Till alla föräldrar

Efter otaliga år som elev, ett gäng år som student och elva år som lärare ska jag efter sommaren få se skolans värld från nästa perspektiv: som förälder. Mitt barn ska börja skolan. Det är stort. Riktigt stort. Jag försöker verkligen haussa grejen med att få lov att börja skolan, både för mitt eget barn och för de andra barn som finns i omgivningen. Att få lov att börja skolan är verkligen stort!

Tyvärr är det inte riktigt så det låter från alla håll. Det finns tyvärr föräldrar som snackar ner skolan inför sina barn. Därför vill jag skriva det här till dig som är förälder till ett barn som ska börja eller redan går i skolan. Det här vill jag att du ska tänka på. För hur mycket vi i skolan än gör har du som förälder stor inverkan på hur det går för ditt barn i skolan.

1. Prata positivt om skolan inför ditt barn.

Nej, man älskar inte alltid allt som sker i barnets skola. Det kan handla om en lärare som gör något på ett sätt man inte begriper sig på, skolmat som man själv inte är så sugen på att äta, skolmiljöer som med vuxna ögon inte verkar särskilt tilltalande. Men det spelar ingen roll. Inför ditt barn behöver du prata positivt. De kritiska bitarna kan avhandlas när barnen sover, på ett språk de inte förstår eller när de är på annan plats. Inget blir lättare för barnet, eller läraren, av att barnen hemma för höra att fröken verkar helt galen eller att den där skolgården skapar depressioner.

Har du själv negativa erfarenheter från skolan? Ditt barn behöver inte veta det. Inte just nu i alla fall. Lyft det positiva som finns att lyfta. Håll tyst om dina dåliga erfarenheter. När ditt barn har klarat av sin egen skolgång kan ni jämföra erfarenheter. Förhoppningsvis kan ditt barn då berätta om en bättre skolgång. Jag har hört föräldrar nämna för sitt barn att “jag önskar att min skola hade stöttat mig på det viset som ni stöttar mitt barn”. Då stöttar man även sitt barn. Lyft det positiva!

2. Värna om skolplikten.

Nej, det är ingen mänsklig rättighet att vara ledig från skolan för att åka på semester tio dagar under läsåret. Vi har skolplikt i Sverige i år 1-9. Det innebär att eleverna ska vara i skolan då, ifall de inte är sjuka.

Jo, vi kan oftast bevilja ledighet vid särskilda tillfällen. Men då ska det vara väldigt särskilt och meddelat i god tid. En charterresa som är lite billigare då, en skidresa som passade föräldrarnas jobbschema bättre eller en lite tidigare avfärd till långhelgen hos släktingarna är inte särskilda tillfällen. Jo “för vissa är det enda chansen att åka på semester alls”. Helt ärligt, det är mycket sällan de familjerna som åker på semester under terminerna. Boka inte resan innan skolan beviljat ledigheten! Visa ditt barn att skolan är viktig. Utgå inte från att det går att vara borta en veckan utan att det märks. 

Den här punkten vill jag också skicka med till alla idrottsföreningar, konfirmations-arrangörer, kulturella arrangörer och andra föreningar som ordnar aktiviteter på skoltid. Nej, det passar inte att lägga arrangemang när vi har undervisning. När en tredjedel av klassen är på konfaläger är det omöjligt att ordna kvalitativ undervisning för de som är kvar.

När elever är borta från undervisningen innebär det att eleverna behöver ta igen saker de missat. Och det blir garanterat merarbete för läraren. Kanske inte så mycket för en elev, men när det handlar om minst femton ledigheter per termin blir det många extrauppgifter och speciallösningar som läraren ska hålla koll på. Och nej, vi får inte extra arbetstid för det, det tas från vår ordinarie planeringstid. Vilket resulterar i att vi får mindre tid till övriga elever. Så krasst är det.

Men framför allt blir det jobbigt för eleven. På högstadiet handlar det ofta om betygsgrundande moment som eleven verkligen måste ta igen när hen varit borta. Det blir merarbete före och efter ledigheten, och det är långt ifrån alltid värt det.

3. Även sociala aktiviteter räknas.

“Klart vi kan ta ledigt sista dagarna, ni gör ju ändå inget vettigt då.” I skolan sysslar vi inte enbart med att mata in kunskaper. Vi är proffs på det vi gör och vet att det sociala sammanhanget påverkar hur väl eleverna lär sig och utvecklas. Därför lägger vi med jämna och ojämna mellanrum in sociala, gruppstärkande aktiviteter. Dessa är också en del av vårt uppdrag. Dessa är också viktiga. Förminska inte dem inför ditt barn. Oavsett om ditt barn är den aktiva typen som kanske hamnar i konflikter, den blyga sorten som behöver hjälp att ta plats, eller den som just blivit ensam för att bästisen flyttat iväg. Alla elever behöver en social tillvaro i skolan. Den är viktig.

4. Intressera dig för ditt barns skolgång.

Ditt barns värld vidgas varje dag. Se till att lägga bort mobilen och lyssna aktivt när ditt barn vill berätta. Ställ gärna följdfrågor. Visa att du är intresserad av vad ditt barn lär sig. Prata, återigen, positivt om det ditt barn får lära sig. Den värsta fras du kan komma med är “det där tvingades jag också lära mig i skolan, men det har jag aldrig någonsin haft nytta av”. Med de orden kan du döda ditt barns motivation. Och utan motivation kommer ingen långt.

5. Våga lära av ditt barn.

Skolan utvecklas. Ditt barn kommer lära sig massor som du inte fick lära dig i skolan. Förringa inte det, försök inte sätta dig över ditt barn. Erkänn gärna att ditt barn kan något du inte kunde, självkänslan mår bra av att vara den som kan något. Var ödmjuk och be barnet berätta mer. Om du har tur får din egen allmänbildning sig ett lyft av att följa med i barnets utveckling.

6. Läs för, inför och med ditt barn.

Det här lyfts i många sammanhang, men det tål att lyftas igen. Om ditt barn är på väg att lära sig läsa, eller om det just lärt sig, är det av största vikt att inte bromsa utvecklingen med ett långt sommarlov. Godnattsagan är otroligt viktig. Att visa ditt barn att du också läser är lika viktigt. Berätta gärna om böcker du själv tyckte om att läsa som barn. Ta täta turer till det lokala biblioteket under sommarlovet, det är helt gratis. När ni umgås med andra barn i samma ålder, passa på att tipsa om böcker som just nu är extra populära hemma hos er, kanske blir de lika populära i grannfamiljen? (Ja, sonens kompisar gillade Tam-serien av Jo Salmson precis lika mycket som vi gjorde!)

Även när barnen blir äldre är det viktigt att hålla läsningen vid liv. Jag träffade en gång en förälder till ett barn med dyslexi. En sommar hade de låtit barnet vila från läsningen. Starten efter sommarlovet var mardrömslik, som att börja från början. Året efter hade de fortsatt traggla läsning även under sommarlovet. I augusti gick det till och med lite bättre än det hade gjort i juni. Det är inte snällt att låta barnet låta bli att läsa. Dyslexi eller ej, alla behöver läsa regelbundet.

