Störst av allt är kärleken

Idag kom mina elever tillbaka. På min skola är de flesta av höstens lärartjänster tillsatta, inte alla med rätt ämneskompetens och inte heller alla med legitimerade lärare. Några kollegor lämnar snart för andra uppdrag och deras tjänster återstår att fylla, hur vet nog ingen. På andra skolor är det än värre och i runt om i landet finns elever som kommer sakna både behöriga och legitimerade lärare och i värsta fall undervisas av gymnasieelever

Hur kunde det bli såhär?

Hur kunde en av världens främsta kunskapsnationer hamna i denna närmast kaotiska situation?

Det finns säkert många förklaringar. Men för oss som jobbar i skolan brukar de flesta förklaringar ha sin botten i antingen friskolereformen eller kommunaliseringen. Eller både och. I kombination med ett styrsystem som värderar effektivitet, individuella prestationer och hög produktivitet, New Public Management,  har såväl friskolereformen som kommunaliseringen fått långtgående konsekvenser. Hur det ligger till med den saken låter jag vara osagt, men helt klart är att mängden huvudmän har gjort skolan både svårkontrollerad och ojämlik. För oss lärare blir det dessutom extra svårt att förhålla oss till vårt yrke då förutsättningarna att göra det väl varierar kraftigt.

Förutsättningarna för en bra, eller mindre bra skola, varierar kraftigt. Vi har ett skolsverige som består av allt från oseriösa företag till kommuner med höga ambitioner och viljor. Där mellan finns hela registret; ideella föräldradrivna skolor, ambitiösa skolprojekt eller kommunpolitiker som varken har kunskaper, intresse eller förutsättningar att upprätthålla en skola i världsklass när kommunal budgetdisciplin överordnas barns behov av en god skolgång och den stöd och hjälp för att klara skolgången och växa som människor.

I min egen kommun tänker förvaltningen lösa rekryteringen med att rekrytera obehöriga akademiker, som ska vägledas pedagogiskt av “arbetslagen”. Planering, pedagogik, bedömning och betyg kommer alltså att belasta oss som redan arbetar och i de flesta fall redan nu arbetar för mycket. Klagoropen och varningsropen om den galopperande ohälsan hörs från alla håll, men de ansvariga verkar ducka detta fullständigt oavsett vilken kommun man tittar på. På andra håll rekryterar man gymnasiestudenter.

Detta istället för att faktiskt försöka ordna hyggliga arbetsförhållanden, schysst arbetsmiljö, möjlighet att göra jobbet och en hygglig lön. För det handlar verkligen inte om några avancerade åtgärder. Bort med all onödig dokumentation som lärare tvingas till eller känner sig tvingade till enbart för att hålla ryggen fri, renodla lärarrollen till att handla om undervisning och undervisningsrelaterade uppgifter, minska antalet undervisningstimmar och grupper för att planering och efterarbete ska bli bra, effektivt och mindre stressigt, se till att det finns annan personal på skolorna så lärare slipper vara rastvakter, matvakter, bussvakter eller ”vadsomhelst-vakter”. Sist men inte minst: höj lönerna för alla lärargrupper.

***

Igår startade såväl Liberalerna som Socialdemokraterna sin hösttermin med partiledartal.

De talade båda om skolan.

På högsta politiska nivå är man medveten om den katastrof som 20 års oansvarig kommunpolitik bidragit till. Skolan står högt på agendan och det lovades läslov, fler platser på lärarhögskolan och höjda lärarlöner och fortbildning för lärare.

Förslagen är så klart bra, men de är också ett rejält underkännande av den svenska skolans huvudmän, för med en skola i ordning hade nämligen huvudmännen klarat av dessa uppgifter helt utan statens inblandning.

Som rektorn Johan Ahx skrev på twitter, “På hur många sätt kan man återförstatliga skolan utan att faktiskt återförstatliga skolan?”

Frågan är dock om rikspolitikernas visioner verkligen räcker när tusentals huvudmän ska genomföra dem? 

***

Medan politiker på alla nivåer talar om krisen så händer… ja vadå? Vi fortsätter vårt slit för att hjälpa just våra elever så långt som möjligt. Ibland med helt omöjliga förutsättningar och i år kommer de för många av oss bli ännu sämre 

så fortsätter vi göra vårt bästa för att våra elever ska kunna ta sig så långt det bara går. Oftast med helt omöjliga förutsättningar. Hårdast drabbade av de förutsättningar som saknas blir såklart barnen, som blir allt sämre förberedda för vidare studier och ett liv efter skolan. 

När fler och fler av mina och andras kollegor  lämnar jobbet och ersätts av akademiker, eller i värsta fall helt outbildade försämras dessutom förutsättningarna för jobbet ytterligare. Kvar står vi andra, vi som trots allt som sker ändå stannar kvar, och undrar hur det kunde bli såhär.

I breven till församlingen i Korinth skrev Paulus att när allt annat gått under så finns ändå tron, hoppet och kärleken kvar. När det kommer till läraryrket har jag nog tyvärr både förlorat tron och hoppet på förändring inom överskådlig framtid.

Kvar är bara kärleken till det jag stiger upp och gör varje dag.

Kommentarer (6)

  1. Magnus Blixt skriver:

    Väl skrivet! Kärlek till det man gör är nog så viktigt (utan den blir ett lärarskap tämligen meningslöst och lätt kontraproduktivt), men sedan krävs förstås också goda förutsättningar.

    ”Arbetslag” kan näppeligen handleda, det kan bara människor göra. ”Arbetslag” är inte anställda och är inget rektor leder och fördelar arbete till, det är människor som kallas medarbetare. Vilka kan organiseras i arbetslag om man finner det lämpligt. Men det är människorna som gör jobbet.

  2. Mikael Bruér skriver:

    Magnus: Jag tror det krävs en stor kärlek till jobbet för att alls orka med tanke på utvecklingen.

  3. Inger Persson skriver:

    Kärlek till jobbet gör att jag samlar toarullar, diskar glasburkar och tar med till skolan. 25 kr per elev och år ska räcka till mycket i bildsalen.

Lämna en kommentar

  • (will not be published)