SO-ämnen i svensk skola: En historisk exposé i två delar (del 2)

I början av veckan skrev jag ett inlägg som handlade om SO-ämnenas utveckling från början av 1900-talet och framåt. Detta är den andra delen där jag försöker reda ut vad som hänt från grundskolans införande och fram till idag.

69, 80, 94…

I 1969 års läroplan, LGR 69, förtydligades orienteringsämnena. Även om merparten av inriktningen för ämnena i stora drag var de samma för utbildningen 1962 som 1969 om än läroplanen också fångade sin tidsanda och kristendomskunskap ersattes med Religionskunskap och att det nu påpekades att:

”Samhällsorienteringen skall ta sikte på att för eleven levandegöra de bärande idéerna i vår demokratiska livssyn och efter hand öka elevens förmåga att förstå sig själv och sin egen situation, sina medmänniskor och omvärlden och att göra en positiv insats som samhällsmedborgare”

Orienteringsämnena skulle fortfarande skapa en överblick av omvärlden för eleverna, men nu ingick också de demokratiska värdena på ett mer tydligt sätt. Under perioden drog utvecklingen mot ett mer ämneskollektivt förhållningssätt. Detta  kan delvis förklaras av de pedagogiska teorier som kom att få allt mer betydelse under 1960- och -70-talen där tematiska metoder och kollektivt agerande betonades allt mer.

Det är naturligtvis svårt att jämföra den betydelse som olika ämnen ges inom ramen för 1962 och 1969 års läroplaner. Svensk skola befann sig i en brytningstid och reformerades från folkskola och enhetsskola till att bli grundskola. Vad som verkligen gällde i olika delar av landet är svårt att säga då grundskolan inte var fullt genomförd förrän 1972.

Från 62 – samhällskunskap

Tittar man på timplanerna för 1962 respektive 1969 så framstår det dock inte som att orienteringsämnena i stort fått någon större betydelse då man från 1962 till 1969 i princip behöll samma antal timmar till dem, kristendomskunskapen inräknad.

Den mest anmärkningsvärda förändringen var att SO-lärare nu inte längre enbart skulle undervisa i kristendom utan också, inom ramen för det nya ämnet Religionskunskap, “vidsynt och objektiv[t]” ge “sakliga kunskaper om olika tros- och livsåskådningars innebörd och innehåll utan att auktoritativt söka påverka eleverna att omfatta en viss åskådning”.

Med LGR 69 fick alltså de samhällsorienterade ämnena den form som gäller än idag på de flesta skolor.

Under 1970-talet kom progressivistiska idéer att få stort inflytande i skolan. Antielitism, blockläsning och idéer färgade av John Deweys learning by doing fick stort inflytande i svensk skola. Läraren blev mindre en undervisande ämnesspecialist och mer av en pedagogisk knutpunkt för eleverna. Med den ultraprogressivism som tågade in på 1970- och 1980-talen färgades dessutom den pedagogiska vetenskapen allt mer av ideologiska idéer än av vetenskapliga och på så sätt kom skolarbetet att allt mer relateras till olika samhällspolitiska mål och eleverna skulle uppmuntras till att uppmärksamma, behandla och kritiskt ifrågasätta olika samhällsförhållanden.

1980 infördes en ny läroplan. Formen för SO-ämnena förändrades inte med denna utan precis som tidigare var det fyra ämnen som ingick från 1969 som även nu ingick. Utifrån SO-lärarens perspektiv blev det tydligare att det demokratiska fostransansvaret förtydligats, vilket framgick redan i läroplanens målformulering.

Redan i 1962 och 1969 års läroplan behandlades samtliga orienteringsämnen som en helhet och denna tendens förstärktes ytterligare i och med 1980 års läroplan. Strävan drog allt mer åt att behandla ämnena som block och mycket av den uppdelning vi har idag har sin botten här. Nog fanns det även tidigare en tendens att sammanfoga ämnena, framförallt när det kom till tid, men tendensen blev allt starkare i LGR 80. Enligt den ursprungliga propositionen var förslaget att man inte längre skulle betygsättas i enskilda orienteringsämnen, men det förslaget blev dock hårt kritiserat. För den som går igenom riksdagens debatter framgår att det är en återkommande politisk fråga att avskaffa blockbetygen i orienteringsämnena. I början av 80-talet avskaffade kravet, bland annat efter krav från elever och föräldrar.