7. Uppmuntra ditt barn att bli självständigt.

Självständighet är olika saker i olika åldrar. Här hemma nöter vi att det är viktigt att klara toalettbesök, måltider och på- och avklädning själv när man börjar skolan. Vi nöter också in att vi hjälps åt hemma i den mån det går. Är man fem år kan man både plocka in sin tallrik i diskmaskinen och lägga in ren tvätt i sin garderob, på de hyllor som är lagom långt ner. Att göra allt åt sitt barn är inte att hjälpa det, barn behöver lära sig att göra sitt bästa, att vara delaktigt, att hjälpa till.

När barnet blir äldre behöver ansvaret för studierna allt mer gå över på barnet. Jag har under alla år ägnat utvecklingssamtal på högstadiet åt att prata om att det visserligen är jättebra, och i många fall nödvändigt, att föräldrarna engagerar sig i elevens läxor och skolgång, men att eleven allt mer behöver stå på egna ben. I stället för att du som förälder mailar och frågar om det där omprovet som skulle göras, uppmana barnet att själv kontakta läraren. Att bli självständig kräver stöd och träning, glöm inte det.

8. Sommarlovet är inte en tid för att slippa skolan.

Avslutningsvis, kom ihåg att sommarlovet är en paus för återhämtning, för att låta kunskaper sjunka in. Det är inte en efterlängtad tid för att man ska slippa gå till den hemska skolan. För många elever är det tråkigt att under så lång tid inte få lov att träffa vänner som kanske bor långt bort, eller som de kanske bara umgås med i skolan. Relationen till lärarna är också viktig, att inte få träffa dem kan vara tråkigt. Men framför allt tänk på tonen när du pratar om sommarlovet. På skolavslutningen vill vi lärare skicka med alla våra elever i år 1-8 ett “på återseende, det ska bli roligt att få träffa er igen när ni kommer tillbaka”. Till eleverna som lämnar år 9 hälsar vi att vi är glada att ha haft nöjet att få lära känna dem, och att vi hoppas att vi skickar med dem allt de behöver när de går vidare i livet. Skolan är en bra plats. Det är härligt att få gå där och att få lära sig saker.

Vad är frihet?

Jag har under våren använt ett gammalt nationellt prov i engelska, muntlig interaktion, som inte längre är sekretessbelagt. En av frågorna som har dykt upp är “what does freedom mean?”. Skolplikt har hanterats inom ramen för ämnet i de flesta av grupperna. Känner man sig mer fri under gymnasiet än under grundskolan eftersom skolplikten inte gäller? Skulle ni strunta i skolan om det inte var skolplikt? Samtliga elever har lyft upp att de är glada att de får möjligheten till en utbildning, och att skolplikten verkligen inte är betungande. Samtalen har värmt ett lärarhjärta. Skolan är en lyx. Grattis, alla svenska barn, som får tillgång till en god utbildning. Grattis, alla svenska föräldrar, som får chansen att låta era barn ta del av denna utbildning. Grattis, Sverige, som får medborgare som har en god utbildning i grunden. Och grattis, alla elever, som får komma tillbaka till skolan efter ett långt sommarlov, med gott om tid för läsning och andra berikande sommaraktiviteter!

https://pixabay.com/photo-2171693/

Kommentarer (50)

  1. Lotta Oksman skriver:

    Hej!
    Jag vill börja med att säga att din text är bra.
    Tänkvärd för alla de föräldrar som inte har barn i behov.

    Fast för alla oss föräldrar med barn som har funktionsnedsättningar av olika slag gäller inte dina fina ord.

    Du adresserar ditt budskap till ALLA föräldrar?!
    Vi är flera tusentals föräldrar som kämpar år efter år. VARJE DAG! Vi vet att det är skolplikt som gäller. Vi gör allt vi kan för att få våra barn till skolan. Vi sänker kraven hemma, uppmuntrar barnet med något positivt om skolan, stöttar, peppar, slår knut på oss själva tills vi stupar till sängs.

    Dag efter dag förblir väldigt många av våra barn ändå hemma.
    Vi föräldrar kontaktar skolan. Påminner om rätt stöd och anpassningar.
    Skolan gör några små ändringar och anpassningar i de flesta fall.
    Hemma kör man på med skolpeppen och vardagssysslorna. Vi föräldrar ringer, sms:ar och mejlar skolan under hela tiden och försöker komma fram till en bra lösning med skolan. Så att våra barn kan gå i skolan som alla andra barn.

    Vecka efter vecka förblir väldigt många av våra barn ändå hemma. Vi föräldrar kör på med att försöka få barnet till skolan.
    Vi föräldrar kontaktar skolan. Påminner om rätt stöd och anpassningar. Då det har visat sig att de inte har fungerat till just deras barn eller att lösningen helt enkelt var dålig från början. Fast man ville ändå prova den från skolans sida, innan man går vidare.
    Skolan tycker de gör sitt bästa. I bästa fall har man ett SIP möte med alla aktörer.
    Hemma kör vi på som vanligt med skolpeppen och agerar kommunikationscentral med skolan.

    Månad efter månad förblir väldigt många av våra barn ändå hemma.
    Skolan orosanmäler till Soc. I bästa fall har de underrättat oss föräldrar innan.
    Skolan är ofta oförstående och förstår inte varför inte barnen kommer dit. De tycker ofta att deras lösningar är bra. De tycker ofta att de har gjort allt för barnet.
    Hemma kör vi ändå vidare med skolpeppen och kommunikationscentalen med skolan.

    År efter år förblir väldigt många av våra barn ännu hemma från skolan.
    Skolan har i flera fall hotat föräldrarna med vite.
    I skolan är läget oförändrat. Ingenting nytt har hänt.
    Hemma då? I flera fall har man hotat att placera barnet på HVB hem med hjälp av LVU. I några fall sker detta! Trots att den enda bristen är att barnet inte går till skolan.
    Hemma kör vi ännu vidare med skolpeppen och kommunikationscentral med skolan.

    Allt detta gör nästan Alla vi föräldrar till våra barn med speciella behov ända tills barnet går ut ur grundskolan. Väldigt många av våra barn går ut nian utan slutbetyg.

    Under tiden har väldigt många familjer kraschat med utbrända föräldrar och barn, föräldrar som blivit sjukskrivna eller t.o.m sjukpensionerade samt sämre ekonomi och levnadsstandard.

    Väldigt många av oss föräldrar till speciella

    • Mia Smith skriver:

      Det låter i din kommentar som att du redan följer mina råd. Som jag skrev som svar till en annan kommentar här ser jag det som två olika frågor, som äpplen och päron. Självklart har skolan ett stort ansvar här också! Det motsäger ingenting i min text, vad jag ser.

