Utøya i skolan; livet, döden, verkligheten

En medveten medmänniska undrade en dag på sommarlovets strand:

Du som är lärare Magnus, vet du om ni kommer att ta upp det förfärliga som hänt i Norge när skolan börjar?

Mitt svar blev ungefär såhär:

Det beror nog på. Om eleverna tar upp det skulle jag absolut göra det. Har de frågor och funderingar behöver de få ventilera dessa, det demokratiska samtalet måste hållas levande och vi vuxna får inte ducka för ämnen som eleverna finner angelägna bara för att vi kan ha svårt för dem. Däremot tror jag inte vi självmant tar upp det om inte eleverna gör det. Jag är inte alls övertygad om att vuxnas tillsättande av olika krisgrupper är rätta sättet att alltid hantera tillvaron på. Men om frågan kommer upp – så absolut. Det måste också ges reella möjligheter till detta.

Min personliga erfarenhet är att barn i åldrar mellan ca 3-12 i allmänhet har ett ganska avslappnat förhållande till döden. I förra klassen hade vi inte mindre än tre elever vilka nyligen mist en förälder. Det blev aldrig till någon stor fråga även om livet, döden och verkligheten berördes många gånger. De tog det så naturligt och avspänt, något som vi vuxna kanske skulle kunna lära oss något av.

Lyssnar även på Sommar i P1 med Karl Ove Knausgaard, som påminner om att vi kanske bör lyfta och dryfta alla de ungdomar som valt att engagera sig och faktiskt försöka påverka tillvaron minst lika mycket som den ensamma, uppenbarligen världsfrånvände gärningsmannen…

Läser även om Joakim Landahls avhandling Ansvar och auktoritet, den tål att läsas om många gånger med sitt historiska perspektiv på lärares fostrans- och omsorgsarbete.

”Det faktum att elever mår dåligt är inte ett tillräckligt villkor för att läraren kommer att uppleva eller tillskrivas ett moraliskt ansvar. En central betingelse är att läraren förväntas se elevens lidanden, och/eller ges möjligheter att se dem.” Landahl 2006 s183

”Denna krispedagogik kan betraktas som ett tidssymptom. Att det talas så mycket mer om kriser och katastrofer idag säger något om rådande förväntningar på skolan och dess personal, och om den innebörd som läggs i att verka för elevernas välbefinnande …

Krispedagogikens kritik av nedtystandet riktar uppmaningar till läraren. Det handlar om att ha mod att tala om det svåra, och det handlar om att ha tillräckligt stor flexibilitet att ändra sin undervisning och sätt att vara när en kris eller katastrof inträffar. Men även om krispedagogiken handlar om plötsliga händelser som hanteras när de har inträffat, så ser vi också en betoning av att man har beredskap.” /Landahl 2006 s 197-

SvD Idag har också en pågående artikelserie om döden, där en av rubrikerna löd:

”Döden kan lära oss att leva”

– och det är något jag verkligen tror på.

”om vi på allvar fattade att vi är dödliga skulle vi ta hand om vardagen och våra kära relationer mer omsorgsfullt … – Om du själv fick reda på att du har ett år kvar att leva, skulle du då ändra på något? Och i så fall vad?” /Lisa Sand, kurator på Långbroparks palliativa vårdavdelning

Jag har själv fått ställa mig den frågan (även om det visade sig att carcinom verkar gå att behandla) och det kändes väldigt bra att tänka igenom detta. Samma sak om jag vann tio miljoner på Lotto – jag skulle säkerligen fortsätta arbeta som nu, men knappast heltid.

Lars Bergström har också skrivit en väldigt läsvärd essäsamling  ”Döden, livet och verkligheten”, vilken jag varmt rekommenderar för den som vill fundera över tillvaron på ett mer filosofiskt plan.

Erica Falkenström har skrivit en mer handfast bok som också den ger en del tankar kring tillvaron – Vad vill du med ditt liv – egentligen? En fråga vi kanske borde ställa oss själva något oftare. – Och kanske också eleverna? Måndagens seminarium kring yrkesetik gav bland annat:

”Det du gör idag, bestämmer vilken bil du kommer att ha om femton år” /lärare till ytterst bilintresserad, men för tillfället skolointresserad elev

Sedan kan förstås materiella ting som bilar ses som en liten fråga i sammanhanget med livet, döden och verkligheten, men ändå – för stunden kan det vara nog så viktigt. Precis som det stora och det lilla samtalet om döden, livet, verkligheten.

För den som önskar lite tips om hur man kan gestalta detta aktuella samtal – se Mediekompass!

Lämna en kommentar

  • (will not be published)