Ett maraton att bli en läsare

Forskning säger att vi behöver läsa ca 43 km text för att bli en läsare. Det är lika långt som ett maraton. Den här utmaningen står alla barn framför. Det är inte lätt att vara liten!

Nu i sportlovstider tänkte jag spinna vidare på dessa forskarrön och passa på och göra liknelser mellan barns läsande och sport.

Barnets egna väg till läsning börjar i 6 års åldern, när hen ska försöka knäcka läskoden. Att knäcka läskoden är en rejäl utmaning, som både kräver teknik och energi. Hur lätt det går beror på barnets packning, dvs vilka baskunskaper som barnet har med sig från hemmet och förskolan. För att kunna knäcka läskoden ska hen kunna alla bokstäver, veta hur de låter och kunna sätta ihop ljuden till ord. Orden ska sedan sättas ihop till meningar som betyder något. Efter försök på försök knäcker plötsligt hen koden och då känns det som hen aldrig har gjort något annat. Här är en film om hur det kan se ut.

En helt ny värld

En helt ny värld öppnar sig! Lyckan är stor och hen känner sig som en vinnare! Det är då, som den riktiga resan börjar. Det är då maratonloppet börjar. En maratonlöpare behöver bra grundfysik, otaliga timmar med träning och en ordentlig djävlar anamma. Detsamma gäller våra nykläckta läsare. Det här är jätteviktigt att kommunicera med barnens föräldrar. Lika viktigt är det att få föräldrarna förstår att skoltiden inte räcker till för 43 km text. Eftersom 43 km text även kan översättas till 5000 timmar, måste annan tid tas till förfogande. Det är bara vi vuxna som kan hjälpa barnen att prioritera rätt.

Som klasslärare har jag alltid uppmuntrat mina elever att läsa hemma. Vi har haft olika utmaningar för att uppmuntra till ”rätt” prioritering. Som speciallärare har jag olika klassprojekt eller enskilda elevutmaningar för att få till mer läsande hemma.

Som förälder vill jag att mina egna barns lärare gör detsamma. För trots att jag följer alla mina egna tips på Lärandeleks hemsida. (Du kan läsa dem här:  5 tips som skapar läsglädje.) Så lyckas jag inte alltid med att få mina egna barn att prioritera läsning framför film och dataspel. Precis som andra föräldrar behöver jag skylla på att det är fröken som har bestämt att de ska läsa. Som lärare tar jag gärna på mig den skulden!

Hur det går för barnen i läsmaraton

Hur ska det gå för Valter och alla andra nykläckta läsare och deras maraton på 43 km text? Förhoppningsvis får de mycket tid till läsning i skolan och förhoppningsvis har de föräldrar som både vill läsa för och träna med sin nykläckta läsare. Förhoppningsvis ger de inte upp! Precis som med konditionen inför maraton, tappar den som inte tränar läsning, snabbt sitt läsflyt och läsförståelse. Så länge eleven inte kommit i mål, blir varje paus, inte bara en paus utan också en uppförsbacke. Risken är faktiskt att eleven backar i sin utveckling vid varje paus. Två steg framåt, ett steg bakåt. Det är ingen rolig dans och bara du som lärare kan hjälpa din elev. Detta ansvar kan vi inte lägga på eleven eller föräldrar. Vi kan upplysa och hoppas på stöd, men ansvaret är vårt. Det är vi som måste vara coachen och tjatfröken. Har eleven tur, tar föräldrarna vid hemma, men även då står läraren som ytterst ansvarig bakom tjatet. Vi måste helt enkelt låta föräldrarna få skylla på oss.

Uppmana och uppmuntra

Därför vill jag nu i sportlovstider uppmana och uppmuntra mina kolleger att ge sina elever en riktig sportig läxa. Se till att de även sportar läsmuskeln under sportlovet. Jag gissar att om utmaningen inte kommer som ”läxa” från dig som lärare, finns risken att din elev inte läser på en vecka. I värsta fall kanske hen inte läser en ynka rad ur en bok eller tidning den här veckan.

