Arbetsro i klassen

Under de snart 20 år jag har arbetat som lärare har det hänt mycket i skolans värld. En del saker har gjort det enklare att undervisa. Andra saker har gjort att mitt arbete som lärare är mer utmanande än tidigare. En utmaning som blivit större med åren är att skapa lugn och arbetsro i klassrummet.

klassbild2

I tidningarna, senast i onsdagens DN, kommer rapporter om att antalet barn med ADHD eller något annat neuropsykiatriskt funktionshinder, ökar för varje år. Enligt Vårdguiden är det 3-6 % av alla barn i Sverige som har ADHD. Det är alltså 1-2 elever i varje klass. Även om det finns många som tror att det sker en viss ”överdiagnostisering” finns det inget skäl att tvivla på att antalet barn med svårigheter ökar. Dessa barn behöver en lugn skolmiljö för att klara av sin skolgång. Ett lugn som kan vara svårt att hitta i skolan där många barn (och vuxna) ofta ska samsas på trånga ytor. När jag pratar med kollegor är det fler än jag som upplever att barnen generellt är mer individualiserade och vana att få mycket uppmärksamhet. Även föräldrarna kanske fokuserar mer på sina egna barn än på klassrumssituationen som helhet. Det blir i alla fall mer angeläget för mig att hantera barnens uppmärksamhetsbehov och skapa ordning i klassrummet för allas bästa.

För några år sedan började jag reflektera över hur jag kunde påverka arbetsklimatet i mitt klassrum. Jag upplevde att jag ofta, i stort sett hela tiden om jag ska vara ärlig, var tvungen att bli arg för att min klass skulle fungera. Detta blev jobbigt, både för mig och eleverna. Det som blev en väckarklocka för mig var när jag började observera klassen lite närmare. Jag upptäckte att i min klass var det några elever som alltid gjorde exakt som jag sa. Om jag sa att de skulle stå stilla i ledet gjorde de det, sa jag att klassen skulle arbeta tyst med sitt arbete gjorde de det.

Efter att ha pratat med bekanta som arbetar som lärare och psykologer om bra erfarenheter av positiv förstärkning tänkte jag att det var värt att testa. Jag bestämde mig då för att lägga fokus på dessa elever i stället för att skälla på dem som gjorde fel. Om jag t.ex. började lektionen och de flesta eleverna pratade och gick runt i klassrummet valde jag att se de som satt tysta på sin plats och väntade på att lektionen skulle börja. De eleverna öste jag beröm över. De fick höra hur fantastiska de var och vilken lycka det var att ha en klass med så duktiga elever. Intressant nog påverkades hela klassrumsmiljön. Ju mer jag berömde eleverna, desto lugnare blev det i klassrummet.

Jag bestämde mig också för att tydligare gå igenom vad jag förväntade mig av eleverna. Enkelt uttryckt så undervisade jag eleverna hur de skulle uppföra sig i alla möjliga situationer. Det kunde t.ex. vara att jag förklarade och visade hur de skulle stå på led eller hur de skulle förflytta sig i klassrummet när de gick och vässade pennan. Jag skrev upp reglerna på blädderblock och repeterade dem ofta, i början t.o.m. inför varje lektion. Så fort vi skulle göra något som inte följde det normala schemat gick vi igenom hur jag förväntade att de skulle hantera situationen. De elever som hanterade situationen ”rätt” fick massor av beröm, de som gjorde ”fel” nonchalerades. Om någon elev fortsatte att bryta mot reglerna, avbröt vi det vi höll på med, tog fram våra klassregler och repeterade igen. Så höll vi på, om och om igen, dag ut och dag in.

Jag ska erkänna att det inte alltid var enkelt att arbeta på detta sätt och det krävdes en hel del tålamod. Ibland gick det inte att nonchalera om en elev gjorde fel, t.ex. om eleven kränkte någon annan verbalt eller fysiskt. Då fick eleven självklart en tillsägelse (och skäll ibland). Men de flesta gjorde oftare rätt. Alla barn vill bli sedda och de märker snabbt hur de ska göra för att få uppmärksamhet av de vuxna omkring dem. Ju längre tid som gick, desto bättre arbetsro fick vi. Det blev lugnare i klassrummet och arbetssituationen både för mig och mina elever förbättrades. Jag mådde mycket bättre av att se och berömma de som gjorde rätt, i stället för att se och skälla på de som gjorde fel.

Kommentarer (11)

  1. Anne O skriver:

    En bra metod! Jag jobbar på liknande sätt och märker att det påverkar klimatet i klassrummet. Det blir en bra balans, där alla upplever en sorts likvärdighet och kan känna trygghet tillsammans, eftersom läraren leder gruppen och blir någon att lita på. De elever som vill dominera, dämpas och de som är mer “tillbakahållna” lyfts fram. Omtanke om alla!

