Engelskan innanför och utanför klassrumsväggarna – hur öppnar vi dörrarna?

De senaste veckorna har läxdebatten blossat upp i medierna igen. Det handlar om huruvida eleverna över huvud taget ska ha läxor eller ej, vilken sorts läxor det i så fall ska vara och hur mycket tid som är rimligt. Det handlar också om vad forskningen säger, vilket är en komplex historia. Men jag tänker inte fördjupa mig så mycket i de traditionella läxorna i det här blogginlägget, utan det där eleverna ändå gör när de inte är i skolan. Jag tänker på den extramurala engelskan.

Alla vet att dagens ungdomar använder engelska på ett sätt som deras föräldrar inte gjorde i sin ungdom, och som deras mor- och farföräldrar verkligen inte kunde ana. Jag minns hur jag under gymnasiet letade upp vissa specifika tidningsbutiker som hade engelskspråkiga Marie Claire och Cosmopolitan (snälla, döm mig inte för val av litteratur i min ungdom). Dessa tidningar finns idag i varenda välsorterad Pressbyrå. När jag började chatta med människor från andra länder fanns det tidsbegränsning, för om en halvtimma skulle mamma ringa mormor, så då fick jag koppla ner familjens dator från internet. Idag finns internet inte bara i datorer, utan i telefoner och läsplattor. En stor andel elever får dessutom en digital enhet, dator eller läsplatta, av sin skola. Gratis wifi finns på många ställen, och att begränsa internettillgången är ett av de värsta straff man kan tilldela en olydig tonåring. Att tv-serier och filmer till stor del kommer från USA är ingen nyhet, men idag orkar man inte vänta in att de kommer på svensk tv, utan tittar via nätet, ofta utan textning. Vi duschas i engelska, den finns där hela tiden, vare sig vi vill eller inte, ungdomar liksom vuxna.

Inom forskning kring språkinlärning gör man skillnad på ESL, English as a Second Language, och EFL, English as a Foreign Language. Det tidigare innebär att man befinner sig i ett målspråksland när man lär sig språket, det senare innebär att man är i ett land där språket inte talas. Men vad är det egentligen för situation vi har i Sverige idag? Är det EFL vi pratar om? Eller börjar det gränsa mot ESL?

Att de där “dataspelskillarna” ofta är snäppet bättre på engelska än på andra ämnen är något som många lärare märkt av. Men det är faktiskt även beforskat, även om fenomenet är relativt nytt. Bland annat har Pia Sundqvist studerat vad ungdomar gör på engelska utanför skolan och hur det påverkar deras färdigheter i engelska. Ett tydligt mönster är att läsning, dataspel och internetanvändande är de saker som har störst effekt, men också att det är skillnad på spel och spel. De spel som har störst effekt är den sort där man kommunicerar med andra spelare, främst så kallade MMORPG (massively multiplayer online role-playing games), medan spel utan kommunikation med andra har mindre effekt. Tiden de lägger på spel som WoW är alltså allt annat än bortkastad ut ett språkinlärningsperspektiv. Men det räcker knappast att säga till de andra eleverna att också börja spela WoW, det är ingen universallösning.

Att svensk skola har ett viktigt kompensatoriskt uppdrag, det finns det ingen tvekan om. En av de viktigaste faktorerna för framgång i skolan är enligt t.ex. Hatties metastudie om Synligt lärande hemsituationen där man bland annat kopplar in psykosociala faktorer, intellektuell stimulans och föräldrars utilbningsnivå. Och vi stöttar på olika sätt för att väga upp detta, alla ska kunna utvecklas lika mycket oavsett hur det ser ut hemma. Men tänker vi in den extramurala engelskan i detta? Elever som har en spelkonsoll med massor av spel, flera datorer med ständigt tillgång till att komma ut på internet, vuxennärvaro för att lära sig hantera dessa verktyg, äldre syskon och vänner som visar nya möjligheter och intressen, de tar sig själva in i denna värld. Men vi lärare sitter knappast hemma hos eleverna och introducerar dem till det senaste dataspelet eller visar hur man använder de nyaste apparna på telefonen. Borde vi göra det? Hur leder vi in de andra eleverna i den extramurala engelskans värld, den som ger så mycket?

Många bra idéer finslipas idag i facebook-grupper. En ny idé kom nyligen i facebook-gruppen Engelska i åk 6-9 från Emmeli Johansson, som ville starta ett projekt för att få eleverna mer aktiva på fritiden. Snabbt har vi fått ihop ett bra underlag till en 30-day-challenge, ett koncept lånat från träningsvärlden. Vi har listat olika sätt att använda engelska på fritiden och spånat kring hur man kan använda listan. Det kan mycket väl se olika ut på olika skolor, men många verkar sugna på att hänga på. Huvudtanken: under 30 dagar ska eleven använda engelska på fritiden på något sätt varje dag. Huruvida de får välja fritt från listan eller styrs i vilka uppgifter som ska genomföras, huruvida de får några vilodagar eller ska göra något varje dag, det blir upp till varje lärare. Men syftet är tydligt, vi ska visa eleverna hur man kan göra för att fläta in engelskan i vardagen. Elever som inte hittat vägen till den extramurala engelskan får vägledning.