  2. Jessica skriver:

    Hoppas ditt barn håller sig inom normen. Då funkar skolan alldeles toppenbra! Men har du ett barn med tex add och autism som inte får det hen behöver i denna skola så tappar en lätt tron på skolan. Blir barnet dessutom utbränt av denna otillgängliga, ej anpassade skola, blir det jäkligt svårt att prata gott om skolan. Jag vet. Det är det finaste du har som du skickar iväg, då vill du att det ska vara bra.

    • Mia Smith skriver:

      Hur motsäger det jag skriver att vi som skola ska bemöta elever med olika funktionsvariationer och behov på bästa sätt? Jag har tidigare bloggar om vikten av att beakta dessa elevers behov i samband med schemabrytande aktiviteter. Jag jobbar mycket med anpassningar på olika sätt och värnar om dessa barn, men jag tycker att det är svårt att blogga om det utan att blotta mina elever, så det märks inte särskilt tydligt i min blogg över lag.
      För mig är det äpplen och päron, två olika ämnen.

  3. Lotta Oksman skriver:

    Jag råkade visst tappa bort en del av texten.
    Jag skriver mer senare.

    • Mia Smith skriver:

      Vad är det du tycker är ett skämt? Svårt att bemöta din kommentar när du bara skriver så.

  4. Eva Libardo skriver:

    Du ger bra råd för många föräldrar – men det är det där ”ALLA” föräldrar som skaver. Jag hoppas verkligen du slipper uppleva vad jag och många med mig upplevt i den svenska grundskolan.

    • Mia Smith skriver:

      Vilken del tycker du inte ska gälla alla?

  5. Clara Holm skriver:

    Du glömde ngt viktigt,skolplikten innebär oxå att det är skolans skyldighet att se till att varje barn oavsett behov kan och vill vara i skolan. Om inte skolan ”rätt” förutsättningar,kan jag sim förälder prata hur gott som helst om skolan,engagera mig i barbets skolgång mm.
    Men eleven kommer fortfarande ha känslan att inte lyckas,vara delaktig och känna sig trygg i skolan.
    /Clara

    • Mia Smith skriver:

      Självklart! Det har jag berört i många andra inlägg.

  6. Hanne Månsson skriver:

    Hej,
    Liksom flera av de som tidigare kommenterat har jag också ett barn med särskilda behov som inte klarar att gå i skolan. Den frustration det skapar hos oss föräldrar tycker jag skiner igenom i kommentarerna ovan. Trots att man gör allt man kan som förälder lyckas inte skolan anpassa så att alla barn klarar av/trivs i skolmiljön. Det jag tror att många med mig tycker är att det då blir en svår balansgång mellan att man å ena sidan vill tala gott om skolan men å andra sidan inte vill sänka sitt barns självkänsla. Om skolan är så himla bra finns ju bara en slutsats kvar att dra…att det är barnet som inte klarar av att gå dit som det är fel på. Ibland måste vi därför få prata med våra barn om att det inte är något fel på dem men att skolan inte alltid klarar av att uppfylla sin plikt – nämligen omvändningen till skolplikten; att se till att alla elever får det stöd och den anpassning de behöver för att kunna gå i skolan. Måste jag välja mellan två onda ting ser jag hellre att min son tycker illa om skolan än om sig själv. Med det sagt är det en självklarhet att ändå peppa och lyfta de positiva bitarna. Det jag tror gör att folk reagerar starkt i kommentarerna ovan är helt enkelt den maktlöshet som följer av att som förälder göra allt det du beskriver i din text bara för att mötas av en skola som inte lever upp till det vi har beskrivit för våra barn…
    Mvh /Hanne Månsson

    • Mia Smith skriver:

      Jag förstår fortfarande inte vilken av de punkter jag listat som motsäger att vi ska anpassa skolan för alla barns behov. Ska man inte prata positivt om skolan? Ska man undvika läsning? Jag förstår verkligen inte. Som jag skrev i ett svar till en annan kommentar har jag gott om elever med särskilda behov, jobbar aktivt med olika anpassningar för att dessa ska få bästa möjliga skolgång. Men det motsäger ingenting av det jag skrivit här.

      Gällande skolplikten har jag lyft upp semesterresor, konfirmationsläger osv. En elev som har problem med sin skolgång och därför inte klarar av att gå dit är i mina ögon långt ifrån dessa lägen. Jag ser det som äpplen och päron.

  7. Jan Wogel skriver:

    Mia, med din text riktar du dig till alla föräldrar. Med den breda målgruppen måste jag säga att din text är osedvanligt aningslös.
    För många föräldrar kan det du skriver inte ses som något annat än ett rent hån. Uppemot 10% av alla elever har någon form av NPF och för många av dessa barn är skolan så dåligt anpassad att det helt enkelt inte är möjligt för dem att vara i skolan utan att bli helt knäckta och utbrända.
    Den dag vi har en skola i Sverige som är så flexibel att alla barn kan tas emot och har en lärarkår med kompetens att även kunna utbilda de barn som inte är neurotypiska ska jag försöka läsa din text utan att börja må illa. Men innan vi lyckats komma dit skulle jag vilja slippa läsa texter som bottnar i en önskedröm långt ifrån den verklighet som många föräldrar idag upplever.

    • Mia Smith skriver:

      Jag förstår fortfarande inte vilken av de punkter jag listat som motsäger att vi ska anpassa skolan för alla barns behov. Ska man inte prata positivt om skolan? Ska man undvika läsning? Jag förstår verkligen inte. Som jag skrev i ett svar till en annan kommentar har jag gott om elever med särskilda behov, jobbar aktivt med olika anpassningar för att dessa ska få bästa möjliga skolgång. Men det motsäger ingenting av det jag skrivit här.

  8. Jan Wogel skriver:

    Nej Mia, det finns inget av det du skriver som motsäger att vi ska anpassa skolan efter alla barns behov.

    Men, det är inte så skolan ser ut. Vi som reagerat på din text utgår ifrån verkligheten och inte från någon drömvärld där skolorna faktiskt uppfyller sina skyldigheter i skollagen att anpassa skolan efter alla barns behov.

    Eftersom du nu så många gånger skrivit att du har svårt att förstå vill jag ge dig rådet att läsa följande text:

    https://munderbar.wordpress.com/2015/04/15/nej-jag-har-inget-daligt-samvete-over-missade-skoldagar-langre/

    Ta sedan på dig den mammans glasögon och läs din text på nytt. Då hoppas jag att du förstår.

    • Mia Smith skriver:

      Jag tycker fortfarande inte att den motsäger det jag skrivit. Jag har mött många elever under mina år som lärare som inte passar in i den standardmall vi utgår från i skolan och jag har sett både bättre och sämre exempel på hur vi lyckats bemöta dessa elever och deras behov. I mina ögon är kommunikation en viktig pusselbit, och att man anpassar schema för elever i perioder anser inte jag vara att strunta i skolplikten. Att föräldrar gör detta utan att samarbeta med skolan ser jag som en misslyckad situation. Att man i samråd skola-hem genomför sådana lösningar för att stötta eleven är en lyckad åtgärd. Det är långt ifrån alla skolor som lyckas helt med elever med särskilda behov, och en skola som lyckas väl med vissa elever kan få det att fungera mindre väl med en annan. Men om vi börjar med att få övriga elever att ha en positiv syn på skolan kan vi få mer tid och energi för att hjälpa dessa elever.

