How do we get there?

När mina 7or självskattade sig utifrån checklistan i ESP upptäckte jag att en förmåga stack ut. ”Jag kan fråga om eller tala om hur man hittar till en plats.” Här var det många som skattade sina kunskaper något lägre än övriga förmågor. Ett tydligt tecken att det här är något jag bör plocka in i undervisningen. Sagt och gjort, jag planerade upp området How do we get there?.

Tanken var att göra det ganska kort och enkelt, men området fick mer didaktiskt djup än jag anade under planeringsfasen. Vi skulle lära in fraser med hjälp av British Council och Quizlet, titta på en kortfilm om kollektivtrafiken i London och öva muntligt på vägbeskrivningar. Inget konstigt. Tills det gick åt skogen!

Låt oss backa bandet lite. Öva på vägbeskrivningar muntligt. Vad ska vi då ha som grund? Någon stiliserad låtsas-karta ur någon lärobok? Nej, eleverna ropade själva när jag förklarade vad vi skulle jobba med att ”Man behöver inte kunna prata om det här, man använder bara Google Maps!”. Självklart plockar vi in Google Maps som verktyg! Autentiskt, digitalt och dessutom något som omnämns i geografin som GIS, Geografiska informationssystem.

Efter en kort introduktion till Google Maps och Streetview-läget delade jag in eleverna i grupper. Instruktionen: Välj en engelskspråkig stad, skriv ner en vägbeskrivning från en punkt till en annan i ett dokument som ni delar med mig. Piece of cake? Eftersom våra elever kan det där med data borde det väl inte vara något problem?

För att få en autentisk mottagare och öva hörförståelse fick eleverna sedan försöka följa sina egna instruktioner. Jag läste helt enkelt upp varje grupps vägbeskrivning, så fick alla försöka följa den i Google Maps. Resultat: ingen kom rätt! Det måste vi lära oss av!

Lektionen efter fick eleverna försöka sätta ord på varför det inte gick som det skulle. Någon grupp hade angivit en adress som startpunkt, men ingen stad, och just den adressen fanns visst på fem olika kontinenter. En annan grupp hade angivit en stad, och att ”start by the parking lot”. Ytterligare en grupp upprepade ”go forward” så många gånger att ingen kunde hålla räkningen. Någon grupp samlade hela sin vägbeskrivning i en enda mening, vilket gjorde det hopplöst för mig att läsa upp. Elevernas tankar samlade vi i Padlet.

Jag analyserade samtidigt själv vad som gick fel och skapade en tydlig mall för ett nytt försök med samma uppgift. Nya grupper, nytt försök.

Jag kunde nu tydligare påminna om allt det som gick fel första gången. När vi skriver in en adress i Google Maps börjar vi med det minsta och gör till större: gatunummer, gatunamn, stad, delstat/provins, land. När jag sedan läste upp de nya instruktionerna var det fortfarande inte självklart att alla hittade helt rätt, men det var bra mycket närmare och några instruktioner ledde faktiskt helt rätt.

Syftet med arbetsområdet: att lära sig ge och förstå en vägbeskrivning på engelska.

Bonuslärande: att kunna använda Google Maps, känna till hur Streetview-läget fungerar, och få stor insikt i att det faktiskt inte alltid är så enkelt.

För visst lär vi oss mer när vi snubblat till på vägen?

Kommentarer (7)

  1. Åsa Colliander Celik skriver:

    Hej, Kul att du länkade till min blogg om geografi. Det kan finnas en annan förklaring till att dina elever gav så dåliga vägbeskrivningar än att instruktionen var otydlig. Forskning har nämligen visat att vi stänger av den navigerande delen av hjärnan när vi använder Google maps för att ta oss någonstans.
    https://science.slashdot.org/story/17/03/21/2256217/satellite-navigation-switches-off-parts-of-brain-used-for-navigation-study-finds

    • Mia Smith skriver:

      Vad intressant, tack för att du lyfter fram detta. Det ska jag berätta om för mina elever!

Lämna en kommentar

  • (will not be published)