Betyg – bedömning eller bevis

I skolan bedömer vi lärare kontinuerligt kvaliteten på elevernas kunskaper. Över ett läsår har slutligen elevens kunskaper bedömts med kunskapskraven som riktmärke. Så sker en sammanvägning av de olika bedömningarna under läsåret, en gång på hösten och en gång på våren. Olika bedömningsuppgifter ges givetvis, beroende på kvalitet och vad de har möjlighet att signalera, olika tyngd vid sammanvägningen liksom faktorn närhet i tid eftersom en elev sannolikt kan mer i slutet av en termin än i början. Bedömningsunderlag kan se mycket olika ut beroende på ämne, vad som bedöms (hur stor del av kunskapskravet som fokuseras vid bedömning) etc. Likväl måste vi komma ihåg att ett betyg trots allt är ett resultat av en samlad bedömning i ett ämne. Många uppgifter över tid ger läraren glimtar av elevens kunskaper i förhållande till kunskapskraven.

Många kunskapskrav överlappar varandra och det går inte precist att separera de olika delarna av kunskap (därav min användning av begreppet glimtar tidigare). Till exempel går det inte att kliniskt separera problemlösningsförmågan från den begreppsliga förmågan i matematik eller en elevs kunskaper om historiska förhållanden från elevens förmåga att beskriva samband mellan olika tidsperioder i historia. För att t.ex. lösa ett matematiskt problem av en viss karaktär och nivå behöver eleven också begrepp av viss karaktär och på en viss nivå. Utöver det ska kunskaperna också bedömas, värderas och sammanvägas i förhållande till värdeorden i kunskapskraven vilka också har en abstraktionsnivå i sig och som jag beskrivit här. 

Det jag med det vill säga är att en bedömning per definition inte är samma sak som ett bevis. Det går inte med sylvass precision att bevisa en elevs kunskaper av karaktären problemlösning, skriftlig beskrivande förmåga eller resonemang om orsaker och konsekvenser av franska revolutionen på samma sätt som det går att bevisa om en elev kan samtliga vokaler i svenska alfabetet. Däremot kan en elev visa glimtar av sitt kunnande över tid vid olika bedömningstillfällen vilka slutligen kan samlas till ett betyg.

Vilket betyg kommer mitt barn få och på vilka grunder? Varför får jag bara ett C? Betygsättning väcker många frågor hos såväl föräldrar som elever och ibland också lärare. Men frågorna om kommande betyg kommer även mitt i terminerna. Den kontinuerliga kommunikationen kring hur en elev ligger till i förhållande till kunskapskraven har blivit viktigare än någonsin för att missförstånd vid betygsättning ska undvikas. Jag undrar om det till och med har blivit viktigare att konkretisera för eleven var i kunskapskravet hen befinner sig än att konkretisera vilken kunskap eleven har och vilken kunskap som är nästa för eleven att erövra? Och med det resonemanget i ryggen, vad innebär det då att “äga sitt lärande”? Finns det en risk att elever luras tro att de äger sitt lärande bara för att de vet sin plats i kunskapskraven utan att ha förståelse för kunskapskravens innebörd? Leder inte det i sin tur till att utlösa liknande mekanism som forskningen beskriver när lärare ger elever både feedback och betyg på uppgifter? Är det egentligen sunt och långsiktigt hållbart att kontinuerligt kommunicera till elever vad de behöver utveckla för att röra sig i kunskapskravmatriserna eller är det bättre att eleverna helt enkelt får vänta på betygsmotiveringen till terminsslutet när allt sammanställs och att lärare istället enbart fokuserar på kunskapsutvecklingen (ämnesdidaktiskt) i kommunikationen under terminens gång?

Förslaget om betyg ska kunna överklagas debatterades nyligen (kanske fortfarande). Ett begrepp som jag spontant tänker på är bevisbörda. Kunskapskravens formuleringar, översatt till didaktisk praktik och sedan insamlad över tid genom uppgifter av olika karaktär kan var och ett bara betraktas som bedömningar, inte som solklara bevis. Därmed skulle vare sig lärare eller den som överklagar med de kunskapskrav som finns formulerade idag kunna bevisa något med precision om inte elevens samtliga prestationer sparas som bevismaterial. Däri finns en risk att bedömningsformerna skulle likriktas till variationsfattig “ha-ryggen-fri-dokumentationsinsamling” där det helt enkelt blir viktigare att göra än att lära. De som förlorar mest på det är eleverna.

Ps.

Ett tips om en tankeväckande filmad föreläsning av Ingrid Carlgren om bland annat den nuvarande läroplanens kunskapssyn:

https://www.youtube.com/watch?v=gEvibBS1HpE

Lämna en kommentar

  • (will not be published)