Folkmordspedagogik?

För ett litet tag sedan hade jag ett samtal med en kollega som jag dels respekterar djupt och ofta har liknande uppfattningar kring undervisningens beskaffenhet. Just i detta fall hade vi dock tydligt skilda positioner på ett sådant plan att det inte gick att nå konsensus.

Det som diskuterades var undervisningen om förintelsen och hur man som lärare behandlar bild- och filmmaterial, som visar alla de övergrepp som den nazityska regimen begick under det andra världskriget.

För mig var det självklart. Jag har alltid tyckt att man som lärare bör visa så mycket som möjligt för eleverna, för att skapa en bild av vad som faktiskt hände. Låt gå för att det så gott som alltid når fram när jag berättar om det fruktansvärda, men bilder och filmer förstärker och realiserar det historiska skeendet på ett sätt som mina ord aldrig kan göra.

Vi var inte eniga.

Min kollegas ståndpunkt byggde på att man faktiskt inte behövde visa allt eftersom det faktiskt också är så att man inte kan göra saker osedda.

Och där skilde vårt synsätt sig markant.

Självfallet kan man inte göra några bilder osedda, vilket är halva poängen. Förintelsen är en av mänsklighetens mörkaste stunder och den får vi inte göra osedda.

Att vara diskutera, eller visa, de bilder och filmer som inte riskerar att göra djupa intryck riskerar att leda till både en felaktig bild av historien på det vis att det fruktansvärda riskerar att trivialiseras.

Jag tror att det är nödvändigt att gå igenom såväl bakgrund och konsekvenser på ett tydligt sätt, att visa på de grymheter som begåtts och verkligen, så långt som det bara är möjligt inom ramen för en ordinarie undervisning också konkretisera och levandegöra förintelsen om eleverna verkligen ska kunna förstå. Samtidigt är det också viktigt att försöka koppla ihop det som hänt med en potentiell framtid och det fostransansvar vi som lärare har när det kommer till att ta ställning för demokratiska värden och ideal.

En av historielärarens största utmaningar är att levandegöra och begripliggöra det förflutna på ett sådant sätt att det både skapar förståelse men samtidigt inte trivialiseras. Där spelar bilderna en roll, även om det också finns andra perspektiv som är nödvändiga att lyfta fram.

En av historielärarens största utmaningar är att levandegöra och begripliggöra det förflutna på ett sådant sätt att det både skapar förståelse men samtidigt inte trivialiseras

Undervisningen om förintelsen och folkmord möter många pedagogiska utmaningar. Jag tror inte perspektivet av “läskiga” bilder är det huvudsakliga problemet.

Ett teoretiskt perspektiv

I avhandlingen Att undervisa om det ofattbara av Ylva Wibaeus berörs det faktum att det inte är självklart att eleverna faktiskt förstår syftet med undervisningen om förintelsen. Wibaeus lyfter fram att det ibland föreligger en frågeställning kring hur kunskaperna om förintelsen “angår oss idag, och har med elevernas liv att göra” och att elever som inte förstår intentionerna eller innehållet i undervisningen “tenderar att visa både ointresse och ibland även missnöje”.

I ett dylikt sammanhang är det så klart viktigt att lyfta poängerna med historieundervisningen som sådan.

Historia som enbart bygger på återberättande av händelser bidrar till att skapa avsaknad av kontext och förståelse och bör istället

Samtidigt kan också bildmaterial som enbart visar på “hur nazisterna begick bestialiska brott mot judarna” innebära att eleverna reagerar negativt på historieundervisningen. Därför är det viktigt att urvalet av bilder sker på ett sådant sätt att “elever istället för att distansera sig från undervisningen, väcker deras intresse och möjliggör att de tar till sig och förstår det som är undervisningens intention” enligt Wibeaus.

Det autentiska och det andra perspektivet

Under många år hade jag överlevaren Ilona Engqvist på besök i mina klasser. Tyvärr finns hon inte med oss längre, men jag brukar ändå visa det bildspel som jag gjorde i samband med en av hennes besök.

