Hur blev det såhär?

För ett par dagar sedan rensade jag lite i mitt arbetsrum. Bland pärmar och böcker hittade jag gamla anteckningsblock från min studietid. Som den ambitiöse student jag var skrev jag så klart noggranna anteckningar och sparade anteckningarna för framtida bruk…

Blocket jag hittade innehöll anteckningar från min allra första kurs i pedagogik, den jag läste när jag var helt ny på universitetet och allt var nytt, stort och svårt att hantera.

”Lärarens uppgift är att förmedla kunskaper från generation till generation”

Så stod det.

Där började jag min lärarutbildning.

”Lärarens uppgift är att förmedla kunskaper från generation till generation”

Det är vackra ord, med en närmast poetisk klang. Samtidigt säger det otroligt mycket om en syn på vad läraryrket är. Det berättar också en historia om ett yrke som förändrats.

Jag minns mitt första år som lärare. Trots att jag fick undervisa i ett ämne jag saknade utbildning i och trots att jag gjorde misstag som jag absolut inte skulle göra idag, helt saknade erfarenhet och var som ett barn på sin första skridskotur så hann jag med att göra mitt jobb. Jag minns att jag satt i bussen hem och läste och bedömde uppgifter och väldigt sällan behövde jag göra mer än någon enstaka sak när jag väl var hemma. Jag hade tiden att fundera över roliga lektionsupplägg. Tiden att göra det där som motiverar eleverna lite extra och får dem att göra det där lilla extra.

Den tiden finns inte idag och det drabbar kvaliteten på min planering och mina lektioner.

I den klass jag var mentor hade vi två assistenter på elever som hade särskilda behov. De fungerade inte bara som stöd åt de enskilda eleverna utan också åt hela klassen. Idag har jag tur om det ens finns stöd från en speciallärare till ett helt arbetslag. Istället blir det jag och mina kollegor som får försöka anpassa vår undervisning för att stötta de som har allra svårast att klara skolan.

Jag minns också förfarandet för hur varningar för uteblivet betyg gick hem och hur det togs av föräldrarna. Hur de bemötte oss lärare när vi kontaktade dem.

Det är väldigt annorlunda mot idag.

Häromveckan lät Skolinspektionen meddela att vi i skolan gör alldeles för lite för att stoppa kränkningar på nätet. Eller mer exakt: Vi stöttar eleverna alldeles för dåligt i deras sociala liv utanför skolan.

”Lärarens uppgift är att förmedla kunskaper från generation till generation”

Hur blev det så här?

När blev det skolans ansvar att varje barn ska känna trygghet i sin vardag. Utanför skolan. I den sociala miljö som deras föräldrar rimligen borde ansvara för!

I veckan som gick skickade vi på min arbetsplats ut brev till de vårdnadshavare vars barn riskerar att inte nå ett godkänt betyg. Ett nödvändigt ont då vi helt saknar andra administrativa system för att föra denna kommunikation effektivt där jag arbetar.

Flera lärare fick lägga många timmar på att sätta ihop långa och komplicerade svar för att bemöta anklagelser, hot och vanlig enkel ilska från föräldrar som inte var nöjda med beskedet. En del kollegor kommer få ha möten med missnöjda föräldrar, andra bli utsatta för hot. Ett fåtal kommer bli tackade, men ombedda att sätta ihop material som eleverna kan arbeta ikapp med. Som de sedan måste bedöma och utvärdera, utöver sin ordinarie arbetssituation.

Ska vi lägga till resten? Hur vi numera gör alla uppgifter som ingen berättade om på lärarhögskolan. Det där med att fixa nycklar, att trösta ledsna tonåringar, att se till så att de tar sina mediciner, att de är på bra humör att de…

En allt tydligare social roll, förvarande, omfamnande, håller på att växa fram. Den kallas lärare, men vi som är lärare förstår den inte alltid. För väldigt många av de uppgifter vi gör är vi inte utbildade för. Väldigt många saker vi får uppleva, var vi inte förberedda för. Lärarrollen har förändrats. Från att vara en förmedlare av ämnen till att vara en förmedlare av värden. Från formande till omvårdande.

När kringpersonalen försvunnit under min tid som lärare är det vi som får ta jobbet. Istället för en extra kurator eller skolsköterska, när behovet finns får jag försöka lösa det.

I lärares yrkestetik sägs det att man som lärare förbinder sig att anlita annan sakkunskap för att vid behov hjälpa eleverna”, men vem? Vem ska man anlita om ingen annan finns?

Min roll har blivit allt mer otydlig och allt mer omfattande.

Ibland blir jag uppgiven. Jag känner inte igen det jobb jag utbildades till. Det jobb jag faktiskt är ganska bra på.

När jag var ny la jag nästan ingen av min fritid för att hinna med mitt planerings- och rättningsarbete. Idag hinner jag mycket sällan med det på min arbetstid. Hur blev det såhär?

”Lärarens uppgift är att förmedla kunskaper från generation till generation”

Jag suger på formuleringen.

Och undrar.

Hur blev det såhär?

Kommentarer (6)

  1. Elisabeth Friberg skriver:

    Mycket bra förklarat om hur det ofta ser ut för lärarna idag.

  2. Johan skriver:

    Du sätter verkligen fingret på många problem. Utsökt formulerat.

  3. Linda Brolin skriver:

    Hej

    Mycket bra skrivet och jag tog mig friheten att låna ditt inlägg till min egen blogg då detta är så viktigt.

    Kram

    Linda Brolin

  4. Danne Johansson skriver:

    Mitt i prick. Jag känner så väl igen mig i det du beskriver.

  5. Rose-Marie Tornell Pierson skriver:

    Bra skrivet det där om otydlighet och mer omfattande roll som växer hela tiden. T ex har vi fått till uppgift att orda med våra egna vikarier om vi är tjänstelediga eller sjuka och nu har vi delat upp det så att vi tar olika veckor1 Jag anser inte det är mitt jobb utan en administrativ uppgift men nu får vi göra det också. So lärare idag har vi alldeles för många olika arbetsuppgifter och det måste bli en förändring det ska inte vara vårt jobb att se till att eleverna inte kränker varandra på nätet. Det är väl ändå inte vår uppgift det behövs polisiära insatser för att komma åt det. Som lärare kan vi anmäla om vi får kännedom om sådana kränkningar och meddela föräldrar som sedan får agera.

Lämna en kommentar

  • (will not be published)