Konferens i juni – vem orkar det?

Min vän och kollega Eva har så länge tjatat om hur grymt det är. Till slut får man ju bara hoppa på tåget för att se själv. En skolutvecklingskonferens i juni. När man som lärare är som allra tröttast. Kan det verkligen vara en bra idé? Jodå, det kan det. Därför drog jag till #afkvarberg17.

Det finns kritik mot många större arrangemang att det är vinstdrivande företag som står bakom lärarnas fortbildning, men den biten kan man direkt släppa i det här läget. Skolsmedjan uppstod ur skoldebatten i sociala medier 2013 och det enda man betalar för på #afk är kost, logi och resa. Oberoende så det förslår, och det är en viktig del av tonen under de här dagarna.

De två dagarna på #afkvarberg präglades av en prestigelös, positiv we can do it-anda. Föreläsningar och pecha kuchas varvades med engagerande aktiviteter som höghastighetsträffar och #afktalk, gruppsamtal kring olika frågeställningar. Bland deltagarna fanns alla möjliga personer från skolans värld, blandade. Lärare, skolbibliotekarier, rektorer, forskare, skolvärdar, personer med alla möjliga olika titlar inom skolutvecklingsvärlden samlades kring samma engagerade anda: hur kan vi hjälpas åt att göra vår skola ännu bättre? För hoppet finns på #afk, det var en tydlig anda av att vi kan få det här att bli riktigt bra. Vi ska lära av varandra, ta till oss goda exempel, besöka varandra för att få nya tips och se till att bli så vassa som vi kan bli. På alla nivåer.

Jag tänker inte summera alla olika delar, det kan ni till exempel läsa om på Evas blogg, eller så kan ni kolla in delar av detta på Skolsmedjans youtube-kanal, där man kan titta på väl valda godbitar i efterhand, eller kolla in #afkvarberg17 på twitter, där det flitigt kommenterades och diskuterades.

Men det finns en del till jag vill lyfta fram, och det är nätverkandet. Jag har en tendens att hänga med ”min sorts folk”, alltså språklärare, mest verksamma på högstadiet. Och ja, jag var glad att få ordentligt med tid med två olika språklärare som jag kommunicerat mycket med i sociala medier tidigare, men äntligen fick träffa IRL. Men på en #afk samlas så många olika skolmänniskor, nätverket förgrenas på så många olika håll. När jag på hemvägen fick frågan om vilken del jag gillade mest fastnade jag faktiskt vid höghastighetsträffarna. Två minuter, ett samtalsämne, prata med någon du inte pratat med förut. Helt plötsligt pratade jag om en enkelt, men mycket tänkvärd fråga, med en professor, en skolvärdinna, och en lärare. Helt prestigelöst, med öppna öron och höga förväntningar. För vi kan alla bidra. Och vi måste alla bidra, om svensk skola ska nå sin fulla potential.

Det blir en ny #afkvarberg nästa år. Anmälan är redan öppen. Min förhoppning är att jag nästa år kan åka dit tillsammans med fler person från min egen kommun. Min närmsta chef, självklart (planera in det redan nu, är du snäll!), men också andra personer i skolorganisationen. Det är samtalen på plats, de gemensamma intrycken som ger grogrund för vidare utveckling. När jag nu kommer hem och vill att min kommun ska lära av Varberg och köra igång en fantastisk organisation kring arbetslivsarbetet får jag en ganska lång startsträcka, hade vi varit flera på plats hade vi kommit igång lättare. Hade vi haft samma intryck att bygga vidare på hade vi kommit längre direkt.

Två skolor var där med hela arbetslag. Rektors julklapp till lärarna var att få åka på #afkvarberg. Vågar vi utmana fler rektorer att tänka likadant? Det finns ett begränsat antal platser. Anmälan är redan öppen. Är ni med?

Temat för #afkvarberg18 är ”En hel organisation”. Då åker man väl inte ensam, va?

 

 

Lämna en kommentar

  • (will not be published)