Betyg, PISA och rimliga krav.

Det börjar närma sig betyg.

Precis som alla andra lärare som har myndighetsuppdraget att sätta betyg på eleverna utifrån deras prestationer kämpar jag i skrivande stund med det.

Det är mycket att hinna med de sista veckorna innan terminen ska sammanfattas i en bokstav.

Denna terminsavslutning känns frågan extra pikant eftersom vi har PISA-rapporten bara några timmar bort. Risken finns att det blir samma visa som vanligt. Skolan ska lösa alla eventuella problem, som tidigare. Pedagogiken ska bli mindre flummig, mer kateder, mindre läxor, mer värderingar, mer framtid, mindre framtid…

Ni känner igen det?

Samtidigt sitter jag och kämpar med att hinna med det sista av terminens uppgifter, mailar elever som inte hunnit med att göra allt som krävs av dem. Påminner om att det är viktigt att alla uppgifter kommer in.

Och varje gång det närmar sig betygstider kommer klagomålen som ett brev på posten. Är det inte föräldrar som är arga över att vi inte gjort tillräckligt så är det elever som klagar på att vi kräver för mycket.

Och samtidigt känslan av att inte hinna göra tillräckligt.

Som lärare i SO-ämnen är stressen ett faktum. För mig och för eleverna. Oavsett om man försöker arbeta smart, sammanfoga ämnen, bedöma flera saker samtidigt räcker inte tiden till.

Vi SO-lärare har i regel någonstans mellan 160 och 200 minuter i veckan att ta oss genom vårt centrala innehåll, detta motsvarar ungefär den tid svenskan har. Till fyra ämnen.

Samtidigt är det, i alla fall enligt läroplanens omfattning, en långt större insats som krävs av en lärare i SO-ämnen. Vad sägs om 40 sidor i läroplanen, mot 11? Vad sägs om 79 punkter centralt innehåll mot svenskans 26? Vad sägs om 12 timmar per delkunskapskrav, mot svenskans 26?  

Samtidigt som problemet med tiden så har kraven i läroplanen på antalet godkända krav som ska uppnås för ett E-betyg ökat. Dessutom ska mina elever tränas i att göra analyser, föra resonemang, utforska omvärlden med olika verktyg, värdera, ta ställning, argumentera, tänka och resonera källkritisk och ovanpå det lära sig en stor mängd stoff som krävs för att man ska kunna knyta samman de övriga förmågorna.

Få ämnen har så begränsad tid till sådan mängd saker som ska göras som de som undervisar i SO-ämnen.

Det för med sig att tempot per automatik blir högt. Att kraven per automatik upplevs orimliga. För den som faktiskt gör sitt jobb, med de krav som ställs, utifrån de förutsättningar som ges, är det inte jättekonstigt att det faktiskt blir klagomål, därför att såväl elever som föräldrar jämför. Och vadröfr skulle de inte det? Motsatsen hade varit konstigare.

Men vi slåss mot detta. Det är inte alltid enkelt. Det är ibland en kamp mot såväl föräldrar, elever som mot kollegor och rektorer. Dessutom granskas vi av politiker, media, skolinspektion. Alla kräver att vi i skolan ska lösa allt och ämnen där man praktiskt taget kan lägga in allt från värdegrundsarbete till prao blir extra belastade.  

Och vi fortsätter kämpa, men vi vinner sällan striderna.

Och för varje nytt klagomål, för varje ny strid tappar vi lite kraft och ork.

Ribban sjunker och vi med den.

Jag tänkte dela med mig lite av de saker jag i detta arbetsområde förväntade mig av elever för att de skulle klara. Saker jag just nu fått kritik för. Området vi arbetat med har behandlat internationella relationer och såväl olika globala organisationers arbete, konflikter, konflikthantering och mer därtill.

I mitt senaste prov på området krävde jag att eleverna, utifrån ett sedan tidigare meddelat scenario, bland annat skulle klara att:

 “ta tydlig ställning för en av konfliktens tre parter” och kunna ge “något förslag på en lösning”.

För mig framstår det som väldigt låga krav. Att ta ställning i en fråga man redan innan vet om att man ska ta ställning i och att kunna ge förslag på en lösning är krav jag för några år sedan troligen skulle skämts över.

Ändå får jag klagomål på att det är för svårt.  

För några år sedan krävde jag, på samma område, att eleverna för ett godkänt betyg skulle kunna:

“ge exempel på hur konflikter uppstår och påverkar människors levnadsvillkor samt reflektera och formulera frågor kring detta”

Jag är så klart partisk, men jag upplever så klart en glidning mot lägre krav. Långt mer strukturerade och tydliga, långt mer konkreta och lättbegripliga.

