Våga Vägra Offerkofta

På väg hem från en härlig vårterminsstartsvecka (med fackeltåg i förskoleklass och god gruppsjälvbild att fortsätta bekräfta) lyssnade jag i fredags ikapp på Spanarna. Detta har sedan legat i bakgrunden och malt vidare.

”…med tiden har jag blivit alltmer övertygad om att offerrollen aldrig är en framkomlig väg för att ändra på saker” /Calle Norlén, Spanarna 160108

almedalen15Jag tänker att det är giltigt både för liten och för stor. Mer än en föreläsning har jag frankt konstaterat:

Vi kommer aldrig få mer betalt för att det är synd om oss lärare. Vi kommer bara få mer betalt för att man på allvar förstår och uppskattar det komplexa och ansvarsfulla jobb vi faktiskt gör.

Lärargnäll kommer man helt enkelt ingen vart med, något jag skrivit om tidigare (inkl en kortare debattartikel på Uppsala Universitet). MEN det betyder förstås inte att man stillatigande bara ska Gilla Läget hursomhelst. Lagar och avtal gäller. Inklusive Yttrandefrihetsgrundlagen, Skollagen, Arbetsmiljölagen och Arbetstidslagen. Inte egentligen – utan gäller.

Lag o avtal går att läsa.
Lag o avtal går att begripa.
Lag o avtal ska efterlevas.

Och om huvudmannen och/eller rektor inte förstår att tillämpa dessa måste vi:

1) själva hålla på det som faktiskt gäller (åt båda håll)
2) ta bladet från munnen och säga det. Så det hörs.
3) om det inte fungerar: säga det till nästa nivå.
4) upprepa steg 4 tills man nått högsta nivå, alt gå till steg 5
5) Rösta med fötterna.

Sedan spann tankarna vidare att detta förstås även ofta går att applicera på eleverna med. Min bestämda uppfattning är att skolan måste ge varje elev såväl rötter som vingar. Och flygförmåga kan knappast utvecklas med mindre än att man faktiskt “knuffas ur boet” (läs: komfortzonen). Att tilldela någon en offerkofta av ”det är synd om dig som inte kan” är verkligen inte att hjälpa någon om man istället har möjligheten att genom medveten undervisning, idog träning och engagemang istället kan ge eleven självförtroendet av att faktiskt ha klarat det man inte trodde sig klara. Självklart kan olika funktionshinder och ogynnsamma förhållningssätt ställa till det, men vi får inte falla i fällan att ha dem som ursäkt för att inte vi och eleven gör vad vi kan för att den ska nå sin potential! Nedan en klok kommentar på att någon lärare försöker nyttja ”pysparagrafen” istället för att se till sin egen undervisning (inkl att kräva de resurser som krävs för att varje elev ska nå sin potential, vilket Skollag faktiskt stadgar*).brysig

“Väldigt få lärare har adekvat utbildning, erfarenhet och kom
petens att bedöma medicinska funktionsnedsättningar. Att lägga tid på att skaffa sig all den bakgrundsinfo som krävs för att ställa en rättssäker amatördiagnos bör man kanske i första hand lägga på att försöka lära eleven simma istället. Att tatuera in en offerstämpel och släppa igenom en elev på lösa grunder är oseriöst och inte förenligt med god lärarsed.”/Niclas Ekholm, i Fb-gruppen Bedömning för lärande 160114.

Slutligen: Att ställa krav är inte alltid den smidigaste vägen. Det kan bli tufft. Men det är också att visa verklig kärlek. Tuff kärlek.

Tuff kärlek

Sunda förnuftet säger att den goda ledaren är som den gode föräldern: han eller hon visar ett slags tuff kärlek. Man älskar sina barn (medarbetare, elever osv) och vill dem väl. Men samtidigt behöver de gränser, klara regler, klar kommunikation, någon som kan säga ifrån ibland, någon som pekar ut en färdriktning, någon som kräver att saker och ting blir rätt gjorda och som följer upp, följer upp, följer upp…

Att ge tuff kärlek betyder att man ger trygghet och sätter gränser. Tuff kärlek står också för uppmuntran och stöd. Att tillåta misstag, främja kreativitet, odla talanger och intressen och ta emot deras ibland avvikande åsikter på ett icke fördömande sätt.

Kärlek utan tuffhet leder ibland till oro och osäkerhet. I en organisation betyder oro och osäkerhet att alla går åt var sitt håll.

Tuffhet utan kärlek dödar entusiasm, ansvar och fantasi.

/John Steinberg

*Skollagens tredje kapitel §3:

“Alla barn ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål.”

 

Kommentarer (1)

Lämna en kommentar

  • (will not be published)