuter lång var jag laddad och mycket väl förberedd. Jag började med att berätta för eleverna att vi skulle repetera vad de undersökt och arbetat med veckan innan och att målet med lektionen var att alla elever skulle kunna bevisa att en triangels vinkelsumma alltid är 180 grader och att de skulle förstå varför. Sedan började jag undervisa eleverna om begreppen alternatvinklar, vertikalvinklar och sidovinklar och dess inbördes relationer/egenskaper med hjälp av bilder och beräkningar till vi slutligen bevisat att triangelns vinkelsumma alltid är 180 grader. Eleverna antecknade, frågade och ritade. De vågade också under lektionen stoppa mig när jag var otydlig  trots att det var vårt första möte. Vilken lyckad lektion, tänkte jag.

När vi skulle avsluta lektionen såg jag att de flesta av eleverna såg oroade och nästan uppgivna ut. Därför frågade jag om de inte kände igen det vi undersökt under lektionen och de begrepp vi använt? Eleverna svarade att de inte hade hört begreppen tidigare och att det kändes oerhört svårt och krångligt. Min panna fick några extra rynkor.

Har ni inte arbetat med trianglars vinkelsumma?

Det gjorde vi förra veckan! Vi klippte av hörnen på en triangel, lade ihop vinklarna och såg att de tillsammans blev 180 grader.

Där avslutade vi lektionen och jag hade fått något att tänka på. Lektionen efter bad jag eleverna om ursäkt för att jag kanske siktat lite för högt men försvarade det lite med att jag alltid vill elever väl och att det mesta hädanefter i så fall skulle kännas lättare för eleverna. Jag berättade också att eleverna inte skulle oroa sig, vi skulle lösa detta tillsammans och jag skulle ”backa bandet” lite. Många av eleverna var dock fortsatt oroade några lektioner och undrade om de verkligen skulle klara matematiken men efter att vi spänt bågen på detta sätt har eleverna de facto lyckadats prestera än bättre än tidigare. Gruppen blev mottaglig för svåra uppgifter. De vet idag att när de tagit itu med det svåra kommer uppgifter de tidigare betraktat som svåra börja kännas som rutinuppgifter. Upplevelsen av att kunna har förstärkt självförtroendet. Den vetskapen i sig skapar en motivation för eleverna att ställa frågor kring begrepp de inte förstår än tidigare och att ta sig an problemlösningsuppgifter med större självförtroende. Samtalet kring att våga ta itu med det svåra har också varit levande mellan mig och gruppen, något jag tror gör att eleverna litar på mig som lärare även när de ställs inför svåra problem jag förberett. Oron finns inte kvar. 

Frågan är om det var upplevelsen av att jag hade höga förväntningar på eleverna som ledde till denna lyckade ingång i undervisningen eller om det helt enkelt blev ett omedvetet simhopp i pik med perfekt  nedslag rakt ned i elevernas proximala utvecklingszon som jag ovetandes lyckades med denna gång? Jag vet ärligt inte och det spelar ingen större roll nu men hur som helst ska jag aldrig glömma att när man som lärare tillsammans med eleverna angriper det svåra, väl förberedd och strukturerad, har man hittat en ingång till elevernas kunskap, självförtroende och motivation. Det är just där som goda undervisningsrelationer kan odlas! Sedan kan man ju alltid diskutera vad som är medvetet och omedvetet hos oss lärare? Läraryrket är komplext och i de här situationerna har de lärare som har en yrkesetisk kompass i ryggraden goda möjligheter att ta många bra beslut. 

 

Lämna en kommentar

  • (will not be published)