Vakta Rasten?

I söndagens premiär av Lärlabbet så diskuterades bland annat det här med skolans raster, rastvakt och rastaktiviteter. Jag instämmer verkligen i den kloka rektorns ord:

IMG_9746 2Personalen som har hand om rasterna måste ha möjlighet att fullgöra sitt uppdrag.

Sådant som händer på rasten spiller väldigt ofta över på lektionerna. Att lägga tid på att skapa en god kultur och gynnsamma raster är välinvesterad då undervisningen sedan kan flyta på med mer gynnsamt fokus. /Lena Lingman

Det kräver förstås tid, kraft, engagemang, kompetens och visst material. Materialet behöver dock inte vara så avancerat, fina klätterställningar tröttnar barn ofta på ganska snart. Några hinkar, en boll, ett hopprep kommer man långt med – om man vill. Organiserade rastaktiviteter gör förstås ofta att konflikterna minskar, barn gör ofta rätt om de kan och ges möjlighet till det – men lämnade på egen hand har inte alla ännu utvecklat den förmågan. Jag gillar alltså konceptet rastaktiviteter som sådant – även om m
ånga barn inte alls behöver aktiveras så ska vi faktiskt ha en skola för var och en. Däremot gillar jag inte själv att organisera lekar i någon större skala. Jag kan typ tre lekar och sedan är det färdigt. Det är klart jag lätt kan hitta fler på ex Lekarkivet eller på Rastaktivisterna, men då jag har svårt att uppbringa rätt engagemang så är det så mycket bättre att lämna det till någon annan och istället ägna min tid och kraft mer åt min undervisning. Förhoppningsvis kan detta frigöra för någon annan mer lämpad ordna rastaktivitet. Fördelning efter Kompetens – Talang – Intresse tack!

Den som leder en aktivitet måste ha minst 1% mer engagemang än de som deltar.

IMG_9851Rastvakt är en annan sak, den handlar om att göra vad man kan för att se till att inget barn far illa. Jag tänker framförallt att fokus här torde vara psykosocial miljö, ingen ska behöva utstå kränkningar eller mobbning på en skolgård. När det gäller den fysiska miljön så tänker jag att vi skulle tjäna på att se blåmärken mer  som modighetsmedaljer och viktiga steg i barns utveckling. Måhända inte så långt som skolgård utan regler, men absolut att man får åka iskana! Som rastvakt gäller det att vara där det händer lite innan det händer. Jag påstår att det går, med erfarenhet och känsla för var konflikterna är på väg att segla upp. Samtidigt fascinerar det mig ständigt att det finns kollegor som alltid tycks förvånade att det händer. Även här borde vi kanske utgå från olika kompetens o engagemang?
Rastvaktens kvalitet har dock i min värld ingenting med kaffekoppen att göra. Jag har den ofta med, men skulle givetvis droppa den direkt när det behövs. Att jag får ha den ute gör också att jag återfinns på skolgården vid fler tillfällen, att sitta ute i solen med en kopp kaffe och titta på barn som leker är ofta nog så avkopplande. Och magistern som inte fått kaffe på förmiddagen vill ingen träffa…

IMG_9642Samtidigt är det också ack så viktigt att vi värnar raster och pauser. Arbetstidslagen och arbetsmiljölagen gäller faktiskt även lärare. Kirurger opererar sällan i skift fem dagar i veckan utan paus. Dramatenskådespelarna vilar mellan akter och repetitioner. Det är inte ineffektivt, det är effektivt – en paus gör att man sedan kan komma igen med förnyad kraft. Nordängers avhandling om Lärares raster har några år på nacken nu, men är ständigt aktuell: att ägna rasttid åt att arbeta gör inte självklart undervisningen bättre. Skolutveckling kräver tillit, tillit kräver fika – alltså kan fika vara viktig del i skolutveckling.

IMG_9727En nyckel för att lyckas är förstås organisationen. Kan vi organisera mer utifrån Talang-Kompetens-Engagemang är jag övertygad mycket är vunnet. Får vi dessutom till en dela-kultur där vi på allvar arbetar tillsammans istället för i egna enklaver, ska vi nog även kunna värna både våra och elevernas raster.

Kommentarer (1)

Lämna en kommentar

  • (will not be published)