Några klick bort på google eller i facebooksgrupper finns flera exempel på läsutmaningar. Här är några som jag har använt eller tänker använda och som passar för just sportlovet.

Läsbingo för sportlovet

Bokkamraternas läsbingo

Läsgrodans läsutmaning

5 tips som skapar läsglädje

 

App som underlättar kommunikationen, är det lösningen?

På min spaning i London, kunde jag ju såklart inte släppa mina ständiga frågor. 

Vad kan få föräldrar mer nyfikna och engagerade i sina barns kunskapsutveckling? Vad får eleven att vilja utmana sig själv? Vad får dem att hamna i sin proximala utvecklingszon?

Självklart spanade jag efter detta, när jag gick ”gata upp och gata ner” på Bettmässan. Monter efter monter med tekniska lösningar som underlättar för och utvecklar elever, tekniska lösningar som underlättar för och utvecklar lärare, tekniska lösningar som underlättar för och utvecklar skolledare. Är detta lösningen?

Är det här min möjlighet som lärare att hitta elevens egen vilja att utmana sig själv? Mycket möjligt! Som optimist hoppas jag på det, eftersom tekniken är här för att stanna. Som kritisk erfaren lärare, är jag mer pessimistisk. Och som jag sa i förra spaningen, så är det jätteviktigt att vi inte hoppar på första bästa trend. Vi måste testa, utvärdera och våga ifrågasätta, för att hitta de verktyg som passar oss bäst. Varje elev är unik och likaså vi lärare.

Tillslut hittade jag det jag sökte! Själsfränden med samma tro. Att föräldrars engagemang kan få det att verkligen hända – att eleven hamnar i sin proximala utvecklingszon.  Det var boken The little book of parental engagement som fick min uppmärksamhet. En bok! Ja, det gäller att sticka ut som liten aktör. Deras väg till föräldrarnas engagemang är såklart inte en bok utan en app. En app som ska underlätta för föräldrar och öka deras engagemang i barnens kunskapsutveckling .

Det jag såg och fick förklarat för mig, tycker jag verkar vara riktigt bra. Jag tror på en lättanvänd app där lärare och elever kan kommunicera med föräldrar om skoldagen, hemarbeten och utflykter. Det kan underlätta för föräldrar om de får bilder, arbeten och kommentarer om det som hänt i skolan under dagen. Då kan de prata om skoldagen, ställa frågor och utveckla barnens tankar hemma.

Här är två exempel på hur appen fungerar.

Om det behövs en app eller om det faktiskt räcker med de plattformer och sociala medier som redan finns, det har jag ingen åsikt om. Men jag tror att vi lärare kan komma föräldrarna närmare om vi använder en app eller sociala medier för att kommunicera om elevernas skoldag och arbeten. Om vi kan visa pågående arbeten, påminna om läxor och kommande händelser slipper vi stressen på torsdagskvällen med att skriva veckobrev. Dessutom kan föräldrar ställa frågor och diskutera tillsammans, läraren behöver inte alltid ha alla svar. Min dotters förra klass hade en Facebookgrupp, där mentorn höll oss föräldrar uppdaterade om skolarbetet och utflykter. Vi kunde både peppa under skoldagen och prata om händelser på ett relevant sätt hemma. Idag saknar jag denna snabba kommunikation.

Att vi i skolan behöver bli bättre på att kommunicera med föräldrar och att sociala medier kan vara en bra väg bekräftades på Benhurts primary school, som vi besökte i London. Enligt rektorn var ett av framgångsrecepten den snabba kommunikationen. På skolans hemsida kan föräldrar t ex se filmer om arbetet på skolan. Filmerna visar bland annat olika arbetssätt, vilket hjälper föräldrarna i sitt stöd med hemuppgifter. På hemsidan finns en hjälpsida med de vanligaste frågorna och svaren. Dessutom finns  en worybox, som går direkt till rektorn. För att visa goda exempel och hålla intresset uppe hos föräldrar twittrar rektorn om skoldagen. Är du nyfiken på hur det kan se ut?
http://www.benhurst.havering.sch.uk
twitter@BenhurtsPrimary

Tillbaka till appen. Självklart är jag nyfiken på hur den fungerar. Jag tror att jag ska försöka använda den på något sätt. Ber att få återkomma i ett annat inlägg om hur det gick.

