Fjärrundervisning – en lätt lösning på lärarkrisen?

Vid halvårsskiftet träder som vanligt ett antal nya lagar i kraft. En av dessa berör oss språklärare lite extra, den som handlar om fjärrundervisning. Vad handlar då det här om?

 

Jo, lärarbristen i Sverige handlar inte bara om matte- och NO-lärare, den handlar även om språklärare. Varför står det inte så mycket om detta i nyhetsrapporteringen? Tja, det kanske kan hänga ihop med att moderna språk är det enda ämnet i grundskolan som inte är obligatoriskt. Lägg till att skolorna endast är förpliktigade att erbjuda två moderna språk och att det är helt och hållet upp till skolan att avgöra om man ska erbjuda eleverna möjligheten att läsa ytterligare ett språk från år 8, det som kallas “moderna språk inom ramen för elevens val”, det som tidigare kallades för C-språk. Har språken hög status i skolan idag? Vi är många som anser att så inte är fallet. Att antalet tysklärare och fransklärare som examineras i Sverige varje år kan räknas på båda händernas fingrar är inget som berör, vi kan ju lösa det genom att inte erbjuda alla språk helt enkelt.

 

Nu ska vi alltså skolorna vid behov få börja med fjärrundervisning. Konceptet är inte på något vis nytt, ett klassiskt exempel är radioundervisningen som löst skolgången för barn på den australiensiska landsbygden sedan länge, och många fler exempel finns att hitta. Den nya tekniken gör också så att det inte längre behöver handla om korta radiosamtal. Video är en självklarhet, och via lärplattformar används olika sorters tester och annat, skrivprocessen kan följas via delade dokument i olika former osv. Möjligheterna är oändliga!

 

Många skolor har idag problem att rekrytera behöriga språklärare, såväl på landsbygden som i storstäderna. Att en lärare har undervisning med elever på flera orter skulle lösa det här problemet för arbetsgivaren, samma lärare kan ansvara för undervisningen på ett antal skolorna och problemet med behörigheten är löst. Gällande modersmålsundervisningen gör det att många fler elever skulle få tillgång till den undervisning de har rätt till. Jättebra!

 

Så, visst låter det fantastiskt! Har vi hittat en lösning? Njae, jag vill inte riktigt tro det. Lärande är nämligen något som sker i interaktionen mellan lärare och elev. Alla lärare vet vilken elev som behöver den där extra klappen på axeln, vem som behöver få vänta lite med att svara, vem som behöver få ställa några extra frågor, vem som behöver en extra, stöttande blick osv. Vi känner våra elever. Lärandet är det där magiska som sker, det som man inte alltid kan sätta fingret på. Får vi med det i fjärrundervisningen? Rent krasst kommer detta drabba de omotiverade, mindre ambitiösa eleverna mest. Vi vet redan första veckan vilka elever som kommer fixa det ändå. Och vi vet vilka elever vi behöver ge lite extra för att få med i mål. Det är det som kallas yrkesskicklighet.

 

Jag har under flera år haft språkelever från flera olika skolor i samma grupp, eleverna fick komma till mig. Detta gjorde så att mina språkgrupper fick rimlig storlek, från tidigare 2-6 elever till 8-19 elever, men det fanns stora nackdelar. Ofta anordnades schemabrytande aktiviteter på någon skola, utan att man hade pratat med grannskolan. Jag fick stanna kvar på skolan med halva grupper och missade chansen att lära känna mina elever lite ytterligare på friidrottsdagar, utflykter eller andra roliga saker. Jag missade allt det lilla extra. Hur blir detta om man sitter på en plats och undervisar åt många olika håll samtidigt. Min farhåga är att man hamnar vid en dator och stannar kvar där. Det var inte det jag ville när jag valde att bli lärare. Jag är rädd att den känsla jag skapar i mitt klassrum, tillsammans med mina elever, inte uppstår vid fjärrundervisning. Jag är rädd att vi tappar känslan av sammanhang. Den känslan är viktig.

 

Min största rädsla handlar dock inte om själva undervisningen. Det handlar om arbetsgivarens inställning, om samhällets inställning. Har vi löst problemet nu? Slipper vi fundera över hur vi ska rekrytera fler språklärare? Om vi tror att det här är en långsiktig lösning har vi ett jätteproblem. Vi måste fortfarande hitta vägar för att få fler personer att vilja bli språklärare i Sverige. Det räcker inte att dela upp de få lärare som finns, vi måste bli fler.

