Hur dålig får jag vara, för att fortfarande vara en bra lärare?

Det har gått ett halvår sen jag blev tillfrågad om jag ville ta uppdraget som ämnesspanare. För mig har det varit ett ganska turbulent halvår med massmedial uppmärksamhet, hundratusentals läsningar, positiv feedback och mindre positiv feedback. Det har också varit ett roligt halvår. Jag har fått nya kontakter, vänner och utvecklats såväl som lärare som människa. Så här på randen till semestern är det lätt att reflektera och fundera över vad som varit bra och mindre bra.

Många ord har nog sagts om mig och mitt skrivande. De flesta har nog inte nått fram till mig, men jag vet att det finns många som uppskattar det jag skrivit och motsatsen. För omväxlings skull tänkte jag inte skriva om mina ämnen utan mer fundera kring annat.

Ibland förutsätter nämligen människor att jag är, eller åtminstone tror jag är, någon sorts superlärare. Det stämmer så klart inte. På nästan alla sätt är jag som de flesta andra lärare. Jag brottas med stress, dåligt humör, halvtaskiga uppgifter, dåligt formulerade prov och alldeles för lite tid för mina elever. Men jag har också djupa ämneskunskaper, en hygglig yrkeserfarenhet och ganska mycket tips och idéer som jag gärna delar med mig av.

När jag och andra lärare som ibland befinner oss i media är det ofrånkomligt att det uppstår en diskussion om varumärkesbyggande. Vi som befinner oss på den spelplan där media verkar blir naturligt en del av den verkligheten. Det går inte att ställa sig utanför, eller att blicka ned på den från ovan. Det innebär inte per automatik att man gett sig in i spelet med avsikten att bygga ett varumärke. Detta alldeles oavsett om man faktiskt blir anlitad som föreläsare eller skribent i olika sammanhang. Syftet behöver nödvändigtvis inte vara egoistiskt.

För egen del har min ingång varit att jag vill bidra till att höja kvalitén i skolan och i mina ämnen, på de plan jag har möjlighet att göra det.

Samtidigt sker parallella processer. En av dessa är att läraren allt mer ska vara den felfria. Det accepteras inte längre i samma utsträckning, vare sig av elever, föräldrar eller arbetsgivare, att man som lärare gör fel och misstag. Att man ibland använder fel ord, missar det lågaffektiva bemötandet, glömmer svara på ett mail eller meddela om risk för sänkt betyg. Successivt har trenden gått mer och mer mot att lärare ska vara övermänniskor som i alla delar av sin yrkesutövning ska vara fläckfria, felfria, oklanderliga.

Istället förväntas jag som lärare vara ansvarig för allt som går fel, klandervärd, sakna rätten att vara trött, utarbetad, sova dåligt, ha det jobbigt privat eftersom detta riskerar att påverka eleverna och min undervisning. Mindre och mindre förväntas jag ställa mig över vanliga mänskliga drag, för att höja mig över den vanliga människans livsförutsättningar, trots det faktum att de praktiska förutsättningarna att bedriva mitt jobb ständigt kringskärs.

Problemen i skolan görs allt mer till ett individuellt problem och lösningarna blir de samma.

Det talas om “skickliga lärare”, eller “särskilt skickliga lärare”. Omdömen som blir ouppnåeliga för många lärare i många fall. För hur ska den som har klagande föräldrar kunna aspirera på en förstelärartjänst, eller hur ska den med klasser där hälften av eleverna får underkänt kunna aspirera på titeln “särskilt skicklig“?

Hur ska jag kunna aspirera på att vara särskilt skicklig om jag har klasser där hälften av eleverna inte får ett godkänt betyg? Och hur ska jag kunna aspirera på en förstelärartjänst när jag hela tiden får kämpa för att hinna med det centrala innehållet på anvisad tid? Eller hur ska jag ens kunna aspirera på att ligga i toppen av löneutvecklingen när jag ibland har elever eller föräldrar som inte är nöjda med mitt arbete?

Hur dålig får man vara, för att fortfarande vara en bra lärare?

Vi saknar de närmsta åren 70 000 lärare. Jag tror en nödvändig faktor, om vi som är yrkesaktiva lärare faktiskt ska orka, är att vi faktiskt inte ses som supermänniskor. Yrket är inte ett kall utan också en profession där vi som yrkesaktiva tillsammans bidrar till att förbättra och utveckla skolan. Samtidigt måste vi också kunna lyfta, dela med oss av det bra, och använda de plattformar vi har utan att det ska handla om varumärkesbyggande.

