Schemabrytande – bara bra?

Terminsstart. Terminsavslut. Nu kör vi igång….  Nu rundar vi av… I musikens värld kallar vi det crescendo och diminuendo. Man kan inte köra 100% pang på från första minuten och 100% rätt ut till sista stunden. Nej, vi mjukstartar lite, och så avrundar vi lite på slutet. Känner ni igen det? Visst känns det bättre så? Jo, det gör det ju.

By DoktorMandrake - Recreation of raster image, File:Music hairpins 3.png in SVG., Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=5966794

crescendo – diminuendo

Eller, känns det alltid rätt? Får de flesta av oss känns det jättebra.

I början av terminen ska vi ju ha några dagar för att lära känna klassen, så där informellt. Lite grillning. När vi åker? Ehm, det löser sig nog. Mat? Jo, vi skulle snacka med bambapersonalen om det. När vi slutar? Ehm, vi märker väl när vi kommer tillbaka…

Och så julavslutning. Lucia. Samling i aulan. Alla klasser. När det är slut? Äh, efter en stund. Vart vi ska då? Till klassrummet. Tror jag. Om det inte drar över tiden, då går vi direkt till slöjden, där vi ska pyssla. Om det är i vanliga slöjdgrupperna? Nej, vi har ordnat specialgrupper just idag. Lunch äter vi lite när det passar under arbetets gång. Rast? Vi litar på att ni klarar av att ta lagom mycket rast under dagen. Eller? Det gör ni väl? Ni går ju på högstadiet nu!

Nej, riktigt så bra är det inte för alla. Inte alls, faktiskt.

Har du någonsin haft en elev som inte riktigt passar in i mallen för hur man ska fungera i skolan? Kanske har eleven fått en diagnos. ADHD. Asperger. ADD. Autistiska drag. Eller så har eleven ingen diagnos, men vi alla vet att den där eleven är lite extra känslig. Får ont i magen ofta. Råkar vara sjuk just den där dagen då det var skolans gemensamma dag för joggning, vandring, lekar eller årets stora tema.

Visst ser du ett ansikte framför dig nu? En fladdrande blick. En darrande underläpp. En röst som ber om att få gå på toaletten, trots att det inte riktigt passar. Eller om att ringa en förälder. Den här huvudvärken är nog migrän. Bäst att söka upp skolsköterskan. Är det okej om min bästa kompis följer med?

Har du sagt nej en gång för mycket? Insett i efterhand att eleven i själva verket ropade på hjälp? Att du borde tagit dig tid? Det har vi nog alla. Förhoppningsvis lär vi oss till nästa gång.

Jag har lärt mig. Jag har fått höra i telefon av en förälder som vågar säga som det är rätt ut. Imorgon har ni planerat en särskild dag. Den dagen kommer bli jättedålig för mitt barn, eller hur? Visst har ni ingen backup för mitt barn? Vi låter barnet stanna hemma imorgon. Det blir bäst så. Jag skämdes när jag tog det här telefonsamtalet. Och lovade mig själv att lära mig att tänka ett steg tidigare.

En annan gång vågade jag vara den som sade som det var. Att gå ut på skolgården och hitta någon lek du vill delta i är det värsta du kan tänka dig, va? Helst av allt vill du vara i klassrummet med mig, din mentor, och några kamrater, va? Ja, självklart. Det funkar inte just nu, tyvärr, för skolan är inte riktigt gjord för dig idag heller. Jag måste finnas där de flesta barnen är. Men vi kompromissar. Du får sitta här med din mobil i 20 minuter, så går vi till klassrummet sedan. Deal? Deal.

Elever som med särskilda anpassningar och ,mycket vuxenstöd med nöd och näppe klarar vanliga dagar klarar mycket sämre av dagar då vi bryter schemat. Vi må tycka att vi är käcka och glada, men så funkar det inte för de här eleverna. För dem bli det bara fel. Några av dem väljer att inte närvara. Andra försöker, men misslyckas. Kanske blir de dagens pajas på hela skolan. Kanske blir det bråk. Men det blir fel. Eleven hamnar i ett misslyckande. Och det är skolans fel.

Hur ska vi göra då? Ska vi strunta i alla sådana här dagar och bara köra enligt schema? Nej, det kan vi inte. Många elever gynnas av de här dagarna och får en chans att blomma ut som de inte annars få. Och, helt ärligt, livet går inte alltid enligt schema. Och det är väl livet vi ska förbereda eleverna på?

Men vi kan förutse vilka svårigheter våra elever kommer stöta på under de här dagarna. Vi kan prata med dem. Berätta att vi vet att det är svårt. Berätta att vi ser att det är jobbigare än vanligt. Berätta att vi vill att det ska bli bra. Prata om reservplaner. Kanske finns det en speciell person som finns där om det blir snurrigt. Vet du inte vart du ska ta vägen, sök upp X. Det kanske är en elevassistent, en speciallärare, en skolsköterska, en vanlig lärare. Men någon som man vet kommer finnas där. Prata om speciallösningar. Prata om att det är okej att det är svårt. Även de sociala bitarna. Våga prata om att det kan kännas jobbigt att bli placerad i en blandad grupp med elever från många olika klasser. Våga prata om strategier. Planera upp vem som får vara den trygga punkten. Det kan handla om att man ska vara i en blandad grupp men får veta innan att bästisen är med i samma grupp och att andra elever, som kanske är orosmoment, hålls till andra grupper.

Det finns tusentals olika lösningar, för det finns tusentals olika skolor och tusentals olika elever med särskilda behov. Vi måste hitta lösningarna, tillsammans med eleverna. Och första steget mot en lösning är att våga se att problemet finns.

Så nu när det är dags för pysseldagar, julbak och långdans kring skolgården, ta dig en funderare. Vilka elever i din klass kan ha svårt för det här? På vilket sätt? Prata med dem. Fråga hur det känns. Fråga hur de vill att ni ska lägga upp det. För schemabrytande dagar ska kunna vara bra dagar. För ALLA elever.

Kommentarer (2)

  1. Lena Karlsson skriver:

    Tack för den här bloggen Mia, så bra skrivet! Vi har väl alla de här eleverna som ”faller utanför” när schemat inte är som det brukar. Det är viktigt att bli påmind då och då, eftersom man som lärare inte alltid har full koll på allt hela tiden. Så tack, igen.

  2. Bernt A skriver:

    Jag är minst lika orolig över dessa elevers väl och ve på de vsnliga skoldagarna.

Lämna en kommentar

  • (will not be published)