Fortbildning i målspråksländer – behövs det?

Jag är otroligt lyckligt lottad. Jag har de senaste åren fått fortbildning i målspråksländer två år på raken. Enligt LRs rapport “Språk – så mycket mer än engelska” har endast 10% av de språklärare som deltagit i undersökningen fått detta under de senaste fem åren.

Språk - så mycket mer än engelska, s. 16

Språk – så mycket mer än engelska, s. 16

Men nej, det är inte mina arbetsgivare som ordnat detta, det är möjligheter jag fått på andra sätt. Jag är nämligen ganska om mig och kring mig, ser till att hoppa på nya möjligheter och utmaningar. I augusti 2015 fick jag chansen att åka till Lübeck för att delta i en konferens som representant för Språklärarnas riksförbund, där jag var vice ordförande, som arrangerades av IDV, internationella tysklärarföreningen. Genom kontakter därifrån fick jag en inbjudan att hålla en workshop vid en tysklärarkonferens i Bern, Schweiz under veckan som gick. En fantastisk utmaning, men också möjligheten att delta vid föreläsningar och diskussioner på målspråket.

Att få komma iväg på konferens i målspråkslandet är så mycket mer än att bara lyssna på en föreläsning. Det är ett aktivt användande av språket, utan möjlighet att “fuska” och prata svenska. (Okej, jag träffade på två deltagare som var gifta med svenskar och de klämde in någon artighetsfras på svenska, men vi växlade automatiskt tillbaka till tyska direkt.) Det är att få äta den lokala maten, titta på Alperna som breder ut sig mot horisonten, se björnarna i Bärenpark, titta på alla de fontäner som staden Bern är känd för. Men ockå att få känna av nyanserna i kulturella saker som tilltalet. När den festliga måltiden på fredag kväll inleddes betonades att “Ich wünche EUCH allen herzlich willkommen!”. Mina spetsade öron noterade direkt hur talaren bjöd in till du-tilltal för att skapa en familjär stämning bland deltagarna. De här sakerna kan man inte läsa sig till i böcker. Och även om jag fått många chanser att möta situationer som dessa tidigare skiljer det sig åt inom olika regioner, vilket diskuterades flitigt över borden vid lunchen, och det förändras över tid. “Ni här i Schweiz skulle väl…. medan vi i Tyskland….” kunde det låta under tiden som vi åt vår “Poulet”, inte “Hänchen”. Inför resan till Bern var mitt stora orosmoln att jag skulle ha problem med dialekten, för den tyska som talas i landet är inte särskilt lik den tyska jag lärt mig i skolan och på universitetet. Att få höra Zürich-borna beklaga sig över att Bern-dialekten är så mycket värre, och att få hitta skillnaden mellan standardschweizertyska och de olika dialekterna är otroligt nyttigt för mig, och det ger mig kunskaper att ta med mig till mina elever.

IMG_7720IMG_7716IMG_7718

Sedan var det ju föreläsningar. Fokus på den här konferensen var Wortschatz – Chunks – Grammatik, mycket intressant. Aktuell forskning kring ordförrådsinlärning, föreläsning kring hur man egentligen kan förklara kasus som ackusativ och dativ, med kontrastiva analyser för att belysa olika vinklar, ett läromedelsförlag som belyser hur bra och dåliga uppgifter byggs upp för att elevens lärande ska utvecklas på bästa sätt. Jag behöver väl knappast förklara att det var både inspirerande och nyttigt. I nuläget orkar jag inte skriva ihop något blogginlägg om det, det kanske kommer framöver, men kolla gärna in min twitter, @miasmith1980, jag twittrade från några av dessa pass.

Jag höll ju en egen workshop också, om digitala verktyg i språkundervisningen och digital läsförståelse. Jag deltog också i en “Fachbörse” på temat digitala verktyg, ett slags diskussionsforum med syfte att dela med som av tips om hur man kan arbeta. Mina intryck från dessa var att vi i Sverige har kommit väldigt långt jämfört med många i Schweiz. Digitala lärplattformar finns på högskolorna, men inom DaF-undervisning för vuxna (motsvarande SFI) har alla lärare inte ens en dator och kan alltså inte ens visa film. Det är spännande att samtala kring ämnet, jag hoppas att jag har kunnat inspirera några att ta ett steg till framåt.