  9. Cilla Lundström skriver:

    Hej! Här några tips till dig från mig som är aktiv i nätverket Elevens rätt med erfarenhet av att ha barn i 1000 av landets skolor.

    1. Prata positivt om elever
    Nej, man älskar som lärare inte alla sina elever. Och man vet som lärare inte alltid hur man ska få alla sina elever att lyckas. Men det ligger i skolans profession att se till att undervisningsformer görs möjliga och tillgängliga för alla barn. Och som lärare att inse sina begränsningar och därmed verka för att få fortbildning och handledning och andra resurser som krävs för ansvaret – att få alla elever att lyckas.

    Har du själv negativa erfarenheter av barn som du upplevt som stökiga, bråkiga, ofokuserade, utbrottsbenägna? Tala då med dina kollegor om att du vet att alla barn vill lyckas. Och att barn uppför sig när de får förutsättningar att göra det. Inget barn går till skolan för att bli illa omtyckt av sin lärare.

    Se till att du och kollegorna inte tvekar en sekund att berätta för rektorn vad ni behöver. Skolan är inte platsen där vuxna ska ge upp om något barn.

    2. Värna om rätten till skola
    Nej, det är ingen rättighet att peka ut barn som att de inte tillhör eller inte passar in i din skola. Barnens lagliga rätt till tillgänglig undervisning och skola är stark. Vi har dessutom systemet att det är elever och vårdnadshavare som väljer skola – inte skolor som väljer vilka elever de vill ha.

    Har du ett av de 70 000 barn som har lång eller problematisk frånvaro eller som börjar få det? Då är det hög tid att göra jobbet med pedagogisk skolutredning, och att tillsammans med kollegorna och hemmet göra en plan som fungerar så att barnet kan tillgodogöra sig undervisning i former som gör att det lyckas.

    3. Även sociala aktiviteter räknas till professionen
    Skolan ska vara professionell. I detta innebär att evaluera sin verksamhet. Det som planerades som gruppstärkande kanske inte blev det? Utvärdera och gör på bättre sätt nästa gång.

    4. Intressera dig för din elevs skolgång
    Se till att lägga bort tanken på vad det var du tyckte du lärde ut, och lyssna på vad eleven lärt sig. Prata positivt om det barnet uppfattat även om det var något helt annat än det du ville lära ut. Nästa gång kanske du lyckas bättre.

    5. Våga lära av din elev
    Skolan lyckas inte alltid ligga i fas med allt barn lär sig utanför skolans värld. Se till att värdera det barnen lär sig utanför, och att du tillsammans med elever funderar metakognitivt om vad som gör att de lär sig engelska, minecraft, lagsportregler och mycket annat i ett nafs. Vad av sätten att lära detta kan vi lära i skolans värld?

    6. Läs för och med dina elever
    Att du har intressanta texter och böcker att erbjuda i undervisningen är av största vikt. Om skolan mest erbjuder läroböcker fyllda med explicita krav och färdiggjorda frågor, försvårar det för barn att förstå hur fantastisk världen av litteratur är.

    Bjud in författare och bokälskare till dina lektioner, lyssna på vad dina elever tänkt om det de läst, se till att dyslektiker inte fastnar i trycksvärtan utan får lyssna på litteraturen i samma takt som de snabblästa. Öppna litteraturvärlden för alla dina elever!

    7. Uppmuntra elever till självständighet
    Självständighet är olika saker för olika barn. Det är inte skolans roll att definiera vad en självständig människa är, särskilt inte genom att få de som i vissa färdigheter utvecklas långsammare att pekas ut som sämre.

    Använd din utbildning att förstå och försvara den elev som inte kan klä sig själv, inte kan komma ihåg vad man ska ha med sig till lektioner, som glömmer, tappar bort. I din klass är det säkert 2-3 elever precis som i övriga riket. Dessa behöver som du vet avlastning och hjälp i detta, och det får som du också genom din utbildning vet inte bli nötning på det man är dålig på. Framför allt inte inför publiken som klassen utgör.

    8. Sommarlovet är livsnödvändig paus för både elever och lärare
    Prisa dina elever och kollegor för en avslutad termin. Med skolans värdegrund vet du att alla gör så gott de kan i skolarbetet.
    Sommarlovet är en belöning både för den som fått alla sina elever att lyckas i sina ämnen. Och för de som misslyckats och kanske måste ägna några veckor av sin sommarledighet till fortbildning.

    Välkommen till skolan som förälder också!

    Cilla Lundström
    Elevens rätt

  10. Eva Libardo skriver:

    Det är ingen speciell del av det du skriver som inte stämmer. Som jag skrev är detta goda råd för många föräldrar. Det är det normtypiska perspektivet som jag har svårt för. Din text andas en aningslöshet som t o m kan uppfattas som hånfull om man befinner sig i en annan verklighet. Jag skulle verkligen önska att du och andra LR – lärare kom ur er bubbla.

  11. Jan Wogel skriver:

    Mia, du poängterar vikten av att eleverna har en positiv syn på skolan. Jag håller med dig om att det är en viktig beståndsdel i en lyckad skolgång. Men jag jag tror inte att elevernas syn på skolan i särskilt stor utsträckning bottnar i vad föräldrarna säger eller tycker. Elevernas syn på skolan varierar nog främst beroende av hur de upplever skolan och sin skolgång. Därför är det viktigt att skolan förmår att möta alla elever på deras respektive villkor. Oftast fungerar det bra för neurotypiska barn, men alltför ofta brister det när skolan ska möta barn med särskilda behov.

    Många av de råd du riktar till ”alla föräldrar” kan svårligen upplevas som något annat än ett hån av alla de föräldrar till barn som inte ens är i närheten av att få sina behov tillgodosedda i skolan.

  12. Marie skriver:

    Jag tycker det blir väldigt tydligt ang att du i varje kommentar upprepar att du inte förstår vad alla dessa föräldrar reagerar på. Din reaktion är så typisk för hur skolor(ledning inkl pedagoger) bemöter oss föräldrar med barn som har andra behov än normalstörda barn – de förstår inte när vi för hundrade gången förklarar vad som måste till för att ens barn ska klara skoldagarna. Vi kan vända ut och in på oss in absurdum för att stötta våra barn och förmedla vad som brister – för det gör det tyvärr väldigt ofta när det gäller dessa barn – och exakt påtala vad som måste åtgärdas. Men svaren och bemötandet är skrämmande likt hur du har reagerat i dina svar, för skolan kan inte begripa vad vi menar för de gör enligt egen utsago allt vad de ska.

