Stockholm och eleverna

För nästan en vecka sedan var jag med på FLS Rikskonferens i Stockholm, för att prata lite om hur jag arbetar digitalt med samhällskunskapen. Konferensen var verkligen en toppenkonferens som fler verkligen borde åka på, men dessvärre är det varken konferensen eller mitt föredrag som kommer gå till historien, utan händelserna ett kvarter bort.

Vi befann oss på ABF-huset på Sveavägen, något kvarter från händelserna på Drottninggatan och förvirringen och frågorna för oss som var deltagare var så klart många, särskilt med tanke på att flera av oss var långväga ifrån och varken visste vart vi skulle spendera natten eller hur vi skulle komma hem.

Det kanske låter en aning rubbat, men jag tror att många av oss inte bara såg händelserna utifrån ett personligt fokus. Många av oss insåg nog att vi skulle behöva hantera detta inom vår yrkesroll.

Nästan alla som var där var dessutom samhällslärare. För oss är inte händelser likt fredagens händelser bara något allmänmänskligt utan också ett direkt ämnesrelaterat problem.

Drottninggatan dagen efter.

I klassrummet – ett ämnesperspektiv

Mina elever har påsklov just nu. Till skillnad från när terrorattentatet i Trollhättan skedde och vi har därför inte behövt bearbeta det omgående. Till skillnad från då kommer nyheterna dämpats, de värsta ryktena avfärdats och diskussionen sansats något.

Oavsett måste jag ta upp frågan i mitt klassrum, utifrån ett SO-perspektiv.

Jag har tidigare lyft fram hur jag ibland återkommer till terror som subjekt i undervisningen och det finns all anledning att göra återgå till detta.

I de diskussioner jag kommer föra med mina elever, utöver de diskussioner som liknande för med sig så kommer jag försöka lyfta fram följande perspektiv:

  • Vad är terror?
    Jag kommer försöka lyfta fram en mer objektiv bild av begreppet terror där den bärande idén är ”våld mot civila mål” och ”politiska motiv” för att försöka få eleverna att förstå att terror är långt mer än det som i nuvarande diskurs framställs som det. Många elever har uppfattningen om att terror är något muslimer utför, det vill jag ta ur dem och kanske också diskutera varför den känslan finns.
  • Orsaker till terror?
    På samma sätt som det är viktigt att lyfta fram att det inte enbart är en grupp som begår terrorhandlingar så är det inte heller en orsak bakom. Att ideologi och religion är starka motiv till terror vet redan elever men jag tänker att det är viktigt att också lyfta fram saker som fattigdom, nationalism, utsatthet, separatism eller statsterror som perspektiv på det hela. Att förstå att terror är något större än det vi ser på tv hoppas jag kan bidra till en större förståelse bland eleverna för helheten.
  • Motverka terror?
    Detta är verkligen pudelns kärna. Inte för att jag tror mig vara någon undergörare som ensamt skulle kunna stoppa liknande. Jag jobbar dock på en skola där många elever kommer från utsatta områden och där jag vet att uppfattningar om stöd till vissa extremistgrupper har förekommit. Jag har mött elever med dem och jag tror det viktigaste när det kommer till detta är att samtala med dem. Om jag som lärare vågar diskutera det svåra med eleverna kan jag och vi tillsammans kan komma en liten bit på vägen.

Ett minne från dagen efter.

Att hantera det svåra

Under min utbildning läste vi boken Barn i sorg som en del av religionsundervisningen. Många av de tankar som lyftes i den boken har jag fått användning av vid olika krissituationer i skolans värld.

Förvisso handlar inte händelserna i Stockholm om en renodlad sorghändelse för mina elever då de befinner sig långt från händelsernas centrum. Samtidigt kan de haft vänner eller släktingar på plats och på så sätt ha en personlig relation.

Oavsett tror jag det finns likheter i hur jag som vuxen behöver bemöta eleverna och deras frågor kring detta.

Jag försökte själv ta lite bilder dagen efter, för att smälta och förstå. Även om eleverna garanterat redan sett liknande, bättre bilder tror jag närheten i och med att bilderna är mina, också kommer bidra till en ökad känsla av närvaro.

