Mitt jobb är att inte vara objektiv…

Så länge jag kan minnas har jag haft ett brinnande intresse för samhällsfrågor. Under 1990-talet blev jag politiskt aktiv, både i ett politiskt ungdomsförbund men också i flera av de olika antirasistiska grupper som blommade upp och försvann.

Under utbildning och yrkesliv har jag många gånger fått frågan om hur jag, med mitt starka engagemang, kan hålla mig objektiv? Många jag mött har menat att vi lärare alltid ska förhålla oss sakligt objektiva och likt ett uppslagsverk leverera värderingsfri fakta.  Jag skulle vilja vända på det.

Ska jag som lärare verkligen vara objektiv?

Hela den svenska skolan vilar på en värdegrund som fastslås i läroplanen. Skolan ska förmedla värden om “alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta” och tendenser om “diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning” ska aktivt motverkas och “främlingsfientlighet och intolerans” ska bemötas. Alla som jobbar i skolan ska “hävda de grundläggande värden som anges i skollagen och i denna läroplan och klart ta avstånd från det som strider mot dem”.

Alla lärare omfattas också en yrkesetisk kod som säger att vi ska bemöta alla elever med “respekt för deras person och integritet samt skydda varje individ mot skada, kränkning och trakasserier” men också se till att ingen utsätts för kränkning på grund av “kön, sexuell identitet, etnisk, politisk och religiös tillhörighet eller social och kulturell bakgrund”.

Med värdegrund och yrkesetik följer ett ansvar att reagera och ta ställning. Att arbeta mot främlingsfientlighet, för demokratiska värden och mänskliga rättigheter och aktivt ta ställning för dessa är alltså inget val, det är en skyldighet.

Känns det jobbigt? Betänk att under den tyska ockupationen av Norge så försökte Nasjonal samling tvinga in lärarkåren i den nazistiska samhällsordningen. De flesta lärare vägrade. Rikskommisarien Josef Terboven förklarade lärarnas protester som “ett brott mot den tyska försvarsmakten” och straffbart med döden. Många lärare hamnade i det ökända koncentrationslägret Grini som en konsekvens av sina ställningstaganden.

Enligt ett uttalande från från Lärarnas yrkesetiska råd ska vi aktivt motverka främlingsfientlighet men inte “ta ställning för eller emot politiska partier” även om vi måste navigera i en “värld där det finns partier som omväxlande benämns ‘populistiska’, ‘högerextrema’, ‘främlingsfientliga’ eller rentav som ”rasistiska” och som blivit invalda i parlament och i andra demokratiska sammanhang”. Att högerextremismen är mer aktuellt får dock inte innebära att vi glömmer bort att det finns extremism med andra politiska, etniska eller religiösa förtecken.

Skolan jag arbetar på är väldigt heterogen med barn från både miljonprogram och miljonvillor. Jag möter varje dag elever med fördomar om den ena eller den andra gruppen och det är ett faktum att det förekommer rasism. Jag tror att det enda sättet att möta detta är dels genom att sätta demokratiska värden och mänskliga rättigheter i centrum för undervisningen och att låta eleverna mötas i samtal om desamma.

Varje vecka diskuterar jag nyheter med mina elever. Eleverna får själva ta med sig lokal-, inrikes- och utrikesnyheter som vi sedan gemensamt diskuterar. Eftersom det är elevernas urval får ofta det sensationella mycket utrymme vilket naturligt ger en ingång att diskutera frågor om extremism och liknande. Eftersom upplägget bygger på elevernas egna nyheter blir de också delaktiga i diskussionerna på ett helt annat sätt.  

I alla diskussioner om kontroversiella ämnen faller det ett tungt ansvar på oss att låta eleverna pröva sina åsikter och idéer och att respektera deras uppfattning, även om de råkar stå i konflikt med skolans värdegrund.

Det är vårt ansvar att ta ställning i elevernas samtal. Vi måste våga utmana, utan att trampa på dem.

En bra utgångspunkt för värderingsstyrda samtal är att utgå från organisationer som arbetar med dessa frågor. Jag brukar främst använda material från Amnesty, Expo och Forum för levande historia.  Amnesty har bra material för arbetet med mänskliga rättigheter och deras årsrapport borde alla lärare i samhällskunskap hålla koll på. Tidskriften Expo som riktar in sig mot högerextremism har en skolsektion med en del matnyttigt material och även fortbildning för lärare. Forum för levande historia som lyder under Kulturdepartementet och har som syfte att “främja arbete med demokrati, tolerans och alla människors lika värde”. Sidan är en en nödvändig resurs för alla lärare, särskilt eftersom de inte bara tar upp högerextremism utan även kommunistiska regimers brott och händelser i mer nära tid, som Folkmordet i Rwanda, förföljelser på grund av sexualitet eller islamofobi och mer därtill.

I år 9 undervisar jag om internationell politik och låter ofta terrorism vara ett deltema. Eleverna brukar då få i uppgift att undersöka fenomenet ur olika perspektiv och göra en jämförelse mellan olika grupper. Jag brukar försöka lyfta fram både historisk terrorism med frihetsrörelser, politiska grupper till höger och vänster som Röda brigaderna, RAF eller nationalistisk separatism. Även modern terrorism där amerikansk högerextremism och kristen fundamentalism tillsammans med islamistisk terror brukar få utgöra utgångspunkten.

Eleverna får arbeta i grupper och leta efter terrorns syfte, metoder och konsekvenser för att sedan presenteras i helklass. Därefter arbetar vi med titta på likheter och skillnader mellan olika grupper och diskuterar dessa gemensamt.

I historieundervisningen i år 9 kommer också temat folkmord. Även där får eleverna, med utgångspunkt i förintelsen jobba med jämförande analyser utifrån orsaker och konsekvenser.

Att arbeta med olika former av extremism och diskutera detta med eleverna är allt annat än värderingsfritt. Jag måste alltid hålla dörren öppen för diskussioner utifrån elevernas uppfattningar. Samtidigt måste jag vara beredd att ta ställning.

I en tid med stängda gränser, döda barn på Europas stränder och en tydligt bubblande högerextremism är arbetet mot främlingsfientlighet och för demokrati och mänskliga rättigheter viktigare än någonsin och jag som som samhällslärare är i detta sammanhang viktigare än någonsin. Värdegrunden och vår yrkesetik tvingar oss till ställningstagande. Vi har inget val. 

Det är inget val att ta ställning, det är en skyldighet.

Kommentarer (4)

  1. Lucas Lantz skriver:

    Problemet är att staten MÅSTE säga att skolan är objektiv hur orimligt det än kan verka att utbildning någonsin skulle kunna vara helt objektiv.
    Om de inte säger att skolan är objektiv så medger de samtidigt att skolplikten strider mot de mänskliga rättigheterna. Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter säger till exempel att ”vid utövandet av den verksamhet som staten kan ta på sig i fråga om utbildning och undervisning skall staten respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse.” (artikel 2)
    Den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter är svensk lag.
    Enda sättet för staten att inte bryta mot denna lag och samtidigt ha skolplikt är att påstå att skolan är objektiv och därför inte kan strida mot föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelser.

Lämna en kommentar

  • (will not be published)