IMG_7808

Nu har jag som sagt haft en väldig tur att jag har lyckats få möjlighet att komma iväg på de här sakerna. Varför måste det vara tur? Varför tar inte arbetsgivarna sitt ansvar och skickar iväg lärare på sånt här?

Var fjärde år anordnar IDV en internationell tysklärarkonferens, nästa gång är i Fribourg, Schweiz sommaren 2017. Jag hoppas kunna ta mig dit. Och jag hoppas träffa på gott om svenska kollegor på plats. Men inte ska vi prata svenska, vi ska prata tyska!

IMG_7812

Kommentarer (4)

  1. Johanna skriver:

    Hej!

    Jag är en ny lärare som drabbats av en stor dos sviktande självförtroende inom engelskan. Kan inte du hjälpa mig att komma upp på spåret igen?

    Hur ser dina rutiner ut (även om din undervisning känns väldigt varierad)? Hur kan en lektion, en vecka, en månad, ett läsår läggas upp?
    Jag utgår mest från boken eftersom jag helt enkelt inte känner att jag har koll på vad eleverna ska lära sig i de olika årskurserna. Jag är så rädd att jag ska göra fel och för lite. Snälla, hjälp en desperat lärarkollega med inspiration! Det här är verkligen pinsamt stt ens skriva såhär anonymt som det ändå är… 🙁

    • Mia Smith skriver:

      Vilken jobbig känsla, men det finns gott om stöd!
      1. Gå med i fb-grupper som matchar din målgrupp, t. ex. Engelska i åk 6-9 eller Engelska i åk 4-6. Ställ frågor, stora som små, följ diskussionstrådar och sug åt dig av all inspiration som finns där.
      2. Planera baklänges. Vad ska bedömas hur, och hur undervisar vi för att eleverna ska nå fram dit? Jag har ett inlägg här på bloggen om just bedömning, läs gärna det.
      3. Hitta bloggar som inspirerar, läs, samla på dig tips och omtolka det till ditt eget. Annika Sjödahls bloggar är en ständig inspirationskälla för mig, men det finns många fler.

      Hoppas du kommer upp ur din svacka!

  2. Marie skriver:

    Hej Johanna!

    Känner så igen mig i det du skriver om att vara ny lärare, så jag är bara tvungen att dela med mig.

    Hela första året som ny lärare jobbade jag från tidig morgon till ibland midnatt för att få till roliga lektioner och långsiktiga planeringar, ibland sov jag t o m kvar på jobbet för det var ingen idé att åka hem. Ändå fick jag aldrig till det helt, hela vägen och jag tänker ofta tillbaka m värme och tacksamhet på mina första elever som stod ut med mig. Andra året släppte det, det blev nästan som en ketchupeffekt och jag började förstå att vara mer effektiv. 15 år senare gör jag saker i sömnen som jag första året låg i fosterställning inför och var nervös. Med det sagt vill jag uppmuntra dig, få dig att veta att det är ett av världens svåraste jobb, om man tar det på allvar, men också ett av de mest tillfredställande när det går bra.

    Mitt bästa tips till dig är att följa läroboken så mycket som möjligt och använd dig av lärarhandledningen. Författarna har ägnat en hel del tid åt urvalet redan, så du behöver inte fundera och lägga ned tid på det, att det ska uppfylla mål enligt kursplanen. Läromedlet kan vara en spik som man kokar soppan på, i betydelsen att du lägger till mer kreativa inslag och experiment som en avvikelse från läroboken som du kan tillåta dig att misslyckas med utan att det behöver gå ut över eleverna, samtidigt som du lär känna dem och dig och bygger upp en kunskapsbank med vad som lyckas och inte lyckas.

    Ta hjälp från andra kollegor eller de du pluggade med. “Sno” idéer friskt och diskutera vad som funkade eller inte och varför. Vi lärare lär oss minst lika mycket om inte mer ibland, än våra elever.

    Själv ska jag efter 15 år med gymnasieelever börja undervisa på högstadiet. Det känns både nervöst och jättespännande, för nu får jag tänka nytt och tänka om ännu en gång. Jag är säker på att det kommer gå helt fel med vissa saker och alldeles galant m andra. Learning by doing

  3. Johanna skriver:

    Tack för era svar, Mia och Marie <3 Jag tar era ord till mig.

Lämna en kommentar

  • (will not be published)