 

Det finns självfallet inget facit, eftersom varje barn en unik reaktion och tanke, men några av de saker jag kommer bära med mig in i klassrummet nästa vecka är:

  • Lyssna:
    Eleverna kommer ha frågor. Dessa måste få ställas. Även om barnen pratat med sina föräldrar så har vi lärare ytterligare vinklar på det och särskilt då det ingår i mitt jobb att diskutera nyheter och liknande blir det extra viktigt.
  • Känslor:
    På samma sätt som det är viktigt att elevernas egna tankar får komma fram tror jag det är viktigt att de får visa känsor; sorg, ilska och liknande. Här tror jag också vi får låta de som faktiskt har hatiska känslor visa dem, men också bearbeta det. Det är viktigt att vi inte låter det passera bara för att det är svårt, något jag skrivit mer om här. Särskilt viktigt blir detta i klasser där det finns många muslimska barn som riskerar att bli måltavlor för hatiska uttalanden.
  • Frågor:
    Om man som  lärare vill lyssna och låta eleverna visa vad de känner är det också rimligt att deras frågor kring liknande händelser får stå i centrum. Deras frågor måste vara centrala i att bygga en förståelse kring liknande.
  • Tystnad:
    Att barn och ungdomar inte vill prata är lika vanligt som motsatsen. Respektera detta! Det är inte självklart att en tyst elever är en icke-reflekterande och i detta sammanhang är det svårt. Vill inte eleven ställa frågor eller diskutera, utan bara lyssna så låt eleven det. Samtidigt kan det vara bra att stämma av med eleverna efteråt om det verkar finnas behov. Många av oss jobbar med barn som redan flytt från terror och krig och de kan mycket väl uppleva det väldigt jobbigt att diskutera.
  • Ärlighet:
    Var ärlig med vad du själv känner. Mår du dåligt så säg det, är du arg så säg det också. Det finns inget skäl att undanhålla eleverna känslor eller upplevelser av ett liknande. Att vuxna tillåter sig att vara emotionella stärker snarare bilden av oss som mänskliga och elevernas egna upplevelser. Själv kommer jag både berätta om min upplevelse av dagen och visa några av de bilder jag tog.

Slutligen: Oavsett om man som jag jobbar långt bort från händelserna eller nära dem så måste vi minnas att vi som skola inte är någon institution för behandling. Vårt jobb är inte att vårda elever som är traumatiserade eller liknande utan vara vuxna och ge eleverna en chans att reflektera och resonera om saker i vår omvärld.

Tänka framåt?

För skolans vidkommande finns egentligen två perspektiv för framtiden. Det ena är att rusta oss själva för att hantera händelser i vår omgivning och närområde.

För att detta ska vara möjligt krävs stora insatser i fortbildning och kollegialt arbete. Vi som lärare är inte sjukvårdspersonal, men vi jobbar med människor som kan drabbas både direkt och indirekt och oavsett vad vi tycker om det kommer vi att bli tvingade att bemöta händelser av liknande slag.

Men vi måste också bli en bättre fungerande instans när det kommer till att motverka extremism. Jag har skrivit det förut och kommer sannolikt skriva det igen. SO-ämnenas status måste höjas. Arbetet med demokrati, med jämlikhet och solidaritet behöver en renässans i skolans värld. Om vi ska ha en skola som ska företräda och lära barn vissa specifika värden måste också de ämnen där dessa är kärnan få mer utrymme. I annat fall är de fina orden om värdegrund inget annat än just fina ord.

När det kommer till att motverka extremism tror jag också att skolan i allmänhet och lärare i SO-ämnen i synnerhet är en avgörande faktor. Om vi vågar diskutera dessa frågor, vågar reflektera över det, möta de elever som hyser liknande uppfattningar eller kommer från de miljöer där det är vanligt, kan vi i alla fall komma en bit på vägen.

De som, i Sverige, radikaliseras – oavsett vilken miljö det handlar om, har det gemensamt att de upplever ett utanförskap. Det kan inte vi i skolan lösa, men vi kan ge dem en känsla av sammanhang och värderingar. Vi kan ge dem alternativa världsbilder, möta deras uppfattningar, diskutera, kritisera och lyssna. Vi kan ge dem en känsla av tillhörighet.

Men då måste vi också få möjlighet därtill.

För nu tänker jag dock låta de stora orden vila en aning, ta och luta mig tillbaka, fira påsk med min familj och krama mitt barn en gång extra.

 

Lämna en kommentar

  • (will not be published)