 

Fjärrundervisningen får inte bli en bra lösning som gör att vi kan sluta tänka på det här problemet. Det måste vara en nödlösning som kan tas till när det verkligen inte finns andra alternativ, och det måste vara en liten nödlösning undre tiden en mer långsiktig lösning hittas. I Utbildningsutskottets betänkande, som ligger till grund för lagändringen, påpekas att detta skall användas endast om man verkligen inte lyckas rekrytera behöriga lärare. Nu är det upp till bevis för landets kommuner. Visa oss att ni använder denna möjlighet för att ge fler elever möjlighet till språkundervisning. Visa oss att detta inte är ett sätt att snåla in på anställningar. Det också också upp till bevis på ett nationellt plan. Visa oss att det kommer andra satsningar på att öka antalet behöriga språklärare i Sverige långsiktigt. Sverige behöver fler språklärare. I klassrummen.

 

Utbildningsutskottets betänkande finns här: http://data.riksdagen.se/fil/DDA0B926-A0D8-439C-91C1-5CE0A3087E6F.

Språkundervisning utan digitala medier – en omöjlighet

Veckans heta ämne är utan tvekan den digitala teknikens existens – eller icke-existens – i skolan. Under tre dagar samlades pedagoger från hela landet på #SETT2015 för att inspireras och diskutera hur förskola och skola ska utvecklas med hjälp av teknik. Knappt hann vi ställa ner resväskorna innanför halldörren där hemma innan vi möttes av en debattartikel vars budskap fick mig att må illa. En lärare vill höja resultaten genom att kasta ut datorerna från klassrummen. Artikeln har redan bemötts av flera kloka personer, bland annat Håkan Fleischer och Sabine Louvet. Men jag vill ge er en språklärares syn på det hela också.

 

Eleverna jag möter varje vecka använder engelska dagligen, inte bara i klassrummet och i kommunikationen med vännerna på väg ut på rast, “Ey, wait for me! Jag är på väg!” De lyssnar på musik på engelska, de tittar på engelskspråkiga tv-program och filmer, men framför allt möter de engelskan när de använder telefoner och datorer för att ta sig ut på internet. Vardagen för en svensk tonåring är idag till viss del baserad på det engelska språket, främst genom digitala medier.

Bild digitalt sammanhang

Mitt uppdrag som lärare är att förbereda mina elever på den framtid som möter dem. Rent allmänt som människor, men också ämnesspecifikt. Om jag konstruerar en undervisning där det engelska språket inte får möta den digitala tekniken förvägrar jag eleverna den verklighet de redan möter och som kommer var grunden för framtida studier, yrkesliv och privatliv.

 

På #SETT2015 föreläste jag om hur jag arbetar med att lära mina elever språkliga strategier, något som betonas starkt i de aktuella kursplanerna, med inriktning på IKT. Jag förbjuder inte Google Translate, jag pratar med mina elever om dess för- och nackdelar. Jag söker information tillsammans med mina elever för att vi gemensamt ska kunna prata om vad vi möter på nätet. Jag tittar på Wikipedia-artiklar tillsammans med mina elever för att de ska bli genomtänka användare som använder det de läser på ett klokt sätt.

 

Att öppna dörren mellan skolan och internet är att låta skolan spegla samhället, inget annat. Eleverna tar själva upp ämnet med mig, för att de vet att jag vill låta dörren vara öppen. Jag ägnar raster åt att diskutera trakasserier på twitter, elever dröjer sig kvar vid lektionens slut för att lära sig hur man skapar egna quiz på Kahoot och eleverna vågar erkänna att det finns saker om internetanvändning som de ännu inte är experter på. Ingen är expert, eftersom internet utvecklas hela tiden. Så fort man tror att man kan något kommer nya saker. Det enda vi vet är att vi inte vet allt.

 

Språkundervisning utan datorer är en orimlighet 2015 eftersom språket är en naturlig del av datoranvändningen. Datorn är ingen skrivmaskin. Automatöversättningsprogrammen är inte digitala ordböcker. Wikipedia är inte en digital version av ett gammalt uppslagsverk. Det är nya grejer vi möter. Det är nya grejer vi måste undervisa om. Det är ny undervisning. Det är ny skola.

