Vem Väljer Vilka Verktyg?

qr_glomstaskolanI måndags hade vi planeringsdag på skolan. Då vår nya skola byggs styr rektor inte riktigt över sin kalender, utan tvingades konstatera att han inte skulle hinna vara med så lång stund.

När behöver ni egentligen mig? Vad har vi för gemensam agenda?

Vi konstaterade raskt att rektor faktiskt inte behövdes till mer än någon enstaka punkt – övriga var sådana som faktiskt kan och bör avgöras av oss lärare. Rektor har förstås pekat ut tydliga mål och förhållningssätt på vägen, men besluten över detaljerna äger vi, med vår yrkeslegitimation i botten. Vi började mötet med att fatta beslut om vilka beslut som skulle fattas – liksom var och hur; gemensamt, kommittér/projektgrupper, enskilt. Det är viktigt att någon äger ansvaret för fattade beslut, men vi har faktiskt vare sig tid eller kraft att mangla allt tillsammans.

IMG_0672 Onsdag/torsdag hade jag så förmånen att träna mitt ledarskap. Vi resonerade och tränade om mer eller mindre gynnsamma förhållningssätt och hur man kan förändra olika slags gruppklimat. Diskussionen fortsatte sedan på Pedagogisk pub. Där kom vi även in på var gränserna bör gå för andra att ha synpunkter på våra vägval och förhållningssätt som lärare, jag blev då påmind om en text tänkt till ännu en bok som aldrig verkar blir färdig… Håll till godo!

——-

Det händer att bilen min behöver repareras eller bara få lite service för att fungera som den ska. När jag lämnar min bil på verkstaden brukar jag alltid vara mycket tydlig:

Jag älskar min bil. Ni får inte ta i för hårt om någon skruv har fastnat, ni måste lirka försiktigt. När jag själv lagade min gamla Amazon på 1900-talet använde jag bara fasta nycklar och det kräver jag att ni ska göra nu med eftersom jag inte gillar spärrnycklar. Jag har dessutom läst i någon kvällstidning att de kan vara skadliga för vissa motorer och ni förstår väl ändå att min bil ska ha allt det bästa hela tiden! Minsta lilla sak som händer vill jag att ni ringer mig om direkt, så vi kan reda ut det. Annars kommer jag att hänga här på verkstaden, eller så blir det samtal med verkstadschefen och anmälan till bilverkstadsnämnden. För jag känner minsann min bil bäst!

Eller kanske inte… Självklart gillar jag min bil, även om jag främst ser den som ett transportmedel som mest ska fungera. För att det ska hända måste jag dock lämna den i någon vars händer förstår sig på bilar. Någon som genom kompetens, talang, intresse; utbildning och erfarenhet faktiskt förstår sig på bilar. Och då en som har uppdaterad kunskap och kompetens, liksom verktyg för det.

Föräldrar känner förstås sina barn bäst. I alla fall hemma. Sannolikheten är dock stor att jag som lärare känner barnet bättre i skolan; hur de fungerar i en miljö med tjugofem andra individer, i ett sammanhang den själv inte valt, med stoff, metoder och rutiner som inte självklart utformats för att passa just det barnet utan snarare för att de förväntas bidra till att utveckla de förmågor och kunskaper som krävs för en ansvarig frihet, i ett sammanhang där fler individer är tillsammans på en begränsad yta, under begränsad tid och under min ledning. Här tror jag vi har mycket att tjäna på att mötas i ömsesidig förståelse för varandras utgångspunkter, ansvar, kompetens, behov, begränsningar.

Vi ska inte tala om vilka verktyg föräldrar ska eller inte ska använda hemma (om barn verkar fara illa har vi dock ett lagstadgat ansvar att anmäla detta till socialtjänsten), samtidigt som vi kan vara tydliga med konsekvenser olika förhållningssätt i allmänhet för med sig.

Föräldrar ska i sin tur inte tala om vilka verktyg vi ska använda i skolan utan kräva självklar respekt för vår profession. Vi kan samtidigt vara lika tydliga i att vi faktiskt har ett gemensamt mål: att det ska gå bra för varje unge. Vilket i sin tur även det innebär att vi måste vara de som väljer vilka verktyg som ska användas i arbetet vilket ju ytterst sällan handlar om en unge i taget.

CR6Ss8vUcAAj4qp.jpg-largeOvanstående bygger förstås på att vi kan påvisa att de verktyg vi valt faktiskt fungerar. Det finns ju en hel del teori, praktik, erfarenhet, vetenskap och evidens i området, vilket ständigt växer – inte minst för att vi i professionen är med och utvecklar den. Precis som man idag på varje väl fungerande bilverkstad bör kunna förvänta sig att de tagit till sig och nyttjar uppdaterade kunskaper och verktyg, men då också kan lämnas ifred att sköta det de är satta att ta hand om, inklusive fatta de professionella beslut som måste fattas.

Lämna en kommentar

  • (will not be published)