Visar debatten om böneutropen på behovet av mer SO-undervisning?

Den senaste tidens debatt om böneutrop väcker frågor om såväl mänskliga rättigheter som religionernas roll i samhället. Är det så att debatten också pekar på en större fråga om skolans roll och SO-ämnenas betydelse?

Den senaste veckan har ett av de hetaste debattämnena varit det beviljade böneutropet i Växjö. Som kommuninvånare i nämnda ort har jag naturligtvis följt och deltagit i debatten.

Utan att här ta ställning i den aktuella frågan leder ändå debatten in på frågor om skolan i allmänhet och SO-ämnena i synnerhet.

Många av dem som varit kritiska till böneutropen har varit det med grunden i att det offentliga rummet smutsas ned. Andra har angett argument i stil med att det inte är lämpligt att en religions budskap ska få spridas via exempelvis böneutrop.

De två huvudsakliga argument som jag noterat bygger i första hand på att vi har en grundlag som garanterar religionsfrihet och den inte kan exkludera en specifik religion samt att ljuden i sig inte är ett problem då det offentliga rummet redan är ganska fullt av ljud.

 

Vad har det med skolan att göra?

Det kan verka långsökt, men håll i er, jag kommer dit…

För det första behöver vi fundera lite över vad syftet med skolan är. Redan i läroplanens första stycke kan vi läsa:

“Utbildningen ska förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på.”

Hela skolans värdegrund kan sammanfattas i den meningen.

För oss som lärare innebär det ett ständigt problematiserande när dylika debatter uppstår. Det ska egentligen göras av alla lärare, men vi som jobbat som SO-lärare ett tag vet att det inte är så. Otaliga är de gånger jag fått höra att jag som är SO-lärare kan ta den där “svåra” eller “känsliga” frågan.

SO-läraren blir värdegrundens slasktratt.

Oavsett.

Om vi ska förmedla ovanstående värden blir diskussionen om böneutrop väldigt intressant; mer specifikt blir den viktig därför att den kräver av läraren att man faktiskt kan referera till såväl FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna som grundlagarnas innehåll och betydelse. Vilka är det som brukar kunna det?

Ni gissade rätt: SO-lärarna.

Vi är alltså de som inte bara får frågan, utan också kanske MÅSTE få frågan.

Vidare väcker frågan diskussionen om hur ett beslut faktiskt fattas, vem som styr över tillstånd och vilken grund som besluten bygger på. Många i debatten har helt missat det. Mest parodisk var organisationen som ansökte om att få spela upp sitt budskap utifrån samma premisser som böneutropen i Växjö. Underförstått var att en enskild polismyndighet skulle ha någon slags prejudicerande roll. Så är det naturligtvis inte. Det kan en SO-lärare förklara.

 

Det är olämpligt att de sprider sina budskap!

Om man bortser från beslutsprocesser och rättigheter så diskuterades också budskapet. Allt från amatörtyckare till rikspolitiker har reagerat mot detta.

En del av SO-lärarens jobb är att utbilda ungdomar i “sambandet mellan samhälle och religion i olika tider och på olika platser”. En del av detta skulle kunna vara att förklara att det redan finns mängder av religiösa budskap som skickas ut varje vecka, på väldigt många platser.

Såväl helgmålsringning, själaringning och kallelse till gudstjänst har naturligtvis ett religiöst budskap, måhända inte med en röst som ropar ut det, men ur perspektivet att det är religiösa budskap borde det vara jämförbart. I alla fall om det nu är att det är ett religiösa budskap som är problemet.

 

Tolerans och mångfald?

“I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande”

Ytterligare ett av skolans uppdrag är att fostra eleverna till “generositet, tolerans och ansvarstagande”. Detta är naturligtvis ett pågående uppdrag, som på ett ganska naturligt sätt ska ingå i alla ämnen.

För mig som SO-lärare ser jag få tillfällen att faktiskt göra detta på ett djuplodande sätt utöver religionsundervisningen, och särskilt under de pass vi diskuterar etik och moral har detta sin plats. För mig är just toleransen och förståelsen för andra människors sätt att betrakta världen central i religionsundervisningen. Och i ärlighetens namn, hur ska man kunna vara tolerant och förstående om man inte begriper ett smack om varför böneutropen är en väsentlig del av islam eller varför judar firar sabbat eller… ja, fyll i.

 

SO-ämnena

En sak jag oroas allvarligt av utifrån debatten om böneutropens vara eller icke vara, är den hätskhet och fientlighet som i många fall präglat den. För många har det inte räckt att tycka att det låter för mycket eller är ett galet budskap utan det har också målats upp skräckbilder av islam, grova generaliseringar och direkt högerextrem propaganda. 

En del av motståndet har tagit sig uttryck av hård extremism, ibland dold i termer av religionskritik, ibland inte alls.

SO-ämnena och SO-läraren har en central roll i bekämpandet av extremism. I det arbetet borde SO-ämnena uppvärderas, prioriteras och faktiskt få mer tid. Det är för mig en gåta att den frågan är politiskt död. Måhända säger det något om skolpolitiken som helhet och synen på skolans uppdrag, måhända inte.

Jag kan bara konstatera att de olika missuppfattningar och påståenden jag noterat i debatten skulle må bra av att snurra runt ett par varv hos tjänstgörande SO-lärare.

Och kanske kanske är det så att en liten del av det mest hårdnackade motståndet mot böneutropen kunnat mattas av, skavas lite i kanterna, om vi SO-lärare fått ordentliga förutsättningar och tid att göra det vi är allra bäst på.

Eller så är det bara önsketänkande.

 

Kommentarer (1)

Lämna en kommentar

  • (will not be published)