    Det är verkligen riktigt illa om du inte förstår hur mkt i din text som är direkt provocerande och i många fall inte alls ens är möjligt att göra som förälder till ett barn med särskilda behov på grund av att barnet inte ens har förmågan att göra alla dessa saker du radar upp som ngn vanlig standard.
    Du pratar om att vi ska nöta in ditten och datten, du nämner vikten av självständighet med att klara allt möjligt själv. Där finns inte den minsta förståelse eller insikt att sånt du tar upp kanske aldrig ens är möjligt för många av dessa barn pga av deras funktionsnedsättning. Hela din text baseras på normen för normalstörda barn, men för de övriga barnen blir din text ännu ett exkluderande.

    Så det är mkt du behöver inkludera i din text för att den ska kunna adresseras till alla föräldrar.

    Och med ett barn som blivit utsatt för kränkningar av vuxna genom fasthållningar och att de lagt all skuld på honom för hans brister under ett helt år, där han pga detta är sjukskriven sen över 1 månad tillbaka, så blir det oerhört svårt att försöka ljuga i mitt barn att skolan är bra och fantastisk.

    • Mia Smith skriver:

      Ja, jag tror på självständighet. Men jag tror också att självständighet är olika för olika elever. Att intressera sig för sitt barns skolgång kan man göra oavsett hur den skolgången ser ut. Att tala positivt om skolan i den mån det går är viktigt. Sedan finns det fall då man behöver lyssna in barnet. Men det finns olika lägen.

      Jag utgår inte från undantagen här. Men det finns väldigt mycket här som inte motsäger det ni skriver.

  13. Carin skriver:

    Mia ditt blogginlägg må ha alla goda intentioner i världen att vilja väl och vara positiv, men problem uppstår när:
    1…en inte förstår att se saken från olika sidor(minst 2)
    2 ..en inte kan se saken utifrån någon annans synvinkel/ situation/ dagliga tillvaro
    3…en säger ”jag förstår inte….”
    Just det att uttrycka ”jag förstår inte…” säger mig En del. Du förstår inte och vill ha hjälp att förstå. Och/eller Du KAN INTE sätta dig in i många föräldrars situation och frustration. Det är en stor skillnad mellan dessa två.
    Snälla Mia bemöt inte dessa frustrerade föräldrar med ännu ett ”jag förstår inte..”
    Försök förstå vad de och deras barn menar och går igenom.
    Be dem i stället förklara varför de reagerar som de gör.
    70.000, ja, du läser rätt 70.000 barn och minst 140.000 föräldrar lever med att skolan INTE fungerar, de lever med en frustration 24/7 att deras barn ska få rätt till en skola som fungerar enligt skollagen.
    Jag vet, det finns föräldrar som inte bryr sig nämnvärt som beter sig illa, men de är i minoritet och tyvärr Mia de når du inte genom detta blogginlägg.
    Däremot, de föräldrar som bryr sig, som sliter sitt hår, som ligger sömnlösa som gör alltför att deras barn ska få en fungerande skolsituation de är de engagerade, de som läser. Och de är de du inte förstår!
    Mitt råd till dig, ta ett djupt andetag. Läs kommentarerna igen och ta ett nytt andetag fundera……länge…..du har hela sommarlovet på dig.
    VAD, EXAKT VAD ÄR DET DU INTE FÖRSTÅR?

    • Mia Smith skriver:

      Självklart finns det olika sidor alltid, jag ser skolans sidan varje arbetsdag. I det här inlägget försöker jag hitta den andra sidan.

      Ja, jag vet att det finns elever som har svårt att få en skolgång att funger och bli bra. Det här inlägget utgår inte från de eleverna. Det här är ett allmänt inlägg. De allra flesta elever har inte de här svårigheterna.

  14. Marie skriver:

    Glömde säga…
    Sommarlovet kommer att bli en enda stor befrielse från galenskapen att skolan till vilket pris som helst försöker tvinga mitt barn till skolan, en skola som misshandlar mitt barn både fysiskt och psykiskt. Men som vägrar göra dem anpassningar som kan hjälpa honom – att utbilda personalen som jobbar med honom.

    Och jag blir väldigt beklämd när jag läser att du uppmanar att oavsett vad så ska jag som förälder prata positivt om skolan.
    Ingen vuxen i en relation skulle försöka hävda och ständigt upprepa hur positivt och fantastiskt det är på sin partners jobb när hen dag ut och dag in i månader kommer hem och gråtande berättar att hen utsätts för trakasserier av sin chef och behandlas illa. Ingen vuxen skulle i det läget försöka tvinga denna partner till sitt jobb, speciellt inte om hen visar tydliga tecken på att vara farligt nära att gå in i väggen.
    Men sånt vuxna aldrig någonsin skulle komma på tanken att göra mot/inför varandra tycks vara ngt som vi ska göra mot våra barn.

    Nej, du behöver tänka om vad du skriver och vad du uppmanar till, för din text är väldigt exkluderande och mkt naivt.

    • Mia Smith skriver:

      Jag är medveten om att alla skolor inte lyckas väl med alla barn. Om det är så hoppas jag att man jobbar mot lösningar. Jag vet att det finns undantag till regler, så naiv är jag inte. Men du förstår säkert att jag inte utgår från alla undantag när jag skriver texten.

  15. Annica Forsman skriver:

    Hej!
    Jag tycker din text säger många bra saker. Det finns alltid barn som faller utanför ramarna och har olika svårigheter. Där brister det ibland men som förälder gör du ingen nytta för ditt barn genom att prata illa om skolan. Jag har som lärare mött elever som är hemmasittande redan i ettan. Inte för att de har någon annan svårighet än att föräldrarna vill ha en mysdag med sitt barn. De beklagar sig och förstår inte vad det är för skillnad på en veckas utlandsresa och en dag då och då på tu man hand med sitt barn.
    Någonstans har det blivit fel när skolan inte ses som viktig!
    Att det ären förmån att få kunskap och vilja lära sig mer.
    Då jag både är förälder och lärare önskar jag att vi börjar med oss själva och funderar vad vi kan göra för att barnen skall få en bra bild av kunskap och lärande.
    Då menar jag både i föräldrarollen och lärarrollen.
    Vi pratar väl om kunskap och skola bland barnen och kämpar med bättre resurser för elever som har olika svårigheter i rätt forum. Rätt forum är inte inför barnen hur frustrerad du än är eftersom det inte gynnar barn med särskilda behov.

  16. Cilla Lundström skriver:

    Så bra att vi har samsyn Mia! Då kan vi fundera vidare: Vem kan förbättra Sveriges skolresultat?

    Vi kan ta Partille som exempel. 33% av de som gick ut nian förra läsåret klarade inte kunskapskraven. En på tre elever alltså. 17% fick så låga skolresultat att de inte kvalificerade för något gymnasium.

    Det innebär att 150 elever gick ut nian utan att ha klarat kunskapskraven. 77 elever kom in på gymnasium. Så har det varit under flera år. Det är på tok för många för att kommunen ska kunna ta hand om dem. De hamnar i farliga utanförskap.

    Bättre hade varit att satsa på deras skolgång under tiden de gick i grundskolan.

