Besök i Verkligheten

Idag hade Skapaskolan besök av två lärare och en handfull högstadieelever vilka lyckats utverka utrymme i skolbudgeten för att skapa en mer tidsenlig lärmiljö i en traditionell skola. Om man i nio år vistats i klassrum vilka alla har 30 bänkar/bord och 30 stolar vända mot en tavla med en kateder är det inte så lätt att tänka hur det skulle kunna te sig om man fick börja från början… Då är det ju klokt att åka någonstans där det faktiskt är på ett annat sätt – och där det faktiskt fungerar. Det är inte någon världsfrånvänd teoretikers tankar, utan ett faktiskt fungerande klassrum. Ett klassrum som utmanat en och annan ny lärare och VFU-lärare från lärarutbildningen tills de fått ta del av praktiken. Lite av våra tankar om vårt klassrum finns här – inklusive länkar till artiklar av Peter Lippman som verkligen hjälpt oss på vägen från tankar till realitet.

Nåja, att ta emot besök som ser på saker med nya ögon, ställer frågor till ens elever och få höra deras svar ger verkligen perspektiv på tillvaron.

Det är så bra i vårt klassrum, här finns så många ställen man kan hitta riktig ro att arbeta på, både ensam och tillsammans.

Även att samtala med lärarkollegor som kommer utifrån ger mycket.

Vi inser också att det handlar lika mycket om att skapa en kultur där möbleringen fungerar. Det gäller att gå hela vägen, hålla ut och vara tydlig med vad som gäller och vad som förväntas. Att tro att det ska fungera och visa tillit till det verkar vara nyckeln.

Att sedan besöket avrundas med att högstadieeleverna säger helt rätt saker utfrån att det är samma som magistrarna tjatat om gör inte saken sämre:

“Om du, med det du nu vet och erfarit, skulle få börja om i trean – vad skulle du då tänka och göra annorlunda?”

“Jag skulle se till att hänga med och bygga en stadig grund för fortsatt lärande. Man kan inte bygga ett hus på en grund som är dålig.”

“Jag skulle se till att ha rätt inställning, med rätt attityd blir allting mycket enklare.”

Utifrån ovanstående kan man onekligen dra parallellen; utifrån det vi vet och erfarit såhär långt, hur tänker vi då om vi möblerar våra klassrum på sätt som vi själva knappast skulle välja för vår egen kompetensutveckling och näppeligen kan hitta någon annanstans i arbetslivet idag? Och ja – jag vet att man som lärare har hyggligt begränsade möjligheter här; alltför ofta handlar det om att gå ner i källaren och plocka upp det minst trasiga… Vill vi ha en skola för framtiden måste vi inse att den kräver investeringar, i ändamålsenliga lokaler, självklar infrastruktur samt tillräckligt med lärare som ges grundläggande möjligheter, mandat samt tid & kraft att utveckla nya sätt att arbeta på. Där kan vi mötas och nå långt!

Kommentarer (7)

  1. Magnus Blixt skriver:

    Ja, ovanstående gäller generellt i skolan, utifrån att varje ämne, grupp, lärare, undervisningsmetod kräver sitt, förstås!

  2. sören holdar skriver:

    Det är, menar jag, i skoldebatten ett uppenbart ointresse för utvecklingspsykologi i allmänhet och människans psykiska utveckling under pubertetsperioden i synnerhet. Samtidigt är det ett påfallande drag hur diskussionerna istället rör yttre attribut som möblering i skolsalar, användning av olika former av läromedel osv. Aningen hårdraget kan jag ställa frågan:
    vilket är den mer sannolika orsaken till att en fjärdeklassare generellt tar större ansvar för “sitt lärande” än en åttondeklassare? Beror det på skolans totala misslyckande i att “implementera elevens eget lärande” som kvaddar generation efter generation med bland annat skolsalar som har “30 bänkar/bord och 30 stolar vända mot en tavla med en kateder” – eller kan det ha betydelse att en tonåring är i puberten.

    • Magnus Blixt skriver:

      Instämmer i det uppenbara ointresset för utvecklingspsykologi (har själv ofta föreslagit att vi skulle ersätta några tonårsskoltid med ett riktigt bra kollo istället) vilket trots allt var en riktigt givande kurs på Lärarutbildningen, men ser inte riktigt hur den skulle stödja att vi möblerar våra rum som vi alltid gjort?
      Den bidrar däremot med det för oss självklara att oavsett möblering krävs det att ett tydligt lärarledarskap finns på plats.

  3. sören holdar skriver:

    Jag har inte sagt flasklock om att möblera skolsalar skulle vare sig gynna eller missgynna inlärning. Tvärtom påpekar jag det märkliga i hur sådant sekunda som möblering av klassrum ens tar plats i diskussionen! Att tala om 30 bänkar vända mot en kateder är dessutom en felaktig föreställning. Tänk dig tillbaka till din egen skoltid. Satt du ens någon gång (annat än under provsituationer) som i tavlan “Är du lönsam lille vän?” Nej knappast eller undantagsvis! Årskurserna 4 – 6 kan jag svara för då såväl som nu, ävenså högstadiet de sista 15-20 åren. Apropå möblering i gymnasieskolor har jag också förstahandinformation.

    Det gynnar kort sagt inte skoldebatten att sprida svängiga one-liners som ger en felaktig bild av verkligheten och befäster faktoider om skolan. Jämför med “katederundervisning” som endast är ägnat att sprida en nidbild av skolan genom att väcka negativa konnotationer och som inte stämmer med verkligheten eller i de fall det gör det kan vara ett alldeles utmärkt modell för att introducera, informera och till yttermera visso ge ingång till att individualisera.

  4. Magnus Blixt skriver:

    Aha, då förstår jag (tror jag).
    Nej, vi satt verkligen sällan så (vad jag minns, ett och annat grupparbete vill jag minnas förekom), men jag har trots allt sett hyggligt många aktuella exempel på det och eleverna som var och hälsade på hos oss berättade om sin verklighet. “Katederundervisning” har absolut sina förtjänster och problem, precis som varje val av undervisningsmodell/metod (och möblering) har. Min poäng är att om man börjar med idén “varje elev måste ha varsin bänk/plats vid bord i varje rum” så fyller vi därmed varje rum med möbler som gör att inga andra möbleringsmodeller är möjliga.

  5. sören holdar skriver:

    Kort replik. 1. Det gör vi inte alls (låser möjligheter till olika möbleringar), i såfall hade tex du inte gjort annat än suttit som du svänger till det i din text ovan. INGEN vågar jag påstå har tillbringat nio till tolv skolår på det viset. Det är, hävdar jag fortsatt, en nidbild. 2. Människan har behov av struktur och vanor och jag törs också påstå att om du studerar hur barn såväl som vuxna väljer sina platser oavsett ett skolutrymmes möblering finner du att de allra flesta ofta(st) söker sig till en plats de på ett eller annat sätt gjort till “sin”. 3. Vad minns vi av vår skoltid (jag har sagt det förut)? Olika känslor, någon eller några bra lärare, och några dåliga. En del kamrater, vissa “favvoämnen”. Men knappast påverkade skolans olika utrymmen, dess slitage, färgsättning eller möbler oss särskilt starkt – annat än möjligen toaletterna. Jag höll mig i sex år…

Lämna en kommentar

  • (will not be published)