  2. @braneback skriver:

    En undran… Varför ens särskilja ut barn med npf i det här fallet? Ärligt talat så ser jag inte syftet med stycket där ökningen av antalet npf-diagnoser tas upp. Som både mamma (till ett barn med npf-diagnos) och som lärare (sen snart 20 år) ser jag mer att problemet för barn med npf i första hand ligger i undervisningen i sig. Kunskap, medvetenhet och vilja att anpassa undervisningen individuellt, utefter de behov som barn med npf har, finns inte i tillräckligt hög grad. Att i en text om lugn och ro i klassrummet särskilja npf som om de barnen vore den stora anledningen till att vi behöver ha lugn och ro i klassrummet, förstår jag inte. Lugn och ro något som gagnar alla barn.

  3. Micke Berner skriver:

    “1-2 elever i varje klass” motsvarar knappast de “3-6%” som du menar. Svårigheterna är snarare att undervisningen idag siktat in sig på elever som inte har några större svårigheter, där ligger utmaningen tror jag.

  4. Joakim Steger skriver:

    Att undersöka barns spelandet av digitala spel i tidiga åldrar och utvecklandet av adhd är ett intressant område.

    Jag gillar spel men jag undrar vad det gör med små barn och deras hjärnor och hur de påverkar dem när de börjar skolan.

  5. Titti Wistrand skriver:

    Tack för ditt inlägg Mia Kempe!
    Håller med dig; fungerar verkligen! Positiv förstärkning 🙂

    @braneback
    Förstår varför Mia relaterar till barn med npf … Upprinnelsen till att hon skrev inlägget var väl att hon precis läst artikeln i DN och gjorde en koppling till en väl fungerande metod (som gynnar både barn med npf och barn utan npf -alltså kort och gott BARN)? Logiskt, tycker jag.
    Gör det enkla enkelt.

    Joakim S: Verkligen spännande… finns det forskning om det? Eller så har du ett bra uppslag för ett forskningsprojekt 🙂 Jag skulle vilja vet mer.

    För att “sticka ut” ännu lite mer så kanske ni också hört senaste (enligt mitt tycke bisarra) debatten om ehuruvida mobil/sms/surfupptagna ammande mammor påverkar barnet eller inte?
    Självklart påverkar det barnet!! Behöver inte ens diskuteras tycker jag… Handlar om anknytning, trygghet, närvaro, “se mig” och säkert en hel del annat för barnet grundläggande behov. Om vi vuxna inte SER barnen på riktigt och inte är Närvarande vuxna, så får vi de barn vi idag har i skolan… Det kanske inte är datorernas fel till största del tänker jag. Tänk om det är vi vuxna som skapat våra barn?! “Hjälp!”

    Tillbaka till ursprunget. Oavsett orsak, som egentligen är en helt annan tråd, så behöver vi förhålla oss till de barn vi idag möter i skolan. Och då vill jag än en gång säga Tack till dig Mia att du delade med dig av dina tankar! Lycka till i ditt fortsatta arbete med barnen!

  6. Agneta Ottosson skriver:

    Härligt att läsa! Det stämmer helt överens med COPE föräldrautbildning. Det vore en dröm med obligatorisk föräldrautbildning. Då skulle vi få både trygga föräldrar och trygga barn.

  7. Lena Bengtsson skriver:

    Tack Mia Kempe, kollega och ämnesspanare, för att du påminner om hur bra det kan bli när vi väljer “berömmets väg”, så enkelt, så magiskt, så rätt!

  8. torgny Lundström skriver:

    EN sak som måste tas upp att lärararen inte får lämnas ensam för att skapa arbetsro för eleverna, skolledningen måste ta större ansvar. Rektorerna och kommunerna måste klarare visa i handling att detta är viktigt inte bara i retoriken. Nu är det i praktiken tvärt om.
    Lärare riskerar att anmälas för kränkningar om de stirrar för hårt på en elev, föräldrar håller med och skolledningen böjer rygg och säger att läraren gjorde fel och bör be om ursäkt. Elev kommer för sent och läraren kanske lite trött blir irriterad och skäller lite på eleven. Eleven känner sig kränkt , förälder blir upprörd, skolledningen kröker rygg och läraren får be om ursäkt. Känns det igen?
    Om inte så tror jag att många av oss lärare känner att det är eleverna som har makten i klassrummet med god hjälp av sina föräldrar och att vi tvekar och känner oro över vår roll i klassrummet. Många lärare går med lite ångest till lektioner med oro över vad som ska hända på lektionen och att vi inte har skolledningen bakom oss vid en eventuell konflikt, med skolledning menar jag inte bara rektor utan även skolkontoret och kommunen.
    Känslan av att händer det nåt så står man där ensam utan stöd från någon förutom våra kollegor och ett maktlöst fack.

  9. Erika skriver:

    Som relativt ny i yrket måste jag säga att det här kändes skönt att läsa, lite som en push att fortsätta jobba som jag försöker. Har en längre tid pga tålamodets trytande funderat om jag verkligen valt rätt metod. Det kan iofs vara för tidigt att uttala sig om, men skönt att se att det faktiskt har fungerat 🙂 Tack!

  10. Natalia skriver:

    Jag håller helt med dig Mia! Så skönt att läsa för en nybörjarlärare som har valt ett liknande arbetssätt men tvivlar ibland om det kommer fungera hela vägen (-: Nu fick jag tillbaka hoppet.

Lämna en kommentar

  • (will not be published)