Under de 15 år jag jobbat som lärare har jag successivt utvecklats. Jag är på alla sätt en kunnigare och skickligare lärare idag än när jag började arbeta som lärare. Jag har mycket att bidra med i fråga om ämneskunskaper metodik och praktiska tips.

Den som ger sig ut i offentligheten blir inte bara allt mer sårbar som individ utan är också en del av det sammanhang där misstag blir allt mindre accepterade, samtidigt som den förhoppningsvis strävar efter att bidra till något bättre. Därför blir det uppdrag som jag och några andra tagit på oss också en svår balansgång, där det som ibland kan verka självförhärligande och navelskådande snarare kan handla om att vara en del av olika sammanhang.

För egen del vet jag vad mitt syfte är. Jag vill bidra till att lyfta fram och förbättra fyra ämnen som ständigt får för lite uppmärksamhet och genom detta faktiskt bidra till att inspirera och utveckla på de plan jag kan.

Jag kan dock inte komma ifrån, att när jag ikväll går och lägger mig kommer jag återigen fundera på:

Hur dålig får jag vara, för att fortfarande vara en bra lärare?

 

Kommentarer (9)

  1. Åsa Söderström skriver:

    Skicklighet och skicklighet. Som förstelärare har jag varit med om att underkänna elever, gråta över jobbet, överväga att sluta, tvingas lämna över en grupp, gå ned i tjänst av stress och få klagomål, både från elever, föräldrar och kollegor. Det är inget mått på min skicklighet, snarare på yrkets och utsatthet. Jag vill gärna vara en lärare som är vis nog att tillstå mina tillkortakommanden och dela med mig av vad jag lärt av dem likaväl som sv mina framgångar.

  2. Marcus Kjellberg skriver:

    Bra skrivet! Det är hög igenkänningsfaktor för min del i det du beskriver – känslan av att man hela tiden måste prestera på topp. Jag har försökt anamma Dylan Wiliams tänk att vi som lärare måste räkna med att misslyckas och att det ingår i läraruppdraget – och att vi ska satsa på att “fail better” nästa gång. Att vi kan inte räkna med att någonsin lyckas fullt ut, men att inte låta oss nedslås av det, utan att se det som en utmaning att få till det vi gör ett snäpp bättre nästa gång vi gör det.

  3. sören holdar skriver:

    Utmärkt bra skrivet. Sansat och klokt. Tack! Och du får faktiskt vara en rätt kass lärare, det kanske tillochmed är så att det är vad som gör att du orkar vara en rätt okej magister större delen av tiden.

  4. Helena skriver:

    Bra skrivet!
    Jag jobbar inte i ungdomsskolan men på Sfi och känner igen det du skriver om hur vi bloggande lärare ibland kan uppfattas. Inte alla kollegor ser med blida ögon på om man kanske fått en förfrågan till föreläsning eller något annat – säkert pga att ens namn finns på nätet. Inte nödvändigtvis för att man vill bygga ett varumärke eller är en bättre lärare – eller föreläsare – än någon annan.
    Personligen tycker jag att det vore roligt om ännu fler lärare bloggar. Då kan vi lära ännu mer av varandra!

  5. Elisabeth Friberg skriver:

    Hej! Precis på spiken det där! Jag håller med till fullo i dina tankar. Sedan individuell lönesättning, förstelärarskap och nu sist statliga 3000 kr satsningen infördes blir det än mer plågat i lärarleden. Tack för dina ord.

  6. Britt-Marie Petersson skriver:

    Som mamma till en lärare som huvudsakligen jobbar med invandrarbarn så vet jag hur det är. Hen mår jättedåligt för att hen inte kan ge godkänt i betyg till barnen. Men hen kan ju inte ge godkänt och skicka barnen vidare till högre klasser när de inte kan. Det är inte heller rätt emot barnen.

  7. Kajsa skriver:

    Tack! Bra skrivet. Skulle vara intressant att veta hur många yrken som blir så splittrade i sin yrkeskår som vi lärare med tanke på våra konstiga utmärkelser, belöningssytem eller vad man nu dka kalla dem. Hur mäter man fram hur bra en lärare är? Hos oss verkar det vara den som har bäst kontakter och går på konferenser. Inte den som vill vara i klassrummet.

Lämna en kommentar

  • (will not be published)