Är det här då läxor? Tja, det är uppgifter som förväntas utföras utanför klassrummet. Men om den extramurala engelskan har så stor påverkan på våra elevers utveckling, har vi råd att försumma den? Jag ser det här som en nödvändig läxa för att stötta de elever som inte får stödet hemifrån. Att ge en läxa av detta slag är en viktig del av skolans kompensatoriska uppdrag.

Så, engelsklärare från norr till söder, häng på! Våga prata med era elever om hur det de gör på fritiden gynnar det de gör i skolan. Våga se det, våga plocka in deras kunskaper i klassrummet, men våga också uppmana eleverna att hitta nya vägar till det engelska språket utanför klassrummets väggar.

Utmana dem – 30 dagar!

day challenge

Ytterligare artiklar av Pia Sundqvist mfl. kring den extramurala engelskan och dataspelens inflytande på svenska ungdomar finns att läsa här:

http://theconversation.com/how-swedish-children-learn-english-through-gaming-31073, http://cup.linguistlist.org/journals/language-related-computer-use-focus-on-young-l2-english-learners-in-sweden/

http://massively.joystiq.com/2014/10/13/the-science-of-language-community-and-mmorpgs/

http://www.kau.se/sites/default/files/Dokument/subpage/2014/01/sundqvist_sylv_n_2012_mnesdidaktiska_utmaning_17032.pdf

http://www.kau.se/sites/default/files/Dokument/subpage/2014/01/sundqvist_sylv_n_2014_language_related_computer_79189.pdf

Alastair Henry, Helena Korp och Pia Sundqvist kommer att göra en studie kring denna sorts arbete, med namnet Bridging the Gap, med syftet att “identifiera och teoretiskt analysera exempel av ‘good practice’ där grundskolelevers erfarenheter av engelska utanför skolan tas tillvara i klassrumsundervisning. På så sätt vill vi bidra till att lägga grunden för en pedagogisk praktik där elevers möten med engelska utanför skolan används som en resurs i ett måluppfyllande lärande” (se projektbeskrivningen). Jag är övertygad om att jag inte är den enda engelsklärare som inväntar resultatet av denna studie med spänning!

Wilkommen! Bienvenus! Welcome!

-Vad jobbar du med då?
-Jag är lärare.
-Jaha, vad kul. Vilken sorts lärare?
-Högstadielärare i tyska.
-Åh. Jag minns min egen tysklärare, hon var en….

Ja, så sätter historierna igång. Alla har ett minne av en tysklärare. Ofta var hon något äldre, barsk eller rent utav lite elak. Ibland framkommer det att det faktiskt var en ganska sympatisk person, men i utgångsläget måste man på något vis anta att en tyskafröken, hon är inte särskilt snäll.

Hur kommer det sig? Bilden av den typiska tyskläraren är ofta mer negativ än bilden av många andra lärarsorter. En förälder kallade mig en gång för tant, “För jag tänkte att eftersom du är tysklärare är du säkert en tant.” Jag var 29 och hade visserligen fotriktiga sandaler på jobbet, men kände mig ändå knappast som en tant.

Jag är också engelsklärare. Det behöver jag sällan försvara, engelskan är ju en självklarhet idag. Men varför är det skillnad? Varför är en tysklärare något annat än en engelsklärare?

Jag tror att det hänger ihop med att tyska är det språk som undervisats längst i svensk skola. Bilden av den hårda, elaka tysklärarinnan kommer från en tid då eleverna satt tysta i sina bänkar, nötte böjningsmönster och översatte texter.

Språkdidaktiken har förändrats markant sedan dagens föräldrageneration pluggade prepositioner i skolan. Grammatiken är inte borta från undervisningen, men den kommunikativa aspekten lyfts fram allt mer. I mitt klassrum får jag ofta höja rösten för att överrösta livliga diskussioner och skratt. Tyska är ett fantastiskt språk som talas av ungefär 100 miljoner människor. Tyskland som handelspartner, Alperna som semesterresmål, den tyskspråkiga världen som kulturresurs. Vilken värld som öppnas på våra språklektioner!

Ändå kommer jag på mig själv att ursäkta mig lite och skämta vidare om de här tyskatanterna. Det är dags att sluta upp med det. Jag är engelsklärare. Jag är tysklärare. Inte en gammal sur tant, utan en modern lärare. En kommunikativ lärare som vill utveckla skolan som helhet såväl som mina ämnen. Det är jag stolt över.

Välkomna till min lärarvärld!