“Not for Ofsted, but for our children”

För en vecka sedan kom jag hem från BETT-mässan i London. Med mig hem hade jag inte bara en hejdundrande förkylning utan också gott om nya tankar och idéer. En av mest påtagliga reflektionerna rör skolutveckling i stort och smått, om hur skolor och undervisning kan förändras och förbättras.

En av dagarna i London fick jag möjligheten att besöka Benhurst primary, en skola i Londons östra utkant. Benhurst var för något år sedan en skola som fått tung kritik av Englands motsvarighet till vår Skolinspektion – Ofstead – till att idag ha vänt resultaten och nu hade som målsättning att nå den högsta nivån, outstanding, på samtliga områden som granskas. I detta arbeta var arbetet med att digitalisera undervisningen centralt.

IMG_6803Till skillnad från många svenska kommuner var tanken kring vad skolan skulle uppnå central när arbetsformer, metodik, digitala redskap och målsättning beslutades. Det fanns också en klar tanke om att hela tiden utvärdera vad som sker och vad nästa steg skulle bli för att verkligen göra det som fungerade och gav resultat. Även lektionsuppläggen var tydligt strukturerade utifrån en genomtänkt modell som skulle fungera ihop med det verktyg man på skolan valt att använda. I de klassrum jag fick besöka upplevde jag hur det fanns en pågående reflektion kring elevernas kunskapsutveckling och vilka metoder man använde.

Centralt i förändringen och förbättringen av skolan var också det kollegiala lärandet bland lärarna och det kollaborativa lärandet bland elever. Skolan hade ett kontinuerligt arbete med en lärare som fungerade som nav i utbildning av andra lärare. Denna lärare hade tid avsatt varje vecka med de kollegor som behövde utbildning i de verktyg man arbetade med. De lärare som initialt deltog kunde snabbt visa på utveckling och resultat för sina elever och på så vis hade också de lärare som varit skeptiska valt att förändra sin undervisning. Att det dessutom fanns återkoppling från skolledaren, som gick igenom lektionsupplägg och idéer och kom med förbättringsförslag där det behövdes, gjorde att lärarna ingick i ett kollegialt sammanhang där de både hjälpte varandra framåt och fick ständig återkoppling på sitt eget arbete. På så vis fanns både struktur och vision för utveckling och förbättring på ett sätt jag aldrig stött på i en svensk skola.

I min egen undervisning upplever jag starkast utveckling hos de elever som aktivt samarbetar med varandra, som kommenterar och läser sina kamraters uppgifter och som tar emot samma typ av feedback. Det kom därför inte som någon jätteförvåning för mig att se att en av de nyckelfaktorer som Mrs McCarthy, en av de lärare som drivit utvecklingen på Benhurst, pekade på var just att eleverna i det vardagliga arbetet aldrig lämnades ensamma, varken av sina kamrater eller lärare. Att jag dessutom fick en praktisk genomgång av min handledare, en av skolans åttaåringar, i hur det gick till när de arbetade med verktyget kändes mest som en bonus.

Benhurst hade kommit långt, men de var inte framme vid sitt mål. Men med en tydlig vision, en driven head teacher, en tydlig struktur och ambition för såväl digitala verktyg som kollegialt lärande  och med skolans motto “Only my best is good enough for me” i centrum.

IMG_6802Jag tror vi har mycket att lära av hur man tänkt på skolor likt Benhurst, både på ett organisatioriskt plan och på ett pedagogiskt. Att tänka efter före, att utvärdera och analysera vad som fungerar och inte fungerar är dygder som ibland tyckts lysa med sin frånvaro i svensk skola. Exemplet Benhurst står på så vis i kraftig kontrast till hur IKT ofta hanteras i den kommunala byråkratin där politiska visioner och IT-enheter vill likrikta och skapa enhetliga organisationer utifrån sina egna horisonter, snarare än pedagogiska hänsyn och lärares professionella bedömningar och kunskapsutveckling.   

I en tid då rektorer förväntas vara pedagogiska ledare men mer ofta tvingas vara adminsitratörer av kommunala budgetar och visionsdokument kändes det synnerligen uppfriskande att få besöka en skola där den lokala visionen och utvecklingsarbetet lett framåt mot drömmen om att bygga den bästa tänkbara skolan, not for Ofsted, but for our children”.

 

Kommentarer (1)

  1. Åsa Söderström skriver:

    Den skolkultur du beskriver borde vi i Sverige ta lärdom av så snart som möjligt. Vi måste bryta traditionen att var och en bara tar ansvar för sig själv. Det har under en tid samlats gott om belägg för att vi utvecklas bäst i samverkan – både lärare och elever. Denna omställning kommer att möta motstånd, så det är en angelägen ledarskapsfråga att förankra den och leda den på ett kompetent sätt.

Lämna en kommentar

  • (will not be published)