Bemöta extremism?

För någon vecka sedan fick jag möjligheten att åka på ett seminarium i London på temat om hur man bemöter och motverkar extremism inom ramen för skolan.

Bortsett från det faktum att jag faktiskt  fick åka till London, och presentera mina idéer i ett internationellt sammanhang, så var det också en möjlighet att få en inblick i hur andra länder tänker kring temat.

En sak som slog mig under dagarna var hur olikt vårt förhållningssätt till ungdomarna är i Sverige mot i stora delar av Europa. Medan deras prevention i stor utsträckning bygger på anmälan och vad som skulle kunna beskrivas so repressiva åtgärder är vårt förhållningssätt väldigt annorlunda.

Med det första kapitlet i vår läroplan så inte bara får, utan också tvingas, vi till ett annorlunda perspektiv. Istället för bestraffning bygger den svenska idén på inkludering, demokrati, mänskliga rättigheter och kommunikation. Värdegrund om man så vill.

Jag har tidigare skrivit om min uppfattning kring vår roll som förmedlare av olika värden. Det är ingen uppfattning som förändrats på något vis utan jag vill vidhålla att vårt ansvar som lärare är att förmedla vissa värden som inte ger oss möjligheten att stå som opartiska, objektiva, åskådare till en politisk diskurs. Snarare ska vi lägga oss i.

Detta kan så klart te sig paradoxalt i sammanhanget med att det diskuterats hur lärare behandlar Sverigedemokraterna, men utifrån det faktum att vi idag har rikspolitiker som tycker vi ska förhålla oss värdeneutrala inför såväl kommunism som nazism.

Så är det så klart inte. Vi ska ta ställning. Något annat är inte acceptabelt. Däremot kanske vi ska förhålla oss sakliga och objektiva på det vis att vi inte bedriver partipropaganda, vilket är långt ifrån samma sak som neutralitet. Eller som Lärarnas yrkesetiska råd uttryckte det: ” Lärarna ska motverka främlingsfientlighet, men samtidigt inte i sin lärargärning påverka eleverna att ta ställning för eller emot politiska partier”

Vi som lärare ska alltså ta ställning mot främlingsfientlighet, och många andra företeelser som står i strid mot vår värdegrund. Just i mitt eget fall tvingades jag tänka ett par extra varv kring min egen praktik, i frågan om att förebygga och bemöta extremism.

Hur, vad och varför jag gör det.

Först och främst. Min undervisning bygger på dialogen. Det har den alltid gjort. Jag gillar scenen som föreläsare, och diskussionen med eleven. I båda fallen blir det samtal, i vissa grupper bättre och i andra sämre.

Oavsett formen för mötet med eleven har jag alltid tänkt att jag lättare når fram till eleverna om jag talar med dem, istället till dem. Då blir dialogen som redskap nödvändig.

Som SO-lärare möter man varje dag elever i diskussioner om stort och smått. Inte bara som vuxen, utan också som ämneslärare. I vårt uppdrag ingår inte bara de skrivningar i läroplanens första kapitel om historiska och etiska perspektiv eller skolans värdegrund. I vårt uppdrag finns ett större samhällsansvar. I detta ska vi inte bara fostra, vi ska lära, bemöta och forma elever, men också ge dem ämneskunskaper och bedöma dessa.

I detta arbete möter alla SO-lärare regelbundet elever som har åsikter som är mer eller mindre extrema Det är allt från de som tycker attacken mot Charlie Hebdo var rättfärdig eller de som hyllar Hitler och nazismen.

Hur ska vi bemöta dessa? Det är så klart upp till varje lärare, men mitt tips är inte att möta det med den repressiva vägen. Istället för bestraffning, hårda ord eller konflikt tror jag det är bättre att möta elever i diskussion. Den enkla frågan ”varför tycker du så” leder oftare längre än att bemöta med att ge eleven en sanning eller moralisk uppsträckning. Att få eleven att själv definiera, skapar dessutom en grund för vidare diskussion och så småningom faktiskt bidra till att skapa en grund för förändring hos eleven.

