Kan vi prata lite om SO-ämnena?

En ny termin har inletts i spåren av en allt mer tydlig lärarkris. Överallt pratas det skola, och politiker formligen tävlar om att komma med än det ena och än det andra förslaget för att lösa de problem som de själva varit med och skapat.

Personligen tycker jag det hela känns en aning ihåligt. Dels därför att det faktiskt kommer krävas väldigt genomgripande reformer för att lösa problemen, men framförallt för att man inte ens tenderar att diskutera hela vidden av problemet.

För överallt, jämt och ständigt när det talas om den alarmerande lärarbristen så pratas det om matte och det pratas om NO. Det diskuteras ingenjörer, tekniker, naturvetenskap. Det satsas på projekt på än det ena och än det andra stället och lärarna fortbildas. Och låt gå för att det är viktigt, men det blir också lite ihåligt. Vi har mattelyft och läslyft och en stor andel av landets förstelärare är just mattelärare.

Ibland när man lyssnar på hur diskussionen om skolan kan man ibland tro att det är en kris som bara berör vissa ämnen. För mig som SO-lärare känns det emellertid lite olustigt.

Sedan LGR11 infördes har SO-ämnena kraftigt förändrats. Kraven har höjts avsevärt och stora delar av innehållet har blivit annorlunda. Mängden stoff som ska behandlas idag har blivit större utan att tiden till att göra det ökat. Såväl vårt jobb som elevernas har blivit svårare (För den som vill läsa mer om de svårigheter som omger SO-lärarens vardag rekommenderar jag Petter Bergenstråhles utmärkta genomgång). Tyvärr är detta något som aldrig nämns när skolans kris diskuteras.

Inte heller situationen när det kommer till behöriga lärare i våra ämnen (nej, SO är inte ett utan fyra ämnen!) lyfts fram. Ändlösa diskussioner med politiker, journalister, kollegor och andra som har ett intresse för skolan, leder alltid till samma sak: man tror att tillgången på lärare i SO-ämnen är god, att det går 13 av oss på ett dussin.

Men så är det inte.

Låt oss titta på statistiken:

Om man tittar på landets kommunala högstadieskolor för läsåret 2015-2016 kan man konstatera att endast 75,7% av landets lärare var legitimerade lärare. För SO-ämnen pendlar siffran mellan 67% och 79% där geografi är i botten och historia i toppen. Tittar man på NO-ämnen så har samtliga högre legitimationsgrad än geografi, men i övrigt ligger det ungefär på samma nivå.

Mer än vart femte barn i Sverige får alltså undervisning om förintelsen, global uppvärmning, etiska frågor och om demokrati och mänskliga rättigheter av lärare som inte är utbildade till det.

Ändå verkar det, av debatt och diskussion att döma, inte finnas någon större brist på lärare i SO-ämnen. Säg, visst är det märkligt?

Varför är det så då?

Det finns säkert flera skäl. Jag tror delvis den rådande trenden i skolan, med det entreprenöriella lärandet i centrum får skolan att tippa över mot mer “produktiva ämnen” med mätbara resultat och med ett tydligt nyttoresultat för näringslivet. Det hänger sannolikt också samman med den trend som varit där humanistiska kurser på universiteten fått motta hård kritik och där det föreslagits sänkta studiemedel och där en del av retoriken byggts kring ämnenas låga värde på arbetsmarknaden och där Svenskt näringsliv varit en av de tongivande aktörerna i diskussionen. Humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen ses helt enkelt inte som lika värdefulla ur ett ekonomiskt perspektiv.

En annan orsak tror jag är PISA och de övriga mätningar som gjorts de senaste åren. Även i dessa har det i första hand varit matte och läsförståelse som varit i fokus.

Ett tredje skäl tror jag är resterna av den svenska treämnesskolan. Denna lade grunden för att fytta fram tre ämnes betydelse på bekostnad av resten. Alla ämnen vid sidan av matte, svenska och engelska sattes i andra rummet och vi som undervisade annat då fick ständigt höra att det var viktigast att eleverna fixade sina kärnämnen. Tyvärr får jag fortfarande höra detta, från såväl föräldrar, lärare och rektorer.

Och som ett brev på posten ska nu timplanen i matte utökas. Ytterligare en förskjutning åt detta håll.

Det är inte för att jag tycker matte och NO-ämnen är oviktiga, eller ens mindre viktiga, utan för att jag tycker alla skolans ämnen är viktiga, fast på olika sätt och till olika saker.

Det blir så klart lite gnälligt, men nu tycker jag faktiskt det börjar bli dags att prata lite om SO-ämnen. Inte bara därför att det börjar bli tröttsamt med ett ensidigt fokus, utan också därför att det är viktigt.Utah University of Humanities

Tittar vi på den svenska läroplanen kan man i det närmaste tro att tanken är att SO-ämnena ska vara utgångspunkten. I det så omhuldade kapitel 1 där tonen för hela läroplanen anges, där svensk skolas värdegrund anges och där målsättningar för alla barn formuleras är det nämligen fyra perspektiv på undervisningen som lyfts fram:

Att all undervisning ska bedrivas genom historiskt perspektiv, miljöperspektiv, internationellt perspektiv och etiska perspektiv.

