Hur bearbetar vi feedback?

En språklärares ständiga dilemma: hur ofta ska mina elever få feedback på texter de skriver. Och hur ser jag till att eleverna verkligen tar till sig den feedback jag givit dem? Här presenterar jag några tankar kring arbetet.

Man kan rätta ihjäl sig som språklärare. Man kan ägna varje vaken minut åt att ge alla elever detaljerad feedback. Men är det rimligt? Nej, så klart inte. Men det är tyvärr en sanning att man aldrig någonsin kan känna sig helt klar med jobbet som lärare, vi skulle alltid kunnat ge eleverna några uppgifter till som de kunde fått feedback på, det finns alltid lite mer som skulle kunna gjorts.

Arbetsbelastning

Hur hanterar vi det, då? Jag har vissa terminer bestämt mig för att i en årskurs lägga fokus på tala och i en annan på skriva, så att balansen blir lite bättre. Nu har mina 8or pratar massor under hösten, nu kör vi mer skriftligt under våren. I slutändan kommer de ha bra koll på många olika förmågor, det lovar jag.

Digitalt eller analogt?

En viktig fråga är huruvida man ska kommentera analogt eller digitalt. Jag vet flera språklärare som arbetar helt digitalt, men jag vet också lärare som hellre jobbar analogt. Jag har själv försökt hitta olika sätt men velar fram och tillbaka. Att arbeta helt digitalt har för mig inte blivit helt bra. Det finns visserligen tillägg till webbläsare och program som underlättar arbetet, men jag själv har i nuläget fastnat i en enkelt bläckpenna på papper. Om jag håller mig till det framöver? Långt ifrån säkert. Men var och en måste hitta en metod som fungerar.

Vad ska man kommentera och hur?

Pia Köhlmyr från Göteborgs universitet presenterade på Ämnets dag och på Språklärarnas riksförbund Västra Sveriges engelsklärardag en studie om Does feedback matter?, med undervisning av akademisk engelska i fokus. Hennes presentation finns att läsa här. Hon var tydlig i sin presentation med att man inte sitter inne på ett enkelt svar om vad som är bäst, och ett av de resultat hon kunde presentera är att mer forskning behövs på området. Men det hon kom fram till var att en blandning av direkt och indirekt feedback är bra, och att direkt feedback gärna får åtföljas av metalingvistiska kommentarer. Den som är nyfiken kan få gott om lästips på sista sidan av hennes presentation.

Hur ser man till att eleverna tar till sig?

Vi har alla varit där. Man har ägnat så mycket tid åt att få till de där perfekta formuleringarna som ska få just den här eleven att förstå just de här detaljerna som ska lyfta just den här förmågan lite till. Och så ser vi hur eleven skrynklar ihop pappret och slänger det i (eller bredvid) papperskorgen efter att knappt ha slängt en blick på kommentarerna. Allt detta arbete utan att det landar. Numera lämnar jag aldrig ut någon mer betydande feedback utan att ha säkerställt att jag har en kopia att återgå till.

Men för att eleverna verkligen ska ta till sig den feedback de får krävs att de gör mer än bara läser den. Det finns forskning som visar att elever som får se ett betyg i samband med feedback inte tar till sig kommentarerna alls (Att följa lärande (Wiliam) 2013, kapitel 5: Att ge feedback som för lärandet framåt), så en summativ bedömning visas inte upp för eleverna i det här läget. För att se till att eleverna verkligen bearbetar den feedback de får har jag börjat planera in bearbetning av de texter jag ger feedback på. Eleverna skriver först en text, jag ger dem feedback, sedan får de skriva om den och bearbeta den utifrån den feedback de fått. När de gör detta markerar de sina ändringar med fet stil. Det gör att jag tydligt ser i vilken grad texten har bearbetats. Ett exempel på hur detta kan se ut ser ni nedan. Om eleverna inte förstår mina kommentarer får jag en chans att förklara dem i samband med bearbetandet.

Vad ska vi fokusera på?

Visst kan man välja att i perioder lägga större fokus på vissa saker än andra, på formalia, på vissa grammatiska moment, på innehåll osv, men här finns ju också stort utrymme för individualisering. Vissa elever behöver kanske stöttning för att göra texten begriplig, andra behöver fokusera mer på struktur än på språk, medan ytterligare andra behöver stöd kring att hitta utmaningar för att göra sin text ytterligare lite vassare, och tänka utanför ramarna. Det viktigaste är att varje elev får hjälp att utveckla sitt skrivande på något sätt.

Är det här verkligen roligt?

När en av mina klasser idag skulle bearbeta sina texter kommenterade någon att det inte var särskilt kul. Nej, det var det säkert inte. Men det var också flera som kommenterade att det var nyttigt och att de kände att de lärde sig saker som var bra att kunna. Allt vi gör är kanske inte roligt, men det är ett bra betyg att eleverna tycker att lektionen är givande trots att de inte tycker att den är rolig.

Är det jag skriver nytt och revolutionerande? Absolut inte. Men jag känner ofta själv att jag famlar i mörkret när jag ger feedback och att få fortbildning inom detta tycker jag själv är väldigt viktigt och givande. Kanske är detta ett bra samtalsämne för en ämneskonferens? Hur arbetar olika kollegor med feedback? Hur gör vi för att se till att eleverna verkligen tar till sig det vi gör?

Kommentarer (1)

Lämna en kommentar

  • (will not be published)