Samtidigt måste vi, orubbligt, stå fast vid de kärnvärden på vilka vårt yrke vilar.

När jag var ung och oerfaren tänkte jag inte riktigt som idag. Jag gick, som den idealist jag alltid varit, inte frejdigt i diskussioner med elever jag tyckte bröt mot det jag hade som jobb att förmedla. Helt säkert befäste jag några elevers åsikter och låste positioner och så också elevens möjligheter att bli mottaglig för andra perspektiv. ’

Förhoppningsvis har erfarenheten gjort mig klokare.

Jag tror nämligen att om jag ständigt försöker möta elever i diskussion, lyssna på dem, utmana dem, erbjuda dem andra alternativ, alltid står upp för värden, men respektera dem som individer, så kommer de flesta bli långt mer mottagliga för det jag har att säga.

En elev jag byggt en positiv relation till kommer vara långt mer öppen för förändring än en jag ständigt varit i konflikt med.

Att möta de ungdomar som är på väg att utvecklas mot en politiskt extrem uppfattning, oavsett vilken den än må vara, måste göras med respekt. Vi kan inte bygga respekt för mänskliga rättigheter och demokratiska ideal om vi gör det motsatta.

Lärare i SO-ämnen är kanske en av de främsta bastionerna mot extremism och intolerans. För ett framgångsrikt arbete mot detta måste skolan i allmänhet och vi som undervisar i humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen lyftas fram.

Kanske är det så att SO-ämnena är skolans verkliga kärnämen?

Kommentarer (3)

  1. Elisabet skriver:

    När jag själv gick i skolan, vilket var enl Lpo 62 och 69 samt Lgy 70, ansåg jag, i samklang med de dominerande rösterna från undervisningssalarna, männen i matte, fysik, kemi och biologi, att deras ämnen var de tyngsta, de väsentligaste. Jag misstänker att de mindre röststarka lärarna inom språk, samhällsämnen och övningsämnen inte delade den åsikten, men den var förhärskande. Detta satt i tämligen länge hos mig, men med ålder och en relativ vishet samt en samhällsomdaning av betydande karaktär har synen svängt. Precis som du anser jag nu SO-ämnena och språken vara de absolut viktigaste redskapen.
    Att NO-ämnena hade högst status under åtminstone 150 år, dock inte från skolstarten 1842, då läsa, skriva och kristendom förmodligen gick före räkna, är ju tämligen begripligt med tanke på att skolan skulle producera duktiga industrimän, ingenjörer, då process- och verkstadsindustrin utgjort ryggraden i svensk samhällsekonomi under många år. Det innebär också att dessa intressesfärer tillskansat sig makt och kapital, vilket utgör en god bas för att basunera ut den egna oumbärligheten. Det är tungt att vända en atlantångare.
    Idag påverkas vi av globala beslut. Vi inte bara kan utan förväntas klara många uppgifter själva, bl a läsa långa engelska eller i bästa fall svenska texter gällande villkoren för en vara eller tjänst och klicka agree/acceptera. Vi förväntas ta reda på, värdera, sortera, acceptera eller förkasta, omvärdera, jämföra etc på egen hand, vilket kräver inte bara en god läsförståelse utan också ett källkritiskt medvetande, vilket i sin tur kräver hög omvärldskunskap, hög allmänbildning. I kombination med sociala mediers explosion och snuttifieringen av ex nyhetsinslag är det av yttersta vikt att uppvärdera SO-ämnena, så att vi uppmuntrar elever till att bli självständigt tänkande människor som kan argumentera för sin sak, samtidigt som de verkligen lyssnar på och tar in motståndarens åsikter. Först då kan det bli en debatt. Här utgör på intet sätt etablissemanget någon god förebild, med några få undantag. Debatter av idag synes mest gå ut på att upprepa mantran för att förenkla problematiken och sedan hamra in dessa mantran hos lyssnaren. Kanske är det dags att göra filosofi till ett obligatoriskt ämne, åtminstone på gymnasiet.

Lämna en kommentar

  • (will not be published)