 

Det är inte samma sak att vara lärare i ett klassrum där alla elever är uppkopplade som i ett klassrum där ingen är det. Det är inte heller samma sak att vara elev i detta klassrum som i ett klassrum för 20 år sedan. Det är dags att inse att tekniken inte är ny. Det är dags att inse att tekniken är här för att stanna.

Varför kan eleverna inte läsa på nätet?

Det finns ett ämne som fortfarande överraskar mig ibland. När det kommer åsikter och kommentarer som på något vis antyder att vi har för bråttom in i det digitala samhället. Människor, ibland lärare, som tycker att vi ska släppa det där digitala och backa tillbaka till det där som alltid varit. Alltid? Det där med att internet bara är en fluga, tror någon fortfarande det?

 

Som lärare på högstadiet får jag hela tiden kämpa mot fördomar kring elevernas digitala kunnande. “Du behöver ju inte lära eleverna använda datorn, det kan de ju redan. De sitter ju hela nätterna och spelar spel på nätet.” Kommentarerna kan komma från lärare, från föräldrar, från andra vuxna, men också från eleverna själva. Oj, så fel de har. På så många sätt.

 

Nej, alla elever använder inte datorn dygnet runt. Vissa elever gör det, pojkar i större utsträckning än flickor, men långt ifrån alla. Och de gör inte samma saker. Om de spelar spel, blir de automatiskt bra på att söka information då? Om de använder sociala medier, blir de källkritiska på köpet? Om de tittar på serier och filmer, lär de sig om alla möjligheter och fällor på nätet? Vi har mycket kvar att lära ungdomarna.

 

I veckan kortades en avhandling ner till en liten tidningsartikel, vilket naturligtvis resulterar i en förenklad och delvis missvisande bild. “Läsning på papper ökar förståelsen” kunde man läsa i GP. Vad hände då? De IKT-spektiska fick direkt vatten på sin kvarn och skrattade högt. Tar man sig tid att läsa hela artikeln, inte bara rubriken, framkommer det att elever har genomfört samma prov på papper och på dator och resultaten jämförts. Tittar man på Mittuniversitetets egna pressmeddelande kring samma avhandling låter rubriken annorlunda: “Nya förmågor krävs för digital läsning”. Har vi en annan vinkling här?

 

Det är inte konstigt att dagens elever presterar sämre när de läser på dator än när de läser på papper. De har i skolan arbetat stenhårt med att öva upp läsförståelsen på traditionell väg. Men digital läsförståelse handlar om lite mer än att bara avkoda bokstäver och tolka dessa. Den digitala läsförståelsen är en liten del av den allmänna läsförståelsen, vi behöver naturligtvis ha den vanliga läsförståelsen som grund. Men om vi ska ut på nätet måste vi inse att det krävs lite till, och om vi vill att våra elever ska behärska detta måste vi också lära dem vad de ska tänka på. Vill vi att våra elever ska bli lika bra på att läsa på datorn som på papper måste vi helt enkelt lära dem hur de ska göra även detta.

 

Vi kan lista ut att majoriteten av de idag yrkesverksamma lärarna inte stötte på begrepp som digital litteracitet under sin lärarutbildning, det är inget konstigt i det. Det som är konstigt är att lärarna inte får adekvat fortbildning i det här. Varför ser inte arbetsgivaren till att alla lärare får en rimlig chans att lära sig om detta nya fenomen och hur de ska lära ut det till sina elever?

 

Jag har i många olika sammanhang lyft fram det som jag tycker är Skolverkets främsta bedömningsstöd, det som behandlar digital läsförståelse i engelska. Det är framtaget av AnnaKarin Lindqvist och Ann Bjerklund Larsson vid Göteborgs Universitet och inleds med en ordentlig grundkurs i vad digital läsförståelse innebär. Vi engelsklärare är tacksamma att just engelskan ligger i framkant här. Men vi behöver också se skolan som en helhet. Den digitala litteraciteten måste bli alla lärares, alla rektorers, alla huvudmäns angelägenhet. Vi ska inte använda datorn varje minut, men när vi använder den ska vi veta vad vi sysslar med, och vi ska veta hur vi lär våra elever att använda den på bästa sätt.

 

När vi mäter elevernas digitala läsförståelse om tio år, då ska de vara proffs även på det!