 

Ilonas berättelse bidrog, på den tiden, till en nödvändig kontextualisering, likt Wibeaus pekar på. Hon tog alltid sin utgångspunkt i sin egen barndom och sin avslutning i sitt nya liv i Sverige. Förintelsen och hennes egen upplevelse av den blev en kronologisk upplevelse som eleverna fick uppleva ur hennes ögon. Genom detta bidrog hennes berättelser till att skapa förståelse för människan bakom taggtråden. Att eleverna på den tiden också fick skriva ett avslutande brev till henne bidrog till att göra det hela personligt (en uppsats på kandidatnivå som behandlar elevernas upplevelser finns att läsa här).

Då Ilona inte längre finns med oss brukar jag idag använda en av de filmade föreläsningar som tidigare funnits på UR (idag finns de på sli.se) med antingen Heidi Fried eller Emerich Roth. Båda är bra, men de fyller så klart inte det tomrum som en levande berättare fyllde. De olika berättelserna är dock ett sätt att levandegöra människorna bakom statistiken, även om det råkar ske med hjälp av ett medium.

Ett annat perspektiv som lyfts fram i Wibeaus avhandling är aktörsperspektivet. Ett pedagogiskt grepp, som kan bidra till till att göra förintelsen till en mer verklig händelse är aktörsperspektivet. Ofta upplever jag att historia tenderar till att bli de stora penseldragens historia och särskilt händelser som förintelsen tenderar till att bli detta. I den mån aktörer tas upp är de oftast offer eller förövare. Ett grepp kan då vara att lyfrta fram åskådare, den som stod vid sidan av.

I materialet Spelar roll från Levande historia vara en möjlig väg in i detta. Uppgiften tar fast just på åskådarperspektivet och de “som ser på utan att ingripa mot våld och orättvisor” och lyfter fram frågeställningar kring vad som hänt om de passiva inte accepterat händelserna. Enligt Wibeaus så kan ett åskådarperspektiv bidra till att skapa förstå de bakomliggande psykologiska faktorerna till att människor inte ingriper mot de kränkningar som pågår, samtidigt som det kan bidra till att lyfta fram de “valmöjligheter som vi ofta ställs inför i sådana situationer liksom konsekvenserna av de val vi gör”

Jag tror att undervisningen om förintelsen måste följa vissa mönster. Dels måste de demokratiska och medmänskliga värdena vara tydliga. Utan dessa blir förintyelsen en historisk parantes. Samtidigt måste också den frånvaro av mänskliga värden som fanns i det nazityska samhället lyftas fram som ett exempel på vad som är möjligt i ett samhälle som avdemokratiserats och i det sasmmanhanget bör man också lyfta fram att det faktiskt inte enbart var judar som inte passade in i den nazistiska samhällsidén.

Genom detta kan man också skapa en bild av de värden som saknas och de värden som en demokratisk modern stat bygger och kopplingen till varför. På så sätt kan föriubntelsen i undervisningen bli det kitt som knyter ihop historieuyndervisningen med skolans värdegrund.

Så, tillbaka till bilderna.

Min kollega hade så klart sina poänger. Men jag tror, efter mina år i skolan att det finns ett större värde i att visa det onämnbara än att låta bli, men att bara visa bilderna utan ett tydligt sammanhang blir bara makabert.

I samband förintelseundervisningen brukar jag dels använda mig av bilder som visar då och nu som ett del att knyta ihop historien med nutiden. För att visa hur historien skedde på platser som är en del av vår egen tid.

men också av Auschwitz digitala museum där man kan vandra runt bland baracker, järnvägsspår och gaskammare, om än i digital form..

I sammanhanget är bilderna och filmerna nödvändiga. De är livsviktiga för att visa vad som skedde.Att visa högarna av glasögon, eller skor, eller… ja, allt som lämnades gör ett starkare intryck på eleverna än bara berätta om det, precis som bilderna av människora.

