Dan Meyer, problemlösning och aktiva elever som tänker (del 2)

Dan Meyer utvecklade tankarna i sitt TED-tal som jag beskrev i förra delen till ett arbetssätt som han kallar “3-act problem” eller på svenska “problem i tre akter”. Arbetssättet kan användas i problemlösningsundervisningen i matematik men jag tror det har fler användningsområden än så. Meyers arbetssätt har tagit tydlig inspiration från filmens värld där det oftast inledningsvis (akt 1) skapas en konflikt varefter hinder överbryggs av huvudpersonen/huvudpersonerna (akt 2) och slutligen nås en lösning (akt 3).

“Problem i tre akter” fungerar likadant med skillnaden att det behandlar matematiska problem. Den första akten går ut på att eleverna ska bli perplexa. Tanken är att läraren ska skapa en central konflikt hos elevernas tänkande genom att de intuitivt med hjälp av en bild, en film, en formel eller vad det nu kan vara får en fråga i sitt huvud vilket i sig blir ett formulerat problem som eleverna inte kan låta bli att vilja besvara. Som en parentes kan nämnas att James Nottingham belyser det här med kognitiva konflikter förtjänstfullt i sina böcker, se t.ex. “Utmanande undervisning”. Givetvis är det här inte lätt att förutspå som lärare och det kräver en hel del, inte minst kännedom om sina elever. Det är inte lätt att vara lärare och man måste komma ihåg att även helt andra faktorer såsom exempelvis öppet klassrumsklimat där eleverna vågar lyfta såväl missuppfattningar som bra exempel måste vara på plats precis som det behöver för att vilken undervisning som helst ska fungera. I första akten får eleverna också göra kvalificerade gissningar på sina formulerade problem vilket kan göras på olika sätt, t.ex. genom att eleverna får beskriva ett intervall inom vilket lösningen finns och motivera varför. Här kan läraren med fördel också använda sig av digitala verktyg för att skapa en bild för eleverna inom vilket intervall gissningarna ligger. Eleverna kan också få möjlighet att diskutera och motivera sina gissningar för varandra enligt EPA-modellen eller kanske enbart i par beroende på elevgrupp och uppgift.

I akt 2 får eleverna värdera vilken information de behöver för att lösa problemet och vilka hjälpmedel de kan tänkas behöva (t.ex. linjal, passare, miniräknare, tråd, dator, en specifik app eller annat). Här finns oftast många bra tillfällen att introducera nya begrepp, metoder och redskap för eleverna. Det gäller här att som lärare våga stanna upp och ta ordentligt med tid till detta. Hastar man genom något blir det sällan bra är min erfarenhet. Det är den andra akten som lärare traditionellt ägnat störst uppmärksamhet på i undervisningen. Skillnaden här är att eleverna förhoppningsvis har målet med uppgiften helt klar för sig innan de börjar. Den centrala konflikten kring t.ex. ett begrepp som inledningsvis skapades (hindret) överbryggs. 

I akt 3 får eleverna göra sina beräkningar varefter lösningen/lösningarna presenteras och analyseras på djupet tillsammans. Här finns säkerligen många olika varianter på klassrumsmetoder som läraren kan använda sig av beroende på vad problemlösningen behandlat för central del av matematiken. Ofta får eleverna visuellt se lösningen via ett videoklipp eller i en bild i de exempel som Meyer presenterat vilket givetvis kan förstärka upplevelsen för eleverna.

När jag arbetar med dessa typer av problem med elever som lämnats ensamma i sitt lärande märker jag snabbt hur vana de är med att få information serverad och värderad. Inledningsvis blir eleverna förbryllade, inte bara för att de har en fråga som de vill ha svar på utan också för att de har svårt att utan stöttning veta hur de ska börja tänka. Därför är det nödvändigt att som lärare, dels ha provat lösa möjliga problem utifrån aktuell bild, film etc. själv men också att fundera över var elever kan tänkas fastna och med hjälp av vilka frågor eller förklaringar man som lärare kan stötta eleven. Ibland behöver läraren vara beredd att ett specifikt begrepp behöver utredas, att eleverna behöver lära sig en särskild metod eller något annat. Då gäller det att som lärare ta tillfället i akt när eleverna verkligen vill lösa problem. Samtidigt har jag märkt att den här formen av undervisning bjuder in alla elever oavsett kunskapsnivå till att formulera problem inledningsvis. En annan fördel med arbetssättet är kraften med undervisning i helklass där eleverna lär av varandras motiveringar. Jag tror inte all undervisning i problemlösning kan ersättas med den här typen av arbete men jag tror på varierad undervisning. Det här kan vara ett sätt. 

Jag har arbetat med en treaktare som jag kallar “toalettpapperspyramid” med elever på mellanstadiet. Jag har skrivit om den här.

Jag vill också passa på att tipsa om Meyers blogg som ofta innehåller djupa diskussioner i kommentarsfälten om matematikämnets karaktär och bryderier. Här beskriver han “The three acts of a mathematical story”.

 

Samlingar av “treaktare”: 

Här är några samlingar av problem i tre akter som jag hittat på nätet:

Dan Meyers treaktare

Andrew Stadels treaktare

Mr Krafts treaktare

 

 

 

Lämna en kommentar

  • (will not be published)