Får vi använda miniräknaren?

Får vi använda miniräknaren? Hur många gånger har jag inte fått den frågan av elever i skolan och som alltid, oavsett vilket hjälpmedel eleverna efterfrågar (digitalt som analogt) beror svaret alltid på vad syftet med övningen/uppgiften är? Är syftet att träna en skriftlig räknemetod, att lösa ett problem i många led eller något helt annat?

Precis som varje gång jag börjar undervisa en ny grupp, vare sig det är på mellanstadiet eller högstadiet vill jag få eleverna att reflektera ett varv extra över att en lektion inte handlar om att bara göra saker utan att faktiskt lära sig något av att göra saker och genom att tänka. I veckan utsatte jag mina elever för en uppgift om delbarhet som finns att se på matematiklyftets portal (området taluppfattning) där läraren Cecilia Christiansen genomför övningen som en uppvärmning i början av en lektion i problemlösning. Övningen går ut på att repetera eller introducera delbarhetsreglerna och för eleverna att också använda sina kunskaper om positionssystemet. Uppgiften för eleverna är att komma på det minsta sexsiffriga tal som är delbart med tre och fem men inte med två och som samtidigt innehåller siffrorna 7 och 9, en uppgift som i sig går att förenkla, försvåra och förändra i oändlighet. Uppgiften handlar också om att kunna motivera och argumentera för att det tal som eleverna kommer fram till stämmer med beskrivningen och varför det gör det.

Skärmklipp 2016-08-28 20.25.38

När min åk 7 ställdes inför uppgiften var den första kommentaren jag möttes av att de inte förstod någonting av uppgiften men efter att ha diskuterat begreppet delbarhet klarnade det för eleverna och de kunde två och två sätta igång med att försöka lösa uppgiften. Efter högst en halv minut frågar flera av eleverna: “får vi använda miniräknare”? Självklart får ni det om det är till någon hjälp svarade jag. Jag märkte ganska snabbt att eleverna inte kände till delbarhetsreglerna och att de fick använda andra, inte så effektiva, strategier för att lösa uppgiften som därmed också blev att betrakta som ett problem för dem. De flesta par av elever lyckades närma sig en lösning med hjälp av miniräknare samt att de kände till att tal delbara på 5 slutade på 5 eller 0 och att tal delbara med två är jämna tal. Dock var det inget par som löste hela uppgiften den första lektionen.

Efter detta diskuterade jag med eleverna det faktum att man kan lära sig mycket genom att anstränga sig även om man inte löser mer än en del av ett matematiskt problem. Sedan diskuterade vi hur effektivt hjälpmedel miniräknaren var för eleverna i den här problemsituationen. Eleverna var rörande överens att här behövde vi annan kunskap för att effektivt kunna lösa uppgiften som visserligen är relativt abstrakt till sin natur men ändå relativt greppbar och inbjudande för eleverna. En sista vinst för mig som lärare var att jag nu visat eleverna vad jag förväntar mig att vi ska klara av tillsammans med betoning på att vi behöver träna en hel del (anstränga oss) för att lära och att vi, både lärare och elever, har ett gemensamt ansvar här. Jag måste tillägga att det fokus jag fick uppleva under efterföljande två lektioner bådar mycket gott inför kommande tre år.

Kommentarer (1)

  1. Inger E Johansson skriver:

    Det är som skrivs i artikeln, de första minuterna första lektionen i en klass som fångar intresset.

    Det är den respons på elevernas funderingar som läraren ger som håller intresset kvar.

    Att ställa krav genom att visa att man som lärare tror att eleverna kan klara av om inte att lösa frågeställningen så i varje fall hitta HUR lösningen går att finna, som varje elevs tankeverksamhet riktas mot att söka en lösning på problem i ämnet.

    Första lektionens första minuter avgör ofta hur läsåret blir i ämnet

Lämna en kommentar

  • (will not be published)