 

Länkar:

 

http://www.gp.se/kulturnoje/1.2655739-lasning-pa-papper-okar-forstaelsen

http://www.miun.se/press/2014/digital

https://bp.skolverket.se/web/bs_gr_grgreng01_4-6/ovrigt-bedomningsstod

https://bp.skolverket.se/web/bs_gr_grgreng01_7-9/ovrigt-bedomningsstod

https://bp.skolverket.se/web/bs_gy_engeng05/ovrigt-bedomningsstod

Deutsch ist cool!

När man grunnar på ett budskap och ser att fler och fler försöker nå ut med samma budskap, då ska man vara tacksam. Jag har varit på väg att skriva ett inlägg de senaste veckorna, och när jag såg att en debattartikel i GP behandlar exakt det ämne jag tänkte skriva om var min första reaktion att de hade snott min scoop. Sedan tänkte jag efter och insåg att jag ska vara otroligt tacksam att vi är flera som står på samma barrikad. Vilka är vi? Vi som förstår vikten av att kunna tyska som svensk och försöker få andra att förstå samma sak.

 

Vi pratar om att ungdomar är bra på engelska. Vi pratar om att det är bra att kunna fler språk. Det kommer personer som vill lyfta fram att fler pratar spanska och att Kina är framtiden. Men vi måste inse att arbetmarknaden kräver tyska mer än något annat språk. På individnivå kan det självklart förhålla sig annorlunda, men för landet Sverige är det en kris att så få individer kan ta sig fram på tyska.

 

Lärarnas riksförbund undersöker regelbundet hur det står till i landets skolor. De båda rapporterna Språk på sparlåga och Språk är framtiden visar tydligt på samma sak. Men det viktigaste argumentet ska inte komma från lärarna, det ska komma från arbetsmarknaden, från näringslivet. I rapporten Språk – en väg in i arbetslivet kommer just dessa påståenden. Arbetslivet skriker efter kompetens i tyska.

Screen Shot 2015-03-15 at 12.12.46

Från Språk – en väg in i arbetslivet, sidan 4.

Hur ska vi då förmedla detta till våra elever? Att möta elvaåringarna i år 5 och försöka övertyga dem att välja tyska för att de kan ha fördel av detta under framtida jobbresor, då de kan småprata över kaffet i ett fikarum i München och stärka relationerna med arbetspartners verkar skrattretande. Ska vi överlåta till föräldrarna att övertyga eleverna att tyska är ett bra alternativ, för att senare under skolgången förklara att det fanns en yrkesmässig baktanke med detta? Eller ska vi smyga in det gradvis under utbildningen?

 

Mina elever ska inte bli tysklärare hela bunten, inte heller kommer de bli tolkar eller bosätta sig i Tyskland. Några enstaka, kanske, men långt ifrån alla. Men många av dem kommer ha användning för tyskan i sitt yrkesliv. Detta måste vi förmedla för att öka motivationen hos de elever som redan gjort sitt val. Att få dem att förstå att tyskan kommer vara ett trumfkort, något de har nytta av i många olika lägen i livet. De behöver satsa på tyskan, fördjupa sig, läsa vidare på gymnasiet för att bli riktigt bra på att kommunicera.

 

Men vad ska då göras? Jag skulle kunna gå i detalj på hur meritpoängsystemet påverkat elevernas val eller hur det ser ut med lärarnas behörighet, men jag tror att det finns en starkare faktor: intresse och motivation. Hur gör man då för att få eleverna riktigt intresserade? Det finns många sätt, men jag tror att det första steget är att man hemifrån signalerar att tyska är ett roligt språk och viktigt att kunna. Föräldrar som skrockar över sina egna gamla lärare och konstaterar att “det enda jag minns från skoltyskan är durch-für-gegen-ohne-um” lockar inte eleverna att se vikten av studier och möjligheterna som språkkunskaperna ger.

 

Det andra steget är att ge ungdomarna möjlighet till verkliga språkkontakter. Elever som rest på semester till tyskspråkiga länder, som har släktingar där, som varit på scoutläger eller konfirmationsresa, de har intresset. I grundskolan är det få som får möjlighet att resa med skolan, på gymnasiet är det vanligare. Men vi kan också använda tekniken. Jag fixade ett kort samarbete via facebook i veckan, en sluten grupp dit jag och två tysklärare som befinner sig i Grekland respektive Spanien, bjudit in våra elever. De fick en enkel uppgift, presentera sig, berätta något om den svenska skolan och ställa minst en fråga om skolan i de andra länderna. Aktiviteten har varit sparsam, men några elever tände till. Det är mer nervöst att skriva något när det ska förstås av någon som verkligen inte kan svenska.