Detta gäller all undervisning.

Kanske är det dags för fyra kärnämnen istället för tre?

För mig är det en gåta att mina ämnen inte har högre status, att vi har så lite tid till vårt förfogande och att ingen ens diskuterar det faktum att det faktiskt är brist även på oss SO-lärare (istället för motsatsen).

Om vi vill ha en elever som är kritiskt tänkande, väl förberedda för den komplexa verklighet som de ska möta, som kan stå mot propaganda och ett ständigt växande informationsflöde, så kanske det också är dags att satsa på de ämnen där detta inte bara är en liten del, utan själva kärnan.

I en tid när vi har rasistiska rörelser på frammarsch i Europa, den värsta flyktingkrisen på 100 år,  politisk och religiös extremism i världen och inte minst, ett ständigt närvarande klimathot, så har SO-ämnena större relevans än någonsin.

Kanske är det dags att vi börjar prata om SO-ämnena, på allvar?

Kommentarer (7)

  1. Margareta Samuelsson skriver:

    Jag brukade beskriva för elever o föräldrar att SO ”är livet”:
    Re är våra tankar om livet o döden
    Ge är världen vi lever i
    Hi är vår grund o vårt ursprung
    Sh är hur vi lever tillsammans nu

  2. Lars Hammarén skriver:

    Vad är förklaringen till att man tydligen ser genom fingrarna när det gäller att anställa obehöriga lärare?

    • Mikael Bruér skriver:

      Jag tror de i stor utsträckning handlar om ämnenas låga status.

  3. Emil Jonsson skriver:

    Mycket intressant inlägg. Jag håller med dig till fullo att det från politiskt håll inte ens tenderar till att diskutera vidden av detta problem.

    En aspekt som jag dock saknar i ditt inlägg är vilken ämneskompetens som erbjuds av universiteten kontra vad arbetsmarknaden efterfrågar.

    Om en person skulle gå i tankar att nu utbilda sig till legitimerad lärare åk 7-9 i de ämnen som du har i din legitimation så skulle den totala utbildningstiden uppgå till fem år och en halv termin eller 315hp (90hp pedagogik + 90hp Samhälls + 45hp x 3). Man skulle alltså ha en längre studietid än exempelvis de som studerar till gymnasielärare (fast med lägre ingångslön). Det ordinarie ämneslärarprogrammet för 7-9 är idag på 270hp fördelat över tre ämnen. Det finns mig veterligen ingen fyrämneslärarutbildning.

    Det kanske är dags att skrota begreppet ”SO” och ”NO” när man pratar om åk 7-9 och organisera tjänstefördelningen på skolorna utifrån de ämneskombinationer som det faktiskt utbildas lärare i.

    • Mikael Bruér skriver:

      Jag håller med till fullo! Jag har på min arbetsplats drivit den linjen, dels därför att jag tror det blir högre kvalitet på undervisningen med ett tydligt fokus, men också därför att behörigheterna inte ser ut som de gjorde när jag tog min examen. Att fokusera på SO och NO kommer bli omöjligt i längden.

  4. Gunvor Johansson skriver:

    Om en ung person ska få ett bra liv, känna att det förstår vad som händer i samhället och själv kunna bidra är SO-ämnena lika nödvändiga som matematik och NO-ämnena, engelska samt givetvis svenska. Att man i dag lägger vikt vid matematik beror ju på att många elever inte kan det mest elementära när det gäller att räkna. Jag är mattelärare och har vikarierat på ett ganska stort antal gymnasier, både teoretiska resp. praktiska program de senaste åren. Jag tror att en stor del av eleverns kunskapsluckor beror på prat, stök, mobiler under lektionerna i grundskolan och lärarna varken kan eller orkar hantera det. Och läxor är det få som gör.

  5. Ann-Kristin Allvin skriver:

    Ett stort misstag var att slå samman fyra ämnen och kalla det SO. Till detta har vi bristande kunskaper hos en del rektorer som tror det finns Sv-SO-lärare på 7-9. Den lärarutbildningen gällde 4-6. För 7-9 och Gy gäller ämnesbehörighet i varje enskilt ämne! Förr var det adjunkter som undervisade på högstadiet – i två ämnen! Kunde vara biologi och geografi, samhällskunskap och historia, svenska och religion etc. Inte konstigt att kunskapsnivån sjunker eftersom det är näst intill omöjligt att vara behörig i fem ämnen på 7-9 (sv-so). Kommunaliseringen öppnade dörren för att vem som helst blev rektor – överflödiga militärer har varit populära…

Lämna en kommentar

  • (will not be published)