Bettmässan, för de saliga som redan tror

Var och en blir salig på sin tro och det som passar mig, betyder inte att det passar alla.

Har varit på Bettmässan och spanat in framtidens skola… teknik, teknik och teknik… Var var alla böcker?

-Ja, just det! Bett är en teknikmässa.
-Tänkte inte på det, när jag med mina spanarögon besökte Bettmässan. Saknade faktiskt mina skyddsänglar.

Självklart är tekniken vår framtid och skolan har mycket att vinna på att använda mer av framtidens hjälp- och läromedel. Det finns så otroligt mycket att bygga på, välja av och så stora pengar att investera. Jag känner mig som ett barn i en godisaffär. Se men inte röra, suktas men inte smaka, vänta till på lördag, så kanske du kan få… -en bok!

Pippi, med sina guldpengar är absolut inte en lösning. Skolan behöver långsiktiga planer och tydliga processer, undersökningar och utvärderingar. Vi kan inte följa varje ny trend och nyck. Vi måste gör ett aktivt val och verkligen tro på det vi väljer. Det är ingen lätt uppgift med en yrkeskår, som består av starka individer som var och en blir salig på sin tro.

Min önskan är att rektorer i samarbete med skolans It-strateger, pedagogiska ledare och skolutvecklande lärare gör det här. Men inte utan skolpolitiker och andra aktörer som håller i våra barns framtida lärande är med. Är de det?
Var politiker och representanter från skolverket på Bett? Så länge de inte visar samma entusiasm och intresse, tror jag att det kommer ta lååång tid för skolan att träda in i framtiden.

Jag har alltid varit intresserad och nyfiken på datorns och teknikens roll i skolan. Redan som nyexaminerad lärare på 90-talet förde jag korståg mot de som bara ville leka med datorerna i skolan. (Det jag gör fortfarande.) Jag gjorde lärarhandledningar till de få pedagogiska dataspel som fanns då. Jag var med och fick påverka utvecklingen av plattformar för underlätta kommunikation skola-hem. När I-paden gjorde sitt intåg i förskolan och skolan, var jag en av de första som hakade på. Jag har försökt styra upp användning, innehåll och arbetssätt. På min nuvarande skola är jag inte med i skolans it-grupp, vet inte ens om det finns någon, tror inte det finns några strategier eller tydliga processer för utvecklingen heller. Ett utvecklingsområde att ta tag i?

Om jag får göra en spaning, och det får jag! Så tror jag att de plattformar och material som är mest flexibla kommer vinna i längden. Vi lärare behöver vår pedagogiska frihet och möjlighet att följa våra idéer. Jag tror också att det behövs en stor satsning på fortbildning i både hur tekniken fungerar och på utvecklande arbetssätt. Fortbildning som bygger på kollegialt lärande och som ger läraren -what’s in it for me.

Min viktigaste erfarenheten från min aktiva IT-tid, är att så länge det inte finns tydliga mål och strategier på hur hela skolan ska utvecklas, så kommer den här utvecklingen fortsätta att bara ske med de redan invigda. Det tycker jag har bekräftats de här dagarna!

Avslutar med en bild på framtidens lösning på lärarbristen, enligt Bett. 😉

lärarbrist?

Bekräftelse skapar god självkänsla

Bekräftelse är en mänsklig drivkraft som skapar god självkänsla. Alla barn vill veta att de duger, är uppskattade och älskade för den de är. Bekräftelse är dock en färskvara som ständigt måste fyllas på. Det får vi som lärare aldrig glömma!