FB Deutsch ist cool 

Jag har ingen mirakellösning, men jag vill rikta ljuset mot problemet. Vi behöver sträcka på ryggen, lyfta tyskan, lyfta de tyskspråkiga länderna, våga säga att det är coolt att kunna språk. Språk är coolt. Tyska är coolt. Deutsch ist cool!

 

Länkar:

LR: Språk – en väg in i arbetslivet

LR: Språk på sparlåga

LR: Språk är framtiden

GP: Bristande kunskaper i tyska ett handikapp för Sverige

NP – hela skolans angelägenhet

Vårtermin. Lärare i svenska, engelska, matematik, SO och NO drar ett djupt andetag. NP-termin. Den termin som till så stor del ska ägnas åt att kolla av om våra elever kommit så långt som vi hoppas att de har.

Jag gillar nationella prov. Det är nästan en svordom, men det gör jag faktiskt. Jag använder alltid bedömningsstödet i tyska från Skolverkets bedömningsportal också, jag upplever att de proven gör att eleverna tar ämnet på större allvar. Provresultaten får mig ofta att våga mig på den där lilla höjningen som jag var osäker på. De ger mig styrka att våga lita på min egen bedömningsförmåga.

Men de nationella proven kan också ge magknip, av två anledningar. Den första anledningen är att proven ska rättas, eller bedömas. Den andra anledningen är att man ska få gjort alla de där muntliga proven. Och de tar ju nästan aldrig slut.

Ja, proven ska ju rättas. Läsförståelsen och hörförståelsen fixar vi språklärare snabbt, men det lär ta lite längre tid för svensklärarna. Det stora ångestmomentet är uppsatserna, delprov C, den fria skrivningen. Hur många har inte undrat när de ska hinna gräva sig igenom sitt berg av texter? Hur man ska kunna bibehålla samma nivå av bedömningsfokus när man hinner med två-tre texter per dag om man har tur.

En gång, ett av de första åren jag arbetade som lärare, långt innan jag blev fackligt ombud, fick jag frågan varför jag behövde tid för att rätta nationella prov när mina kollegor inte behövde det. Hade något ställt frågan till mig idag hade jag haft en betydligt vassare replik på tungspetsen. Allt som berör de nationella proven ska rymmas inom den reglerade arbetstiden. våga aldrig påstå något annat!

Att man lyckas få loss en heldag till bedömning är relativt vanligt. Man passar på när det är friluftsdag eller plockar in vikarie. En bra lösning, kan man tycka. Jag har suttit ensam på skolan med mina texter när eleverna orienterat eller utmanat sig själva i friidrott på någon av stadens större arenor. Men ensam, det var ordet.

Jag har någon enstaka gång fått möjlighet att sambedöma. Nu vill jag aldrig blicka bakåt igen. Betyder sambedömning att man ska erkänna att man inte kan själv? Nej, det innebär att man vågar se att vi tillsammans är bättre och starkare än vi kan vara själva. Ibland behöver vi nya ögon på texter som vi själva läser alltför subjektivt. Ibland behöver vi uttala våra tankar och funderingar högt, bolla dem mot någon annan för att höra hur de hänger ihop.

Men sambedömningen fyller en större funktion än så. De nationella proven speglar våra kursplaner, vår läroplan och den syn på ämnet som enligt Skolverket ska råda i våra skolor. “Ämnesproven ska ses som en konkretisering av läroplanens kunskapssyn och av språksynen i kursplanen”  (s. 10, Lärarinformation, ämnesprov, läsår 2014/2015, English, årskurs 9) De nationella proven är en del av implementeringen, det är fortbildning, och det är ett sätt att upprätthålla god kvalitet på bedömningen i våra skolor. Efter en heldag sambedömning ska man gå rakgryggad ut genom dörren och säga att man är en något bättre lärare än när man gick innanför dörren på morgonen.

Hur får man då till det rent praktiskt att frigöra så många lärare för sambedömning? Jo, vikarier behövs, säkert lite pusslande också. Men det måste göras. För de nationella proven är hela skolans angelägenhet. Rektor ansvarar, men det är hela skolans angelägenhet.

De muntliga proven, då. Varför stressar de lärarna?