    Så här långt kanske vi är överens. Men vilken part har bäst förutsättningar att förbättra elevsituationen i Partille och få fler elever att klara skolan? Föräldrar? Lärare? Eller någon annan?

    De föräldrar som du riktar dig till i artikeln – hyfsat välbärgade föräldrar som har litterär vana och i övrigt inga större familjeutmaningar (och som dessutom kan tänka sig läsa en LR-blogg) – kan säkert få ett par barn till i kommunen att klara skolan bättre med lite mer av dina tips om sagoläsning, positivt prat och att skippa att förlägga Thailandsresan under skoldagar.

    Men det ger inte Partille det stora skolresultatlyft som kommunen behöver.

    Din artikel om föräldrars stora betydelse för hur skolan lyckas är en av cirka hundra på samma tema, så du är inte ensam. Men vad hade hänt om du och dina LR-kollegor istället hade ägnat ert opinionsarbete och bloggande åt att ställa krav på huvudmännen om vad de bör göra för att ni ska ha chans att få ungarna att klara målen i skolan?

    Kanske din nästa artikel kan rikta sig mot huvudmännen i Partille eller i alla andra kommuner med samma usla skolresultat? En punktlista lik den du gör här fast med målgruppen beslutsfattare som påverkar ditt jobbs förutsättningar allra mest?

    För handen på hjärtat: Om huvudmännen gav skolor bättre förutsättningar så skulle du och dina kollegor klara att få fler elever att nå godkänt. Också de barn som har föräldrar som inte läser en enda rad för barnen på kvällarna.

  17. Cilla Lundström skriver:

    Korrektur, ett skrivfel. Skolresultaten i Partille förra läsåret ska vara att
    150 elever gick ut nian utan att ha klarat kunskapskraven. 77 elever kom inte in på gymnasium.

  18. Jan Wogel skriver:

    Hej Mia,
    Du skriver nu i flera svar på kommentarer att du ”inte utgår från undantagen”. Men om nu din text endast tar utgångspunkt i föräldrarollen för normalstörda neurotypiska barn som utgör ca 90% av alla barn, varför adresserar du ditt blogginlägg till ”alla” föräldrar?

    Som jag antar att vet finns det i genomsnitt 2-3 barn i varje klass med NPF. Väldigt många av dessa barn har stora problem med sin skolgång, mycket beroende på att huvudmännen inte tillsätter de resurser som barnen enligt skollagen är berättigade till.

    Problemet är i praktiken mycket större då bristande anpassningar för dessa barn oftast drabbar klassrumssituationen för alla barn och även lärare som inte givits nödvändig fortbildning och inte ges nödvändiga resurser. Jag är övertygad om att det vore mer konstruktivt att rikta kraven uppåt till huvudmännen att tillsätta nödvändiga resurser än att slå neråt och försöka uppfostra föräldrar. I praktiken är det nämligen oftast dessa barn som uppfattas som problematiskt ouppfostrade och deras föräldrar som har svårt att leva upp till normen i ditt blogginlägg.

    Själv har jag inga som helst problem med att tala väl om skolan och stötta på olika sätt liknande dina förslag då vårt barn går i en toppenskola. Men jag tar dagligdags del av berättelser från föräldrar som inte är lika gynnade. För många av dem blir texter som din närmast ett hån.

  19. Johanna skriver:

    Hej Mia,

    Tack för att du svarar alla så gott du kan. Skolans och samhällets stora problem ligger just i det här du skrev i ett svar:
    ”Jag har mött många elever under mina år som lärare som inte passar in i den standardmall vi utgår från i skolan och jag har sett både bättre och sämre exempel på hur vi lyckats bemöta dessa elever och deras behov.”
    Problemet är just standardmallen. Att den ens existerar.
    Standardmallen ska vara mångfalden, för organiserar vi skolan (är själv lärare/specialpedagog och npf-mamma), planerar vi i skolan, utför, bedömer och återkopplar vi till eleverna i skolan utifrån mångfalden, då lyckas vi bättre. Vilar hela skolans grund på att bemöta mångfalden, är lärarna och organisationen rustade att möta mångfalden som finns i våra klassrum istället för att som alltid, ha utgå från en norm där elever ska pressas in, då blir det bättre. Det finns en hel massa bra forskning som stödjer detta (tips: googla lite på ”universal design for learning”). Det finns bl a en bra blogg: https://www.google.se/amp/s/jenniwagnerblog.wordpress.com/2016/10/10/universal-design-for-learning-i-sverige/amp/
    samt en text:
    https://www.google.se/url?sa=t&source=web&rct=j&url=http://hkr.diva-portal.org/smash/get/diva2:917588/FULLTEXT01.pdf&ved=0ahUKEwiFpuPJgbfUAhWEI1AKHXl5AKAQFgglMAM&usg=AFQjCNGN1zdOHKth0huZVCF8lLEpnHdFyg&sig2=LvpRlLj3KfARgqfwHYb61g

    Det är enkelt att rikta sig mot någon annan än sig själv när det inte går så bra för en, svårast att titta sig själv i spegeln och se på sig själv och vad man har makt att förändra: sig själv och sin egen verksamhet. Där misslyckas vi mest i skolan idag, på alla nivåer. En av de organisatoriska framgångsfaktorerna är just självreflektion, vilket vi har för lite tid till i skolan idag.

    Tips: spsms studiepaket i bemötande av npf, inte minst moment 4: https://www.spsm.se/studiepaket-npf/moment-4/
    och moment 5: https://www.spsm.se/studiepaket-npf/moment-5/
    inte minst filmen ”en inkluderande skola för elever inom autismspektrum-viöka förutsättningar behövs?”

    • Mia Smith skriver:

      Jag känner till spsm, har tagit del av mycket av deras material och jobbar aktivt med att anpassa och vara flexibel åt alla håll. Men något slags grund måste det finnas innan man kan börja planera något alls. Alla kan inte ha 100% individuellt schema, då måste vi ha en lärare till varje elev.

  20. Linda Hellberg skriver:

    Mycket tänkvärt . Och tack för att vi nu kan lyfta mål och krav dit det hör hemma . Dvs sikta på dem som sitter på makten att fördela resurserna. Det finns inga ”andra”. Det finns bara ”vi” när det kommer till att hantera ansvaret för varenda barns behov . Tillsammans : ” Alla kan inte ha 100% individuellt schema, då måste vi ha en lärare till varje elev ” . Just så .

  21. Fredrik (leg lärare SO) skriver:

    Hej,

    Jag håller inte med om att föräldrar bara ska prata positivt om skolan. Det måste kunna framföras kritik mot skolan och vi i skolan måste bli mycket bättre på att fånga upp den kritik som framförs är min spontana reaktion och detta bör kanske inte läggas på lärarkåren utan snarare på någon form av administrativ personal eller kommunikatör som kan arbeta med att samla in synpunkter och se till att denna feedback sammanfattas och når ut till berörda parter inom skolan.

  22. Carin Forsemalm skriver:

    Mia, du svarar mig:
    Självklart finns det olika sidor alltid, jag ser skolans sidan varje arbetsdag. I det här inlägget försöker jag hitta den andra sidan.