Många barn får bekräftelse och god självkänsla hemifrån. Men tyvärr växer många barn upp utan bekräftelse för den de är. De har kanske självförtroende men ingen stark självkänsla. Vår uppgift som lärare blir då väldigt viktig. Det räcker inte med att bara förstärka barnens egen självkänsla utan vi måste även försöka bygga upp den. De här eleverna ”tar” jag och många av mina kolleger ”hem till matbordet”. Som den här veckans fredagsmys, framför brasan med tekoppen i ena handen och telefonen i den andra, ägnade jag åt en pojke, som utåt sett har allt, förtjusande föräldrar, högt socioekonomisk status och bra skola, men vars låga självkänsla inte går att förringa. Hoppas jag kunde stötta min kollega och att hon kan nå föräldrarna och att deras kommunikation kommer hjälpa pojken.

Vad kan vi som lärare göra för att förstärka elevens självkänsla?

På Lärandeleks sida om självkänsla beskriver vi för föräldrar vad de kan göra för att stärka sitt barns självkänsla. Det tål att repeteras även för oss lärare. Förhoppningsvis känns förhållningssätten som självklara, men när viljan att ”göra rätt” försvinner bland lärarens allt större arbetsbörda, kan det kännas skönt att få några handfasta tips.

Visa eleven att du tycker om hen

Jag hälsar alltid personligen på alla elever. Ibland står jag i dörren, tittar eleven i ögonen och tar i hand, ibland går jag runt i klassrummet till varje elev (som oftast sitter och läser) och hälsar med ett personligt god morgon. Jag lägger en hand på elevens rygg eller hand, för att hen ska känna sig sedd och omtyckt.

Lyssna och uppmuntra eleven

Jag ger oftast öppna frågor utan ett rätt- eller felsvar. Dessutom betonar jag att det inte är svaret som är viktigast utan att det viktigaste är att våga försöka. I ett klassrum där atmosfären är tillåtande och icke-fördömande är det mycket lättare för eleven att våga utforska och pröva.

Bekräfta elevens känslor

Tillbaka till telefonsamtalet i fredags. Må hända att pojken är överkänslig, men vi får inte förringa hans känslor. Han känner sig utanför och att klassen inte är schysst. Det måste han få bekräftat och känna att läraren arbetar med klassrumsklimatet. Sen måste läraren få föräldrarna att förstå att det är främst föräldrarna som kan hjälpa sitt barn till bättre självkänsla.

Ge eleven uppgifter och ansvar som det finns en chans att hen klarar

Här har vi en stor utmaning. För det är inte alltid vi hinner med att individanpassa uppgifterna. Det händer också att vi känner att eleven måste göra en viss uppgift för att vi ska följa våra direktiv. Som speciallärare har jag möjlighet att använda min tid till att stärka elevens självkänsla, genom att ge eleven de verktyg som finns tillhanda t ex. inläsningstjänst, miniräknare, möjlighet till muntliga prov mm.

Var snäll mot elever som inte vet hur hen ska göra och gör aldrig bort eller håna elever

Inga kommentarer, mer än att jag som 11 åring tänkte. ”OM jag blir lärare, ska jag bli allt som min lärare INTE är…” (Tyvärr finns det fortfarande lärare som hon.)

Låt varje elev vara den hen är

Vi kan aldrig förändra någon, bara oss själva och vårt förhållningssätt. Som lärare möter vi många unika barn som aldrig riktigt kommer passa in i samhällets fyrkant. Bland dessa kommer vi hitta många av framtidens entreprenörer, uppfinnare, lärare, ingenjörer, läkare, artister och andra viktiga samhällsmedborgare.

Vi ska vara rädda om dem och göra vad vi kan för att stärka deras självkänsla!

Du kan läsa mer om barns självkänsla här.

Läxans vara eller icke vara, det är frågan…

Nytt år och nya utmaningar, för mig väntar ett extra spännande år med flera nya uppdrag, bland annat att som ämnesspanare för LR. Lite nervös, skriver jag nu mitt första blogginlägg.