Av alla dessa delprov är min absoluta favorit engelskans delprov A, muntlig produktion och interaktion. Eleverna känner sig ofta väl förberedda för dessa prov, de deltar aktivt utan att gnälla. Samtalsämnena är ofta av sådan art att eleverna och jag skrattar tillsammans, vi lär känna varandra lite bättre under de här samtalen. Vi får möjlighet att komma in på viktiga saker, jag får möjlighet att iaktta och få lite bättre insikt i hur dessa tonåringar tänker. Jag älskar dessa stunder. De flesta elever jag har gjort proven med går därifrån med ett leende på läpparna och utbrister att det både kändes bra och var riktigt roligt att genomföra. Jag har svårt att hålla mig till tidsbegränsningen, för de vill ofta prata mycket längre. Visst låter det som ett fantastiskt prov!

Hur kommer det sig då att detta prov kan ge magknip? Det beror på hur det fungerar med genomförandet. Ska man lägga in proven på lektionen? Risken är att det aldrig tar slut. Man planerar upp lektion efter lektion med mer eller mindre givande uppgifter som eleverna får hantera själva, då jag går iväg med olika grupper. Ofta saknas sedan någon elev per grupp av olika skäl, man får kanske gjort en av grupperna, inte båda, som man hade hoppats på. Ju längre tiden går, desto mer stressad blir lärare. Kommer jag verkligen hinna med alla grupperna innan betygen ska vara satta?

Men de nationella proven är hela skolans angelägenhet. Ja, faktiskt, precis hela skolans angelägenhet. Det kan inte vara upp till varje lärare att lösa det praktiska. För engelskan kanske det fungerar någorlunda, de proven är korta, men svenskan tar betydligt längre tid per grupp. Det kan vara svårt att hinna med inom ramen för de ordinarie lektionerna, och andelen lektioner som övriga klassen står utan lärare blir förödande.

Vissa år har jag haft turen att vi på skolan samordnat de nationella proven. Ofta passar man på när någon annan årskurs är ute på prao, och så pusslar man med schemat, och så gör man svenskan, matten och engelskan på samma dag. Alla lärare som är behöriga plockas in för att bedöma, oavsett om de undervisar år 9 just i år eller ej. Det är ju också ett sätt att upprätthålla bedömningskompetensen mellan åren, ibland dröjer det flera år mellan varven, innan man har 9or igen. I bästa fall kanske lärarna inom samma ämne tillsammans hinner lyssna på de inspelade samtal som finns som bedömningsstöd och samtalar kring detta. Man spelar naturligtvis in samtalen, så att sambedömning kan ske vid behov, i de fall elever visar sig prestera klart annorlunda än förväntat, eller där den bedömande lärare är lite osäker. För eleverna innebär detta en trygghet. Det samtal som bara existerar för stunden finns förevigat, och man kan gå tillbaka till det för att säkerställa bedömningen.

Är pusslandet enkelt, då? Nej, sannerligen inte. Eleverna får håltimmar mellan proven, andra lärare får undervisa ämnen de annars inte har med att göra, lärare på andra stadier kan få stuva om enstaka lektioner. Men jag ser det som en självklarhet att vi också hjälps åt när det är dags för dem att genomföra sina prov. För de nationella proven är hela skolans angelägenhet.
Imorgon genomför jag de allra flesta av mina muntliga prov. Jag ser fram emot en givande, trevlig dag. Någon enstaka grupp får vi plocka in i efterhand, men det är inte hela världen. Tack vare att vi har samordnat och vågat se helheten försvinner ett stort stressmoment. Nu ska jag bara njuta av härliga samtal med kloka ungdomar! För på min skola vågar man erkänna att de nationella proven är hela skolans angelägenhet.

Engelskan innanför och utanför klassrumsväggarna – hur öppnar vi dörrarna?

De senaste veckorna har läxdebatten blossat upp i medierna igen. Det handlar om huruvida eleverna över huvud taget ska ha läxor eller ej, vilken sorts läxor det i så fall ska vara och hur mycket tid som är rimligt. Det handlar också om vad forskningen säger, vilket är en komplex historia. Men jag tänker inte fördjupa mig så mycket i de traditionella läxorna i det här blogginlägget, utan det där eleverna ändå gör när de inte är i skolan. Jag tänker på den extramurala engelskan.