    Ja, jag vet att det finns elever som har svårt att få en skolgång att funger och bli bra. Det här inlägget utgår inte från de eleverna. Det här är ett allmänt inlägg. De allra flesta elever har inte de här svårigheterna.

    Jag har en fråga: Hur menar du?
    Du vänder dig till alla föräldrar i din rubrik. Men ändå gäller ditt inlägg och dina uppmaningar inte alla föräldrar utifrån det svar du ger mig.
    Jag hoppas verkligen att du inte bemöter dina elever på samma sätt.
    Att du går in i ett klassrum och säger ”Hej alla elever!” men menar egentligen bara en del om än det stora flertalet elever i klassrummet. Och fortsätter att tala till endast dessa under resten av lektionen.
    Om så är fallet vill jag upplysa dig om att det är ett brott enligt skollagen kap6 par.3 samt diskrimineringslagen par.4

  23. Ellie skriver:

    Hela ditt inlägg har en underton i att skuldbelägga oss föräldrar vars barn inte går i skolan fem dagar i veckan eller alls för den delen.

    Nej du motsäger inte att skolan har ett ansvar men du trycker hårt på att det är vi föräldrar som bär ansvar att barnet ska tycka om skolan. Att det är vår inställning till skolan som ligger till grund för hur barnet upplever skolan osv. Nä du skriver det inte rakt ut. Men din underton….

    Ja, klart som attan att vi tar åt oss. Vi är sköra och känsliga. Vi jobbar hårt för våra barn. Anpassningar är inte något som sker per automatik. Vi föräldrar till dessa barn får kämpa hårt för dessa.!!!!!
    Att då sedan läsa ett blogginlägg från en oh så otroligt pedagogisk lärare som bara ger solsidan av historien fast du vet, du skriver själv att du har flera barn med särskilda behov, hur hårt ni tvingar oss föräldrar jobba för att få minsta hjälp från skolan!

  24. Renata Helenson skriver:

    Det är här bland förälder kommentarer som hittar den svenska skolans problem. Det är just denna inställning bland föräldrarna som sänker den svenska skolan. Vilka taggar utåt när man bara nämner att föräldrar har ett stort ansvar för elevens skolgång. Och ”barn som inte klarar att gå i skolan” eller han annan multipel problematik? Är den ingen som reflekterar över källan till denna ”epidemin”? Var fanns dessa barn förr innan skolan blev en filial till socialtjänsten? I länder där elever presterar höga resultat finns knappt några hemmasittare. Hur kan det komma sig? Kanske att föräldrarnas attityder spelar roll ändå? Vi är världens resursstarkaste skolan, ändå hörs det från föräldrasidan att skolan gör för lite för deras barn. Och än mer sysslar skolan med föräldrarnas uppgift också, desto sämre resultat internationellt. Nej, har inte förståelse för många av kommentarer här. Ta till er föräldrar att oavsett problematik är er inställning till skolan, läraren och er vikt av er egen roll helt avgörande.

  25. Marcus skriver:

    Du har rätt i alla dina punkter Mia. Det är tråkigt att inte alla föräldrar som tycks vara missnöjda med hur skolan fungerar för sitt barn också förstår detta.
    Tre tydliga regler att förhålla sig till:
    1. Förmedla alltid en bra bild av skolan till barnet, en bättre bild än man själv upplever. Detta är vanlig manipulation för att skapa eller underbygga motivation och glädje hos barnet.
    2. Om man som förälder är missnöjd med hur skolan sköter uppdraget: se regel 1.
    3. Om barnet har sjukdom som går ut över skolan och jag som förälder är otrologt frustrerad över att inget görs: Se regel 1.

    Fridens

  26. Therese skriver:

    Jag blir verkligen beklämd av alla negativa kommentarer, det är inte så svårt att räkna ut att ni ser era barns lärare som fiender. En kommentar jag läst på lrs sida, frånsäger i princip stor föräldraransvar ”vaddå ska vi lära vårt barn något??? Det är ju skolans uppdrag”… . Mias råd till er föräldrar var ju bara i ett gott syfte. Jag har också ett barn med npf och vi kämpar med skolan för att få eleven framåt. Han säger att han hatar skolan, men då säger jag att vad skönt att du får vila nu under sommaren så tar vi nya tag i höst.

  27. Linnea skriver:

    Bra inlägg!

    Jag tycker att det du skriver kan appliceras på alla föräldrar, oavsett om man har barn med eller utan särskilda behov.

    Det verkar som om detta inlägg blivit en slags kommentarstråd för föräldrar som är missnöjda med sitt eget barns skolgång. Jag förstår att det är en svår situation att som förälder se att sitt barn inte trivs i skolan, men det kan väl inte artikelförfattaren rå för?

    Alla barn har rätt till trygghet i sin skola. Det är skolans uppdrag att se till att varje elev hittar sin plats och känner sig välkommen. Det är själva grunden för kunskapsinhämtning. Detta motsäger dock inte att föräldrar kan hjälpa till efter bästa förmåga och ta till sig råden ovan. Samarbetet lärare-förälder är ovärderligt!

  28. Enisa B skriver:

    Hej!
    Jag orkade läsa ”de missnöjda” kommentarerna en bit sen sa det stopp! Herregud!
    Mia seriöst..mycket bra skrivet! Att skriva en romankommentar känns onödigt men kort och gott mycket bra skrivet!

    Lycka till med skolgången för ditt barn 🙂

  29. Cecilia skriver:

    Om man läser och följer Mias blogg så förstår man att Mia är en ambitiös och kreativ lärare som lyssnar, anpassar och vill ha ”alla elever med”. Andemeningen är just en uppmaning att tala gott om skolan inför sina barn. Det finns säkerligen mycket att invända och reagera på mot skolan men det är beklagligt att läsa en del av de kommentarer som skrivits med tristare ton och att Mia är den som får klä skott mot något hon inte självt står för eller kan rå över. Om man ska se det något nyanserat så representerar inte heller Mia ALLA lärare eller hela skolsystemet.

  30. Marie skriver:

    #Marcus
    Har man som förälder inte drag av antisocial personlighetsstörning eller liknande så är det inte möjligt att manipulera sina barn till att se skolan som fantastisk och positiv när de av personal blivit fysiskt/psykiskt kränkta mer eller mindre dagligen.
    Ingen normalstörd föräldrar kan ignorera sina barn på det sätt du ger råd om och de ska heller inte göra det, det hade varit att grovt brista i sitt föräldraansvar.
    Jag hoppas innerligt att du inte arbetar på ngn skola för dem sk råd du skrev var nog bland det mest empatibefriade jag läst på mkt länge.

    #Therese
    Ja visst är det beklämmande när det framkommer att barn far riktigt riktigt illa i skolan och att det är så skrämmande vanligt.
    Då kan man antingen göra som du gör här att förringa det genom div försvar när föräldrar förmedlar den bistra verkligheten för många barn.
    Eller så kan man som pedagog sluta upp med att se sig som offer så fort skolan eller en pedagogisk uttalande kritiseras och sluta blunda och i stället agera och ställa krav till ledning/uppåt.