Eftersom jag inte bara är lärare, utan även förälder och dessutom grundare till Lärandelek, följer jag debatten om läxornas vara eller icke vara mycket noga. På Lärandeleks hemsida tar jag inte ställning för eller emot. Mitt viktigaste uppdrag där, är att stötta föräldrar, så att de kan stötta sina barn på bästa sätt. Som lärare har jag däremot alltid ansett att läxor är viktiga. Framförallt för att läxor kan hjälpa föräldrar att vara delaktiga i sina barns kunskapsutveckling.

Jag citerar gärna en förälder i min dotters klass när hon fick veta att flickornas skola är en läxfri skola. ”Ska jag inte få göra läxor med min dotter? Det som är så givande!” Sedan vände hon sig mot oss andra föräldrar, ”Tro mig, som förälder till tonåringar. Det är runt läxan som Du kommer FÅ umgås med din tonårsdotter.”

I debatten om läxans vara eller icke vara, är det viktigt att följa forskning och studier kring läxor. I december publicerade SvD en artikel om hur en ”bra läxa” ska se ut enligt läxforskarna Harris Cooper, professor i psykologi vid Duke University i USA och Martin Karlberg, vid Uppsala universitet.

  • Läxan ska vara lätt att lyckas med.
  • Läxan ska bara innehålla stoff som eleven redan kan.
  • Läxan bör bygga på elevens intressen.
  • Läxans längd ska vara anpassad efter elevens ålder.
  • Läxan ska följas upp på lektionen. Helst ska det inte gå för lång tid mellan lektion, läxa och uppföljning.

Hela artikeln kan du läsa här.

Det känns alltid skönt att få bekräftat att ens egen intuition följer forskarrön och extra skönt att som förälder se, att mina barns lärare antingen har liknande intuition eller tagit till sig läxforskningen.

Dottern i den läxfria skolan då? Det visade sig, i det här fallet, att läxfri skola inte betyder att vi föräldrar inte får möjlighet att samtala runt skolarbetet hemma. Dotterns skolan arbetar utifrån beting och de som inte hinner klart, gör klart på skolans extra studietider eller hemma. Skolan lägger upp alla beting, planeringar och resultat på Schoolsoft. Vi föräldrar kan följa vårt barns kunskapsutveckling där. Glosträning och annan färdighetsträning skickas hem och lärarna uppmuntrar sina elever att studera hemma inför prov. Så, ingen anledning till oro, varken för oss eller föräldern.

Dottern är ansvarstagande och studiemotiverad, så det går bra för henne i skolan. Till jul fick hon sina första betyg. Med dem fick vi en viktig insikt!

Betygen i NO-ämnena är bättre än i svenska och SO. Varför? Jo, SO och svenska är ämnen hon tycker är lätta. De har hon klarat av själv. NO-ämnena tycker hon är mer komplexa och har därför önskat vår hjälp. Vår hjälp, diskussioner och samtal om hennes kunskaper har gjort att hon blivit bättre förberedd på analysfrågor i skolan och på prov. Inte för att hon pluggat mer, utan för att hon diskuterat och reflekterat över sina kunskaper, med och utifrån ett vuxet perspektiv. När hon studerat själv eller tillsammans med en jämnårig har vuxenperspektivet saknats. Som lärare kan jag konstatera att hennes proximala utvecklingszon inte har infunnit sig då. Nu ser vi föräldrar framemot att få diskutera även litteratur och SO med henne i vår.

Ett av den läxfria skolans viktigaste argument, är att alla elever ska få samma förutsättningar. Tyvärr, tror jag aldrig att vi kan komma hela vägen dit. Många föräldrar kommer följa sina barns kunskapsutveckling, de kommer diskutera ämnen och traggla färdighetsträning oavsett om barnet har läxor eller inte.

Jag kommer fortsätta följa läxforskningen och diskussionen om läxors vara eller icke vara. Under tiden hoppas jag min blogg kan inspirera dig, att inspirera föräldrar, så att de också känner sig som kunskapsförebilder. Kunskapsförebilder som diskuterar små och stora frågor med sina barn.

Läs gärna Lärandeleks reflektion om läxan som borde kallas hemuppgift, här