Fortbildande implementering eller ensamma lärare?

Om drygt en termin ska vi börja undervisa elever i programmering och dess tillämpning vid problemlösning i både grundskolan och gymnasieskolan. En del skolor och/eller kommuner började redan förra våren planera för detta och har startat implementeringen och den fortbildning som lärare behöver för att kunna behandla detta innehåll i undervisningen. Andra skolor och kommuner har ingen plan alls än. Det ser alltså väldigt olika ut beroende på var man arbetar.

I Malmö finns ett redan planerat fortbildningsupplägg för matematiklärare på gymnasiet och komvux som har ungefär samma form som matematiklyftet. Fortbildningen är redan igång och är planerad över 12 träffar á 2 timmar som behandlar både själva programmeringen (i språket Python 3) och det didaktiska perspektivet. Kursmaterialet är öppet för oss övriga att ta del av. Faktum är att många delar av materialet passar bra i åk 7-9. Ett annat positivt exempel på hur man kan arbeta med programmering i matematik (åk 7-9) är den ambitiösa boken, Programmera i matematik som Staffan Melin skrivit.

I min kommun finns ännu inte något övergripande arbete över hur programmering ska implementeras i matematikundervisningen på högstadiet. Inte heller lokalt på skolan finns ännu någon fortbildningsplan för att utveckla kunskaper om programmeringen och det didaktiska perspektivet samt tillämpningen vid problemlösning (som vi faktiskt ska undervisa i). Jag skrev redan i mars ett inlägg där jag befarade att huvudmän skulle underskatta den tid till fortbildning som programmeringen kräver och som vi lärare har behov av. Men varför låter jag så gnällig? Det kan väl inte vara så svårt att lägga till lite programmering i matematiken?

För att illustrera vad jag menar vill jag utgå från formuleringarna i kursplanen som lyder:

Problemlösning i årskurs 7–9: Hur algoritmer kan skapas, testas och förbättras vid programmering för matematisk problemlösning.” och “Hur algoritmer kan skapas och användas vid programmering. Programmering i olika programmeringsmiljöer.”

Som jag har tolkat skrivningarna ska elever i åk 7-9 möta kod och lära sig skriva algoritmer och använda dessa för att kunna lösa problem. Jag har funderat en del vad det kan innebära? Vilka uppgifter för eleverna skulle naturligt kunna kopplas till dessa skrivningar? I åk 7 har jag arbetat med området “tal” i början av hösten. Där stöter eleverna bl. a på delbarhetsregler och primtal. Här skulle man kunna be eleverna skriva en kod som låter användaren skriva in ett tal och testa om det exempelvis är delbart med 2. Utöver  kunskaper i själva programmeringen behöver eleverna givetvis också matematikkunskaper om vad som kännetecknar tal som är delbara med 2. Här är en bild av hur koden för att lösa uppgiften skulle kunna se ut i språket Python 3. I höger spalt står olika begrepp eleven behöver kunskaper om för att kunna göra detta själv:

Skulle eleverna sedan få en uppgift att skriva kod som istället testar om talet är delbart med 3 ökar svårighetsgraden markant enligt mitt sätt att se det. Här är ett exempel på hur det skulle kunna se ut (koden är långt ifrån perfekt men löser uppgiften):


Vad krävs av vår undervisning för att eleverna ska kunna göra det här på egen hand? Vilka kunskaper behöver eleverna i matematikämnet och vilka begrepp måste eleverna kunna vad gäller programmering? Som du ser är detta givetvis inget som låter sig göras i en handvändning, särskilt inte om man som matematiklärare aldrig själv fått lära sig programmering och hur man kan tillämpa den. Då har vi inte ens talat om hur man lär eleverna både matematiken och begreppen. Svåra frågor som synes.

Ett annat exempel på uppgift som eleverna på högstadiet rimligen skulle kunna ställas inför är inom området geometri där eleverna arbetar med omkrets och area av olika figurer. Programmeringen skulle kunna hjälpa eleverna att finna alla möjliga lösningar på ett särskilt problem, något vi ofta är ute efter i matematikämnet.


Min poäng med dessa exempel är att det inte är enkelt att bara gå in i ett klassrum och undervisa om detta. Det beror på att eleverna förutom själva kunskaperna i programmering också behöver specifika matematiska kunskaper för att programmeringen ska kunna bli användbart vi problemlösning. Vi lärare behöver diskutera vilka uppgifter som är lämpliga att genomföra med elever och vilka matematiska kunskaper och kunskaper om begrepp i programmering som eleverna behöver för att det hela ska bli genomförbart. Med det sagt är det ju en given konsekvens att även vi lärare behöver få tid och hjälp av lära oss att programmera själva då det är långt ifrån alla högstadielärare som överhuvudtaget har provat det tidigare.

För en tid sedan skrev jag en text om Skolverkets utvärdering av reformerna i början av det här årtiondet bl.a. kunskapskraven. Där konstaterar Skolverket att lärarna är de som får leva och hantera de ambivalenser som kunskapskraven inrymmer till följd av den spänningsfyllda konstruktionsprocessen. Motsättningar mellan olika behov och synsätt hade inte upplösts utan decentraliserats ut från den centrala politiska och byråkratiska nivån till lärarna på genomförandenivån. Trots alla lärdomar från olika implementeringsprocesser i bagaget är jag rädd att analyserna i utvärderingarna inte har nått beslutsfattare i tillräcklig grad och att vi återigen gör om misstaget i skolan. Observera att det är den otydliga (obefintliga?) planen inför  implementeringen och inte programmeringen i sig jag är orolig för. En del kommuner/skolor har en gedigen planering för hur implementeringen ska gå till och hur lärarnas (och därmed också i förlängningen elevernas behov) ska mötas. De lärare som jobbar i de övriga kommunerna/skolorna ser återigen ut att lämnas nere på den så kallade genomförandenivån att lösa problemet själva.

Kommentarer (2)

  1. Lennart Rolandsson skriver:

    Precis så som du beskriver har det nog alltid varit: en kursplaneförändring implementeras med lärare med eller utan förmågor/kunskaper. Om de inte har dessa förväntas de skaffa detta. EN del av läraruppdraget. IDag tycks dock tid till fortbildning vara den stora knäckfrågan.

    Alternativt köper man in tid fr en expert som säljer utbildning (liknande MOOC) per distans. (filmmaterial med tillhörande undervisning). Lärare med tillräckliga kunskaper teknikskt såväl som ämnesdidaktiskt kan därför bli ganska eftertraktade som distansärare

    • Nicklas Mörk skriver:

      Precis. Tid är det minsta man kan kräva till en sådan omfattande förändring liksom en planering för det. För inte är det en del av läraruppdraget att lära sig programmering på fritiden.

Lämna en kommentar

  • (will not be published)