    Jag är sjukt less på alla de pedagoger som gång efter annan visar en sån total brist på insikt om hur illa det är och bara går i försvar, som är tysta för att rädda sitt eget skinn, som med egna ögon SER när kollegor kränker barn men som väljer att blunda.

    För mig är det ingen skillnad på om en vuxen fysiskt eller psykiskt kränker mitt barn på utsidan eller insidan av skolan. Jag skulle aldrig komma på tanken att försöka övertala/manipulera mitt barn till att tycka om den instutition vars vuxna gör hen illa mer eller mindre varje dag. Det är dock inte lika med att prata illa om.
    Och en person som gör mitt barn illa ÄR en ”fiende” tills hen tar ansvar för sina handlingar och förändrar/bevisar motsatsen.

    Att det finns så många pedagoger som i olika forum förespråkar att föräldrar ska övertala/manipulera sina barn att ignorera barnens känslor, hur de känner inför vad de utsätts för i skolan och av de vuxna som gör dem illa genom att favorisera skolan oavsett är hårresande.

    Ingen skulle någonsin komma på tanken att förespråka detta med ett barn som utsätts för detta av en förälder eller annan person/instutition utanför skolan.

    Varför säger ni inte i stället att ”de pedagoger som gör så här mot barn inte ska inte finnas i skolor, att de borde anmälas, att ni fortsättningsvis ska göra allt vad ni kan för att det aldrig kan ske i er skola men anmäla /agera om det ändå skulle ske(även om det är en nära kollega/vän), att ni förstår att dessa utsatta barn helt tappat tron på skolan/vuxna som finns i skolan”?

    Ju mer pedagoger/ledning ignorerar när vi föräldrar till dessa utsatta barn berättar, agerar och reagerar ju svårare blir det att förändra och hjälpa dessa barn.
    Och dem försvar och den inställning som framkommit här under inlägget från pedagoger(?) är inget undantag och förvärrar och bekräftar bara det vi föräldrar möter när vi talar om för skolan/ledning vad våra barn utsätts för.

  31. Carolina skriver:

    Hej Mia!
    Vilken bra text! Läste den och tänkte ”åh ja precis, vad fint formulerat”

    Sen började jag läsa kommentarerna och blir chockad, tänker att har vi ens läst samma text?

    Attityd och motivation är A och O för inlärning och det du önskar av föräldrarna är att dom ska hjälpa oss lärare med just detta. Med en enda sak, att inte tala illa om skolan inför sitt barn.

    Jag hoppas att du, jag och alla andra lärare orkar kämpa vidare för ALLA elever, trots bristande resurser, sömnlösa nätter där vi grubblar över hur vi ska nå just den eleven… och all kritik vi får från föräldrar att vi inte gör vårt jobb…

    Kärlek till alla!

  32. Eva Libardo skriver:

    Jag är lärare och (Gud förbjude) förälder till barn i behov. Jag har ALLTID talat väl om skolan och litat på mina barns lärare!! Tyvärr blev det ÄNDÅ så att båda barnen kraschade i högstadiet – självmordstankar, självskadebeteende, flera turer till BUP -akuten, medicinering. Jag vägrar att ta på mig ansvar för mina barns misslyckanden i skolan. När de är hemma mår de bra! Jag har däremot tagit på mig ansvar för skolans undervisning och lyckats få båda pojkarna behöriga till gymnasiet. Hade jag inte gjort det hade de blivit några av alla dessa elever som står utanför.

    Nej, nan kan inte dra alla föräldrar över en kam! Tur att antagligen inga nyanlända kan läsa LR – bloggen. Mias råd blir lätt absurda om man tänker på deras situation. Men för ett stort antal föräldrar är de antagligen bra. Jag hoppas att dessa ”rätta” föräldrar läser och tar till sig råden!

  33. Lena skriver:

    Hur många föräldrar är det som inte följer dina råd som du radat upp? Jag tänker att de flesta föräldrar gör mycket mer än så, speciellt föräldrar som har barn med ”särskilda behov”.

    Det som provocerar mest med din text är inte dessa numrerade råd. För mig är det när du t ex skriver; ”För hur mycket vi i skolan än gör har du som förälder stor inverkan på hur det går för ditt barn i skolan”, och det stämmer om det nu är så att skolan gör mycket och att de gör det på rätt sätt. Men det är vanligt att det brister. En majoritet av alla skolor i Sverige gör inte tillräckligt för att alla barn ska få den grundskoleutbildning som de enligt lag har rätt till. Det är bara att titta på statistik på Skolinspektionens hemsida, en majoritet av Sveriges skolor följer inte skollagen. Du svarar i kommentarer till din text att göra anpassningar inte motsäger din text, och det stämmer om man gör rätt anpassningar för den enskilda eleven. Många gånger kan det stöd som en elev får istället göra problemen större.

    Vad som mer provocerar i din text är; ”Skolan är en lyx. Grattis, alla svenska barn, som får tillgång till en god utbildning. Grattis, alla svenska föräldrar, som får chansen att låta era barn ta del av denna utbildning. Grattis, Sverige, som får medborgare som har en god utbildning i grunden.” Är det också ett grattis till alla de drygt 20% elever som varje år går ut grundskolan utan fullständiga betyg, de ca 15% som inte är behöriga till något nationellt program på gymnasiet? De flesta av de här eleverna har inga intellektuella funktionsnedsättningar utan borde klara skolan om den var gjord för dem. Skolan är inte gjord för dem, många mår jätte dåligt av att tvingas dit, för dem är skolan ingen lyx. Är det också ett grattis till alla de föräldrar som själva får undervisa sina barn eftersom skolan inte klarar av det?

    När jag läser dina svar i kommentarerna får jag uppfattningen att du egentligen inte adresserar till alla föräldrar, kanske inte till föräldrar till barn som inte riktigt passar in i den ”standardmall” som ni så ofta utgår från i skolan. Du skriver också i ditt inlägg ”Schemabrytande – bara bra?”; ”Har du någonsin haft en elev som inte riktigt passar in i mallen för hur man ska fungera i skolan?”. Dessa barn som du menar inte passar in enligt standardmallen eller hur man ska fungera i skolan kallar du ”undantag”! Vilket barn eller ungdom vill vara ett undantag som inte passar in, som är åtgärd för speciella anpassningar? Det är det här som jag upplever som mest provocerande för det är så skolan fungerar, och därför fungerar den inte för alla barn som tvingas dit. Jag uppfattar det som en form av strukturell diskriminering. Då spelar det inte så stor roll hur mycket vi föräldrar läser för våra barn eller om vi talar väl om skolan eller hur mycket vi respekterar skolplikten.

    Skolans utgångspunkt måste vara att det normala är att alla elever är olika och vara så flexibel att man kan möta alla dessa elever utan att någon elev ska vara ett undantag som inte passar in i mallen.

Lämna en kommentar

  • (will not be published)