Alla vet att dagens ungdomar använder engelska på ett sätt som deras föräldrar inte gjorde i sin ungdom, och som deras mor- och farföräldrar verkligen inte kunde ana. Jag minns hur jag under gymnasiet letade upp vissa specifika tidningsbutiker som hade engelskspråkiga Marie Claire och Cosmopolitan (snälla, döm mig inte för val av litteratur i min ungdom). Dessa tidningar finns idag i varenda välsorterad Pressbyrå. När jag började chatta med människor från andra länder fanns det tidsbegränsning, för om en halvtimma skulle mamma ringa mormor, så då fick jag koppla ner familjens dator från internet. Idag finns internet inte bara i datorer, utan i telefoner och läsplattor. En stor andel elever får dessutom en digital enhet, dator eller läsplatta, av sin skola. Gratis wifi finns på många ställen, och att begränsa internettillgången är ett av de värsta straff man kan tilldela en olydig tonåring. Att tv-serier och filmer till stor del kommer från USA är ingen nyhet, men idag orkar man inte vänta in att de kommer på svensk tv, utan tittar via nätet, ofta utan textning. Vi duschas i engelska, den finns där hela tiden, vare sig vi vill eller inte, ungdomar liksom vuxna.

Inom forskning kring språkinlärning gör man skillnad på ESL, English as a Second Language, och EFL, English as a Foreign Language. Det tidigare innebär att man befinner sig i ett målspråksland när man lär sig språket, det senare innebär att man är i ett land där språket inte talas. Men vad är det egentligen för situation vi har i Sverige idag? Är det EFL vi pratar om? Eller börjar det gränsa mot ESL?

Att de där “dataspelskillarna” ofta är snäppet bättre på engelska än på andra ämnen är något som många lärare märkt av. Men det är faktiskt även beforskat, även om fenomenet är relativt nytt. Bland annat har Pia Sundqvist studerat vad ungdomar gör på engelska utanför skolan och hur det påverkar deras färdigheter i engelska. Ett tydligt mönster är att läsning, dataspel och internetanvändande är de saker som har störst effekt, men också att det är skillnad på spel och spel. De spel som har störst effekt är den sort där man kommunicerar med andra spelare, främst så kallade MMORPG (massively multiplayer online role-playing games), medan spel utan kommunikation med andra har mindre effekt. Tiden de lägger på spel som WoW är alltså allt annat än bortkastad ut ett språkinlärningsperspektiv. Men det räcker knappast att säga till de andra eleverna att också börja spela WoW, det är ingen universallösning.

Att svensk skola har ett viktigt kompensatoriskt uppdrag, det finns det ingen tvekan om. En av de viktigaste faktorerna för framgång i skolan är enligt t.ex. Hatties metastudie om Synligt lärande hemsituationen där man bland annat kopplar in psykosociala faktorer, intellektuell stimulans och föräldrars utilbningsnivå. Och vi stöttar på olika sätt för att väga upp detta, alla ska kunna utvecklas lika mycket oavsett hur det ser ut hemma. Men tänker vi in den extramurala engelskan i detta? Elever som har en spelkonsoll med massor av spel, flera datorer med ständigt tillgång till att komma ut på internet, vuxennärvaro för att lära sig hantera dessa verktyg, äldre syskon och vänner som visar nya möjligheter och intressen, de tar sig själva in i denna värld. Men vi lärare sitter knappast hemma hos eleverna och introducerar dem till det senaste dataspelet eller visar hur man använder de nyaste apparna på telefonen. Borde vi göra det? Hur leder vi in de andra eleverna i den extramurala engelskans värld, den som ger så mycket?

Många bra idéer finslipas idag i facebook-grupper. En ny idé kom nyligen i facebook-gruppen Engelska i åk 6-9 från Emmeli Johansson, som ville starta ett projekt för att få eleverna mer aktiva på fritiden. Snabbt har vi fått ihop ett bra underlag till en 30-day-challenge, ett koncept lånat från träningsvärlden. Vi har listat olika sätt att använda engelska på fritiden och spånat kring hur man kan använda listan. Det kan mycket väl se olika ut på olika skolor, men många verkar sugna på att hänga på. Huvudtanken: under 30 dagar ska eleven använda engelska på fritiden på något sätt varje dag. Huruvida de får välja fritt från listan eller styrs i vilka uppgifter som ska genomföras, huruvida de får några vilodagar eller ska göra något varje dag, det blir upp till varje lärare. Men syftet är tydligt, vi ska visa eleverna hur man kan göra för att fläta in engelskan i vardagen. Elever som inte hittat vägen till den extramurala engelskan får vägledning.