I LGR 80 påpekades att de olika orienteringsämnena skulle “stödja och komplettera varandra” och såväl naturorienterande som samhällsorienterade ämnen grupperades på ett likaratat vis och tillsammans med debatten om blockbetyg stod det klart att ämnena som enskilda företeelser var på väg bort.

För en skola som förväntas fostra demokratiskt ansvarstagande individer krävs välupplysta och kunniga medborgare. Detta tillvaratogs i 1980-års läroplan där det påpekades att skolans samhällsorienterade ämnen hade ett “särskilt ansvar för att fostra ele­verna till medborgare i ett demokratiskt samhälle”. Genom undervisningen skulle eleverna nu få insikten om demokrati, vidgade vyer, förståelse för “andra människor och deras villkor” samt kunskaper om samhället då och nu.

Det lades alltså ett väldigt tungt ansvar på SO-läraren då det till skillnad från tidigare nu också i stort också underströks skolans ansvar för den demokratiska fostran.

1994 var det dags igen. En ny läroplan började gälla och nu utvecklades tanken om skolan som den demokratiskt formande institutionen ytterligare. LPO94 var i stort en omvälvning av den svenska skolan. Relativa betyg ersattes av målbetyg, en tregradig skala ersatte den tidigare femgradiga betygskalan och kursplanerna blev allt mer allmänna och istället infördes strävansmål och uppnåendemål. Även den enskilda skolans ansvar blev större då läroplanen och skollagen av 1994 också decentraliserade ansvaret för utbildningens innehåll kraftigt. Istället för kunskaper betonades nu kompetenser.

1994 års läroplan inleddes med följande:

“Det offentliga skolväsendet vilar på demokratins grund. Skollagen slår fast att verksamheten i skolan skall utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar och att var och en som verkar inom skolan skall främja aktningen för varje människas egenvärde och respekten för vår gemensamma miljö.

Skolan har en viktig uppgift när det gäller att förmedla och hos eleverna förankra de värden som vårt samhällsliv vilar på. Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan skall gestalta och förmedla. I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande.“

För en lärare i SO-lärare framstår inledningen som självklar. Det gjorde den för mig när jag inledde min lärarutbildning 1998 och på sätt och vis gör den det fortsatt.

Det tydliga värdefokus som kommer i en målstyrd skola kan skönjas i inledningen och alla de principer som lyfts fram var också centrala i SO-ämnena. Vän av ordning kan så klart tycka att detta borde inneburit en renässans för SO-ämnena, men så blev inte fallet.

Precis som en del ytterligare radikala förändringar i läroplanen innebar också en förändring till målrelaterade att det också ställdes krav på godkända betyg, inte i alla ämnen, utan främst i det som kom att kallas kärnämnen. Detta ledde i praktiken till en treämnesskola där svenska, engelska och matematik kom att prioriteras upp på övriga ämnens bekostnad. Detta gjorde att många av oss andra tvingades till att ibland agera stöd till andra ämnen snarare än att vara de ämneslärare vi önskade att få vara. På samma sätt kom också läroplanens portalparagrafer att reduceras till att vara en fond mot vilken vissa elever fick räkna matte eller traggla oregelbundna verb.

LPO94 var också mål- och resultatorienterad. Med detta kom att läroplanen inte i detalj skulle skulle styra längre, utan istället vara ange “färdriktning, ansvarsfördelning och mål”. Denna dubbla styrning med uppnåendemål och strävansmål var initialt ett problem som kom att leda till stor förvirring i lärarleden och ensamt också bidra till att läroplanen varit svår att implementera, något vi idag yrkesaktiva lärare kan se tydliga spår av.

I LPO94 behölls tanken på SO-ämnen som en enhet, som ett block, som man skulle undervisa om tillsammans. I de ursprungliga kursplanerna stod ämnena dock för sig själv, men detta förändrades i och med den revidering som skedde år 2000. I denna revidering skedde en förändring så att kursplaner för NO- och SO-ämnen i större grad skulle bilda en helhet, alltså en tillbakagång mot LGR80, och nu skulle dessa “läsas och användas tillsammans oavsett om undervisningen sker i ämnesblock eller som enskilt ämne”

Precis som med LGR 80 kom nu strävandena att sammanfoga orienteringsämnen, precis som tidigare, att leda till heta diskussioner inom professionen och många äldre  lärare såg detta som ett sätt att devalvera ämnena.

