Kampen om kunskapen?

Såhär i inledningen på terminen brukar allehanda diskussioner om metod och mål dyka upp i fikarum runt om i landet. Oavsett om det är min skola, Twitter eller Facebook så känner jag att jag ibland får en överdos av det hela.

Mycket av det det som diskuteras tenderar att cirkulera kring olika nya mirakelmetoder alternativt den eviga frågan om hur mycket en elev verkligen ska ”behöva” kunna för att få ett E.

När det kommer till mirakelmetoder vill jag bara ställa mig upp och skrika. De flesta av oss som jobbat ett tag vet att det krävs en uppsjö av metoder för att nå fram till eleverna och att den som tror på en enskild metod som allenarådande förmodligen kommer köra in i väggen förr eller senare, oavsett om det råkar vara fidget spinners, entreprenöriellt lärande eller katederundervisning.

Den andra frågan är mer komplex.

Den befinner sig istället i spänningsfältet mellan det som ibland kallas förmågeskolan och kunskapsskolan. Det är en fråga som ställer olika perspektiv på sin spets och inte sällan delar hela kollegium.

Från skolhuvudmän, rektorer och diverse verksamhetsutvecklare tycker jag ofta mig höra att det är förmågorna som måste stå i centrum och utvecklas och från ämneslärare så är det istället fler som förordar kunskaper. Kanske är det en fråga om vad man vill uppnå med sitt respektive uppdrag, eller kanske är det en fråga om ett didaktiskt perspektiv kontra ett organisatoriskt perspektiv.

Som en av de ämneslärare som ständigt kämpar för mina ämnen så är jag till väldigt stor del själv i den grupp som förordar starka ämneskunskaper. Anledningen är enkel.

Jag undervisar i SO-ämnen. SO-ämnena utgår från 19 olika förmågor. Dessa är spridda över 4 ämnen och är lika olika till sin karaktär som ämnena i sig. Det går kort sagt inte prata om några generella förmågor som ska utvecklas, utan förmågorna är ämnesspecifika, något jag uppfattar det som att SO-ämnena är i större utsträckning än många andra ämnen. Att undervisa i SO-ämnen, med förmågor i fokus, blir alltså därför också av nödvändighet ett fokus på ämnesspecifika uttryck.

Det andra skälet är frågan om vad som egentligen ska uppnås. Kan man egentligen uppnå några förmågor utan kunskaper? Ja säger några och i ärlighetens namn undrar jag hur de tänker. För min del är det otroligt konstigt att en elev förväntas kunna utveckla ämnesspecifika förmågor utan kunskaper i ämnet som sådant? Hur ska man kunna formulera matematiska modeller, planera och tillaga måltider eller arguments kring moraliska frågeställningar utan att ha kunskaper om de olika elementen? För mig är det en fullständig gåta att det pratas om förmågor utan att i första hand prata kunskaper och jag tror att det är ett av den svenska skolans stora problem.

Det tredje skälet tar sin utgångspunkt i de kunskapskrav som omfattar SO-ämnena. Till skillnad från övriga ämnen i svensk skola utgår varje SO-ämne från formuleringen ”Eleven har * kunskaper om…”. Formuleringen kunskaper om är vad skulle kunna benämnas som en portalparagraf för de olika ämnena och utan denna inledande fras och den inledande benämningen kan det alltså inte anses att eleverna fullgjort de delar av kursplanen som krävs för ett godkänt betyg.

Så hur arbetar jag då?

Jag har skrivit om det i flera inlägg. Bland annat här, här och här. Men grundprincipen är att eleverna måste kunna saker. Kalla det korvstoppning eller vad du vill, men min utgångspunkt är att eleverna ska ha med sig faktakunskaper som sedan gör att de kan utveckla förmågor.

En del kommer säkert säga att ”så gör väl alla?”, men så är inte fallet. Hade alla gjort det så hade diskussionen om förmågor kontra kunskaper varit överflödig och död.

För egen del tar jag utgångspunkten i Blooms taxonomi och idén om att elever ska läsa sig olika moment för att sedan hanteras kunskaper på en ytterligare nivå. Först fakta, sedan förmåga. Gör man inte på det viset riskerar man att få elever som är fantastiska på uttrycka sig, men som mer eller mindre saknar substans.

För många blir detta en krock med vad andra lärare håller på med eller kommunicerar och där måste man som lärare också kunna konkretisera och förtydliga för eleverna (och föräldrarna) hur och varför man som lärare gör på ett visst sätt (de tre didaktiska frågorna).

SÅ…

För att komma till en sorts slutsats.

  • Lägg av att jaga förmågor. Utgå istället från kunskaperna och se till att dessa befästs ordentligt (läs exempelvis här)
  • När eleverna faktiskt kan saker, låt dem använda kunskaperna i mer kreativa uppgifter. Se dock till att dessa är tydligt kopplade till det stoff du arbetar med. Stoff och förmåga är intimt sammankopplat i SO-ämnen.
  • Konkretisera det du arbetar med på ett sätt som gör att det blir tydligt för eleverna vad kvalitet är.

Så var det den där biten med mirakelmetoder… kanske låter det som att jag har frälsningen. Så är det inte. Använd den metod som funkar med ditt sätt att undervisa och den grupp du har framför dig. Att hela tiden utgå från att eleverna ska befästa sina kunskaper i första hand är ingen metod, det är ett förhållningssätt till ämnet.

Och jag tror fler lärare skulle må bra av det.

 

Kommentarer (2)

  1. Niklas Zetterling skriver:

    Mycket bra skrivet. Din text knyter an till frågan om att utveckla kritiskt tänkande, som hävdas vara en generell förmåga. I praktiken är det inte så, utan det är en ämnesspecifik förmåga, som bygger på ämneskunskaper. Daniel Willingham har förtjänstfullt tagit upp det i denna artikel:
    https://www.aft.org/sites/default/files/periodicals/Crit_Thinking.pdf
    Den artikeln har många beröringspunkter med det du skrivit.

Lämna en kommentar

  • (will not be published)