Kanske är det så att vi inte ska oroa oss för att eleverna får outplånliga minnen av det fasansfulla, kanske ska vi oroa oss för motsatsen.

Andra folkmord

I förlängningen gäller frågeställningen även de andra folkmord som berörs inom ramen för historieundervisningen. Även där tror jag det är viktigt att faktiskt visa vad som skett.

I detta sammanhang stöter man dock på andra problem då det, ju närmre vår egen tid vi kommer, desto större är risken att det finns elever med personliga erfarenheter av exempelvis Bosnien eller Rwanda.

Jag kommer aldrig glömma eleven som rusade ut ur klassrummet med tårar i ögonen när jag visade bilder från lägren i Bosnien och hur hen förklarade för mig att en äldre släkting suttit just där

Nu har vi dessutom ytterligare kategorier av elever från Syrien och Afghanistan som mycket väl kan sett och upplevt just de saker som vi som lärare väljer att lyfta fram i samband med förintelsen.

Hur hanterar vi dessa och hur ser vi till att deras bilder av en fasansfull verklighet inte blir ett ytterligare trauma i klassrummet?

Ett par ord på vägen

Att undervisa om förintelsen och folkmord kan vara bland det viktigaste vi som historielärare gör. Kanske är det viktigare än all annan historieundervisning sammantaget? Men hur vi väljer att åskådliggöra det ofattbara är av stor betydelse.

Vi möter ungdomar med olika erfarenheter och bakgrunder och olika föreställningar om de händelser vi måste lyfta fram. Om vi ska göra detta måste det ske med eftertanke.

Vi måste möta elevernas känslor, rädslor och erfarenheter med respekt och samtidigt ständigt ha det demokratiska idealet i fokus. Undervisningen om förintelsen får inte reduceras till en fråga om ondska utan måste ständigt knytas till frågor om demokrati och medmänsklighet och här ställs vår pedagogiska förmåga på prov.

Så, slutligen. För den som inte ännu hunnit jobba med dessa komplexa frågor eller som känner att den kört fast vill jag försöka bidra med några tankar och konkreta tips:

    • Kontextualisera: sätt förintelsen i sitt rätta sammanhang, med en fråga om dåtiden och framtiden som en del av det hela. Gör inte den till en isolerad historisk parentes.
    • Välj ditt material med omsorg: Var inte rädd för det ofattbara, eller fruktansvärda, men se samtidigt till att det inte bara blir en parad med lik i olika högar. Glöm dock inte att bilderna faktiskt tjänar ett syfte i att visualisera.
    • Försök hitta olika perspektiv: Går det arbeta med aktörs- eller strukturperspektiv. Går det se förintelsen ur tyska ögon, eller ur judiska? Vems perspektiv tjänar till att ge bäst förståelse?
    • Använd autentiskt material: Oavsett om det är obehagligt eller ej är det bättre att visa en verklig bild än en tolkning eller en spelfilm. Det verkliga är alltid bättre.
    • Kontakta föräldrar: Innan du kör igång, se till att höra av dig hem till vårdnadshavare eller föräldrar. De mår bra av att veta vad som är på gång så att de kan förbereda sig på vad som komma skall. Om de är förberedda kan de bli ett pedagogiskt verktyg.
    • Demokratins ideal i centrum: Sätt alltid de demokratiska värdena i centrum. Diskutera avsaknad av demokrati eller förutsättningar för. Koppla ihop förintelsen med vad som kan ske i ett demokratiskt vakuum. Det möjliggör den verkligt väsentliga diskussionen om vad och varför det faktiskt skedde och om det kan hända igen.

Kommentarer (2)

  1. Annika skriver:

    Hej, jag arbetar mycket med personliga berättelser i hi.undervisningen. Var har du hittat då-och-nu bilderna?

  2. Mikael Bruér skriver:

    Hej!

    Ibland arbetar jag med personliga berättelser, det varierar.

    Bilderna hittar du om du söker på “then and now”.

Lämna en kommentar

  • (will not be published)