I kommentarmaterialet till revideringen 2000 understryks SO-ämnenas betydelse för att förmedla den demokratiska värdegrunden. I och med detta kan man, på ett ideologiskt plan, också hävda att SO-ämnena i allmänhet och samhällskunskap i synnerhet fick en betydande roll som ideologiförmedlare och därmed också en central ideologisk roll i svensk skola, om än den mer praktiska roll ämnena verkligen fick var något annorlunda.

I och med skolornas frihet som kom via LPO94 blev det också ett specifikt ansvar att skriva lokala kursplaner. På skolor med drivna och välutbildade lärare kan detta mycket väl varit positivt och kvalitetshöjande, medan skolor med exempelvis sociala problem eller lärare med mindre gedigna studier riskerade att få sämre kvalitet. Ett av mina egna minnen var hur jag kom till en ny skola i mitten av 2000-talet och förvånades över vilken god nivå undervisningen låg på i förhållande till det jobb jag hade innan.

Samtidigt minns jag också skillnaden mellan de olika skolor jag arbetade på under denna tid, både i fråga om nivå på lärarnas kunskaper, men också i frågan om samarbete och utvecklingstendenser. Det som ansågs bra på den ena skolan ansågs vara otillräckligt på den andra.

Från 2000 beskrevs ämnena i stor utsträckning som en helhet och nu utformades också betygskriterier för att ge stor samstämmighet mellan ämnena, detta bland annat för att underlätta betygsättning för de lärare som arbetade med blockbetyg.

Det råder skilda meningar om huruvida blockbetyg i SO faktiskt var något bra. Jag sällar mig till de som tycker det var direkt skadligt. Dels bidrog betygsättning i block till att klumpa ihop fyra discipliner till en helhet, och genom det skära bort ämnenas särart och dels bidrog det till, på vissa håll, att lärare kom att lägga extra mycket tid på de ämnen de hade större kompetens och mindre på andra. Hade jag själv undervisat enligt blockbetyg hade sannolikt mina elever fått läsa väldigt mycket mer historia än övriga ämnen. På så sätt har de skolor jag arbetat på, där det inte praktiserats blockbetyg, hjälpt mig att utveckla kompetensen i de fyra SO-ämnena samt att hålla en jämn nivå.

Med LPO 94 kom också en gemensam kursplanetext som var tänkt att skapa en helhet. Ämnena skulle “stödja och komplettera varandra” och de enskilda ämnenas perspektiv skulle istället utgöra en fördjupning  

SO-ämnena fick också gemensamma strävansmål och betygskriterier och blev nu på allvar ett enda ämne.

Idag?

SO-ämnena har på flera sätt varit tydligt påverkade av omgivande samhällets normer. Att ämnenas status exempelvis påverkades positivt under de av 1970- och 1980-talet politiskt färgade pedagogiska teorierna är så klart ingen slump, eller att man istället för enskilda ämneskunskaper rörde sig mot ett mer holistiskt tänkande.

På samma sätt påverkas ämnenas status idag av den skola vi har. Att en marknadsutsatt skola, byggd till stora delar på New Public Management värderar SO-ämnen lågt är egentligen inget konstigt. Dels är ämnena svåra att konkret mäta och dels saknar de i förlängningen produktivt värde, i alla fall utifrån gällande norm.

För oss som är lärare i SO-ämnen blir därför den skola vi idag har ett trippelt problem. Dels kämpar vi för ämnenas vikande status, dels mot skolans styrning mot det mätbar och dels mot en ämnenas devalvering – från kunskap till allmän orientering.

Därför, med det facit vi har, tror jag det är viktigare än någonsin att vi faktiskt sträcker på oss och fortsätter hålla huvudet högt. För precis som 1906 behövs våra ämnen för att göra våra ungdomar förtrogna med allt det som är, och har varit, af större betydelse för vårt folks eller för hela mänsklighetens utveckling,

Lästips:

Florin, C. (2010). Från folkskola till grundskola. http://www.lararnashistoria.se/sites/www.lararnashistoria.se/files/artiklar/Fr%C3%A5n%20folkskola%20till%20grundskola_0.pdf

Isling, Å. (1984). Grundskola för allmänmänsklig kompetens: aktuell skoldebatt och historisk tillbakablick.

Öberg, J. (2016). Samhällskunskapens dimensioner: Tio lärare ramar in sitt ämne.

—–

Riksdagens debatter om “Blockbetyg”.  http://www.riksdagen.se/sv/global/sok/?q=blockbetyg++grundskolan&st=3&p=1

 

 

 

Lämna en kommentar

  • (will not be published)