Är det här då läxor? Tja, det är uppgifter som förväntas utföras utanför klassrummet. Men om den extramurala engelskan har så stor påverkan på våra elevers utveckling, har vi råd att försumma den? Jag ser det här som en nödvändig läxa för att stötta de elever som inte får stödet hemifrån. Att ge en läxa av detta slag är en viktig del av skolans kompensatoriska uppdrag.

Så, engelsklärare från norr till söder, häng på! Våga prata med era elever om hur det de gör på fritiden gynnar det de gör i skolan. Våga se det, våga plocka in deras kunskaper i klassrummet, men våga också uppmana eleverna att hitta nya vägar till det engelska språket utanför klassrummets väggar.

Utmana dem – 30 dagar!

day challenge

Ytterligare artiklar av Pia Sundqvist mfl. kring den extramurala engelskan och dataspelens inflytande på svenska ungdomar finns att läsa här:

http://theconversation.com/how-swedish-children-learn-english-through-gaming-31073, http://cup.linguistlist.org/journals/language-related-computer-use-focus-on-young-l2-english-learners-in-sweden/

http://massively.joystiq.com/2014/10/13/the-science-of-language-community-and-mmorpgs/

http://www.kau.se/sites/default/files/Dokument/subpage/2014/01/sundqvist_sylv_n_2012_mnesdidaktiska_utmaning_17032.pdf

http://www.kau.se/sites/default/files/Dokument/subpage/2014/01/sundqvist_sylv_n_2014_language_related_computer_79189.pdf

Alastair Henry, Helena Korp och Pia Sundqvist kommer att göra en studie kring denna sorts arbete, med namnet Bridging the Gap, med syftet att “identifiera och teoretiskt analysera exempel av ‘good practice’ där grundskolelevers erfarenheter av engelska utanför skolan tas tillvara i klassrumsundervisning. På så sätt vill vi bidra till att lägga grunden för en pedagogisk praktik där elevers möten med engelska utanför skolan används som en resurs i ett måluppfyllande lärande” (se projektbeskrivningen). Jag är övertygad om att jag inte är den enda engelsklärare som inväntar resultatet av denna studie med spänning!

Wilkommen! Bienvenus! Welcome!

-Vad jobbar du med då?
-Jag är lärare.
-Jaha, vad kul. Vilken sorts lärare?
-Högstadielärare i tyska.
-Åh. Jag minns min egen tysklärare, hon var en….

Ja, så sätter historierna igång. Alla har ett minne av en tysklärare. Ofta var hon något äldre, barsk eller rent utav lite elak. Ibland framkommer det att det faktiskt var en ganska sympatisk person, men i utgångsläget måste man på något vis anta att en tyskafröken, hon är inte särskilt snäll.

Hur kommer det sig? Bilden av den typiska tyskläraren är ofta mer negativ än bilden av många andra lärarsorter. En förälder kallade mig en gång för tant, “För jag tänkte att eftersom du är tysklärare är du säkert en tant.” Jag var 29 och hade visserligen fotriktiga sandaler på jobbet, men kände mig ändå knappast som en tant.

Jag är också engelsklärare. Det behöver jag sällan försvara, engelskan är ju en självklarhet idag. Men varför är det skillnad? Varför är en tysklärare något annat än en engelsklärare?

Jag tror att det hänger ihop med att tyska är det språk som undervisats längst i svensk skola. Bilden av den hårda, elaka tysklärarinnan kommer från en tid då eleverna satt tysta i sina bänkar, nötte böjningsmönster och översatte texter.

Språkdidaktiken har förändrats markant sedan dagens föräldrageneration pluggade prepositioner i skolan. Grammatiken är inte borta från undervisningen, men den kommunikativa aspekten lyfts fram allt mer. I mitt klassrum får jag ofta höja rösten för att överrösta livliga diskussioner och skratt. Tyska är ett fantastiskt språk som talas av ungefär 100 miljoner människor. Tyskland som handelspartner, Alperna som semesterresmål, den tyskspråkiga världen som kulturresurs. Vilken värld som öppnas på våra språklektioner!

Ändå kommer jag på mig själv att ursäkta mig lite och skämta vidare om de här tyskatanterna. Det är dags att sluta upp med det. Jag är engelsklärare. Jag är tysklärare. Inte en gammal sur tant, utan en modern lärare. En kommunikativ lärare som vill utveckla skolan som helhet såväl som mina ämnen. Det är jag stolt över.

Välkomna till min lärarvärld!