“Alla ni som jobbar i skolan borde få ett pris”

Jag har under de år jag arbetat som lärare haft förmånen att ha flera av mina elevers föräldrar på besök i klassrummet. Någon gång har vi t.o.m. haft besök av en och annan mor- eller farförälder också. Besöken brukar vara mycket uppskattade av eleverna och själv tycker jag att det är bra att föräldrarna får en insyn i sina barns skolvardag. Dessutom brukar många, efter att ha vistats i skolan, också få större förståelse för min arbetssituation som lärare.

För några år sedan hade jag en mamma på besök. Mamman var med på lektionerna på förmiddagen och följde med och åt lunch i matsalen. Efter lunchen kom mamman till mig och berättade att hon inte tänkte vara kvar under resten av skoldagen som planerat. Hon orkade helt enkelt inte. ”Alla ni som jobbar i skolan borde få ett pris”, sa mamman. ”Hur orkar ni med denna arbetsmiljö?”. Det var inte lektionerna mamman reagerade på utan andra miljöer som finns i skolan. I kapprummet, korridorerna, omklädningsrummen och matsalen, platser där många elever ska vistas samtidigt och där det blir mycket ljud. Alldeles för mycket ljud.

I mitten av december publicerade Skolvärlden en undersökning bland 1100 lärare. Undersökningen visade att 3 av 4 lärare funderar på att lämna yrket. Anledningen är framför allt den höga arbetsbelastningen. Många lärare känner sig stressade, vilket kanske inte är så förvånande. Om man arbetar under hög arbetsbelastning och dessutom konstant utsättas för en hög ljudnivå så reagerar kroppen med stresspåslag. Vi lärare sägs ju vara superhjältar men tyvärr så har våra kroppar samma biologiska förutsättningar som andra människors.

Så visst har mamman en poäng, alla vi som jobbar i skolan förtjänar ett pris. Men något vi ännu mer skulle behöva är en chans till återhämtning under vår arbetsdag. Detta kanske är extra påtagligt för oss som jobbar på lågstadiet eftersom vi har barn omkring oss hela dagen. Vi lärare har ofta ingen egen arbetsyta (jag har i alla fall aldrig haft det) förutom vår kateder i klassrummet. I klassrummet är det fritids efter skolans slut vilket gör att läraren får planera samtidigt som barnen leker eller har annan verksamhet i samma rum. Vilken annan yrkeskår skulle acceptera det? Tänk dig att släppa in 20 lekande barn till en journalist eller till en läkare som utövar sina administrativa uppgifter. Varje dag dessutom.

Så om jag får önska något inför det nya året så önskar jag mig ett rum. Ett rum där jag kan gå undan och få lugn och ro på min arbetsplats. Ett rum där jag kan planera, reflektera, utvärdera och utföra mina administrativa uppgifter utan avbrott. Ett rum där jag kan ha mina pärmar, böcker och min dator. Där jag och mina kollegor kan utbyta idéer och tankar utan att bli störda av elever och föräldrar. Ett rum endast för lärare.

IMG_1501 (2)

Bilden är tagen i Universitetshuset i Uppsala. Ett minne från en svunnen tid…

 

Kommentarer (4)

  1. Mari skriver:

    Hej! Du sätter orden på varför jag inte ens tänker på att vidareutbilda mig till lärare. Förskollärare dras med ungefär samma problem. Däremot så måste vi också välja mellan om vi ska tänka på vad som är bäst och ger utveckling för barnen eller om vi ska göra vårt administrativa arbetsuppgifter. Planeringstid i verkligheten. Det ska göras men det får inte kosta några timmar extra på en tjänst per vecka.

  2. Gun-Britt Krook skriver:

    Jag är en mormor som hade barn i slutet av sjuttiotalet och åttio-talet i skola och fritids. Efter skolan gick de elever som hade fritids till andra lokaler och utvilade pedagoger som hade ork att ta hand om de barn som kom dit. Det var en mycket bra verksamhet som jag tycker har försämrats. Mina barnbarn får vistas hela dagen i skolmiljön och på den ofta tråkiga skolgården. Inga utflykter, få möjligheter till individuellt stöd. Alldeles fler lite personal. Dessutom har samma personal varit med under skoldagen. Vem orkar det? Förstår absolut att lärarna behöver tid utan barn för att planera, reflektera och samverka med andra pedagoger. Allt var inte bättre förr, men jag undrar om inte skola och fritids i alla fall till en del var det.

  3. Anna Markgren skriver:

    Det borde vara lag på att varje pedagog ska ha ett eget skrivbord i eget rum eller ett rum med några få andra och helt utan barn och föräldrar. Helt vansinnigt att det inte redan är det.

  4. Kathleen Andersson skriver:

    Numera har vi samma arbetsmiljö på gymnasium som då jag jobbade på lågstadiet i England i början på 70-talet. Vi är omgivna av elever hela tiden, jag delade tjänsterum med fyra kollegor under hösten – under våren blir det tre. Eleverna kallar på vår uppmärksamhet jämt och ständigt – ibland vill de bara frågar om vi ska göra ‘något viktigt’ på eftermiddagens lektion för annars vill de gärna gå hem! De kan ju jobba hemma förstår ni! I don’t know whether to laugh or cry! It reminds me of being at home with my children 30 years ago when they were both under three years old, I’d hide in the toilet from them for five minutes’ peace! I’m tempted to do that now!
    Helt ärligt, mitt eget rum vore fantastiskt, ibland hittar jag en tyst vrå i ett klassrum där jag kan vara ostörd i en halv timme om jag har tur. Det är inte ofta ett klassrum är tomt tyvärr – vi vet hur oljud påverkar oss och hur våra hjärnor påverkas av stress ändå struntar arbetsgivarna om vår arbetsmiljö. Jag längtar inte efter att gå i pension men som Virginia Woolf längtar jag efter A Room of One’s Own….

Lämna en kommentar

  • (will not be published)