Ändå får jag klagomål.

Samtidigt som jag har krav på mig att såväl öka elevernas kunskaper som att hålla dem glada, nöjda och trygga.  

Det handlar så klart inte om mig i första hand. Betraktelsen bygger också på vad många kollegor runt om i landet upplever. Trots en läroplan som inrättades för att höja nivån i svenska skolan upplever många att nivån istället går åt ett annat håll.

Vi som är lärare i SO-ämnen upplever dessutom oss bortprioriterade, lämnade ensamma att lösa de problem som uppstår i kölvattnet av en minskande tid och ett större innehåll.

Den ständiga pressen på skolan att lösa allt, att hålla såväl föräldrar som politiker och skolinspektionen glada och nöjda, vakta oss från misstag och försöka upprätthålla en professionell undervisning, pressar oss alla.

Så. Tillbaka till PISA. Många av oss kämpar varje dag för att höja nivå och kvalitet i skolan. Oavsett vad vi ser i våra ämnen så är det inte de som kommer vara på tavlan imorgon.

Sannolikt kommer diskussionen om vad faktiskt PISA mäter dyka upp imorgon. Det finns de som felaktigt inbillar sig att PISA är någon sorts omodern faktacheck, medan den i själva verket i långt större utsträckning testar moderna färdigheter som läsförståelse och logiska resonemang, delar av det vi som undervisar i SO-ämnen varje dag kämpar med att hinna träna inom ramen för en mycket begränsad tid.  

Vi är många som varje dag kämpar i det tysta för att öka kvalitet och nivå i svensk skola, mot svåra odds.  

Kanske får vi någon sorts erkännande i morgon.

Mest troligt inte.

Kommentarer (4)

  1. Ingela skriver:

    Jag är lärare i en åk 3. Hade elev som tagits ledig två dagar för Lalandiaresa. I skolan arbetade vi med ”livets uppkomst” alltså första liv på jorden. Jag hade skrivit anpassad text, indelad i 3 stycken. Jag tyckte själv att de var väldigt tydligt tillrättalagda med utveclingsstegen från encelliga organismer, till syreproducerande och flercelliga. Barnet fick uppgift hem att läsa text, sätta passande rubrik till varje stycke, stryka under meningar utifrån några frågor jag ställt samt i sista stycket hitta och förklara hur utvecklingen tagit sig vidare. Det var den enda läxa jag gav för två dagars frånvaro. Det var mycket svårt för barnet (familjen) att hitta möjlighet att göra denna uppgift. -Va!?! ska det va läxa?!? När den väl kom tillbaka stod det på sista uppgiften -Vi fattar inte! och barnet berättade att ”inte ens pappa kunde denna!”. Då blir det inte lätt framöver… Fattar man inte bums så är det skolan som gör fel…

    • Mikael Bruér skriver:

      Så sorgligt.

      Jag och mina kollegor diskuterar dagligen hur vi kan vara tydliga. Det jag gjorde förr (som aldrig möttes av kritik) går inte använda längre pga det skulle anses för svårtillgängligt. Samtidigt tycker många av mina kollegor att jag redan då var långt tydligare än de flesta.

  2. Pernilla skriver:

    Jag känner Igen mig helt och hållet i det du skriver. Nivån är ibland så låg på det jag godkänner i SO så jag funderar på hur det kunde bli så. Ofta har eleverna högre betyg idag än för 10 år sen men det är allt mindre de kan. Känner ofta frustration om hur lite omvärldskunskap de har, vilken dålig koll på länder och världsdelar när de kommer i sjuan så jag blir mörkrädd och frustrerad. När jag kräver att de ska lära sig ett antal länder finns det alltid någon förälder som inte förstår varför man ska kunna det. Puh

    Jag är också svensklärare och kan se skillnaderna mellan ämnena. I svenska testar vi samma sak om och om igen så eleverna tränas och jag känner att vi har tiden att fördjupa oss.

  3. Lena skriver:

    På vår skola har vi många elever som inte kompletterar eller lämnar in arbeten i tid. De har restarbeten efter restarbeten och de verkar inte bry sig. Många som ska göra någon form av sammanfattning eller uppsats nöjer sig med minsta möjliga insats, mer av bekvämlighetsskäl än brist på förmåga. Detta börjar bli en trend hos oss och jag vet inte varför det har blivit så. Jag önskar att man kunde sätta tvåor som man gjorde förr. Ett betyg som signalerar låg kunskap men ändå acceptabel. Kan man tycka så år 2016 när bristande kunskap hos eleven blir min oro och stress medan eleven är ganska obrydd.

Lämna en kommentar

  • (will not be published)