Uraktlåtenhet duger inte

 

Från SAOL - www.saol.se

Från SAOL – www.saol.se

Idag hade jag tänkt skriva om att vi ska “Flippa” vårt föräldramöte på Skapaskolan. Men så läste jag morgontidningen (se nedan) och känner att jag måste omprioritera lite. Jag har länge tänkt att skriva om den gamla fina termen “Uraktlåtenhet” (försummelse, underlåtelse), utifrån Arméreglementets bevingade ord:

Obeslutsamhet och uraktlåtenhet att handla ligger en chef mera till last än misstag i fråga om val av medel.

Här tror jag vi i skolan har en läxa att göra. Inte enbart rektor då, om vi utläser “chef” ovan som “ledare” vill jag påstå att jag som lärare har minst lika stort krav på mitt ledarskap som rektor har. Tyvärr har en räddhågsenhet spridit sig i skolan på senare tid, där mången lärare och rektor lagt mer kraft på att inte göra fel, än på att göra rätt. Det är förstås en samhällstrend och gäller inte enbart skolan. Men är den bra? Leder den till gott i förlängningen? Skulle inte tro det. Att ändra tingens ordning är inte lätt, men vi måste ta tjuren vid hornen och göra det. Inte vänta på Någon Annan, utan använda vår utbildning och yrkeslegitimation som en professionell sköld för att på alla sätt se till att varje elev får den undervisning och kompetens som den så väl behöver. Det är vi som är de professionella, vi måste ta det ansvar som det innebär – men också vara tydliga i att övriga håller sig till sina domäner.

Helena L’Estrade var med vid skolslut och skolstart på Skapaskolan. Vi filade fram en Målbild för juni 2015, diskuterade vision och verksamhetsidé och lade mycken tid på att verkligen prata om våra grundläggande värderingar. Och inte minst – vilka ageranden som bör komma som en logisk konsekvens av dessa värderingar. Inte bara pratas om, utan kunna ses och observeras. Ytterst givande vill jag lova, långt ifrån alla floskeltyngda “utvärderingar” och “visionsprat” jag bevistat på tidigare skolor.

“Förvänta dig inget, men förbered dig på allt.” /Helena L’Estrade

Och framförallt, som min gode kollega Danne så gott formulerade det:stressaav

 

“Jag känner mig nöjd av att i år stressa av och fokusera på ett fåtal riktigt viktiga uppgifter istället för att stressa på och göra allt som man brukar ha gjort”.

När vi ändå är inne på temat Uraktlåtenhet känner jag att jag måste citera:

“Som jag ser det så lever vi i en demokratisk dal. På andra sidan berget, långt där borta, frodas ett gift. Trångsynthet, ovilja att förstå. Hat mot individer och mot hela samhällen. I rädsla för att giftet ska nå hit så vänder vi bort blicken, låtsas som att det inte finns. Problemet är bara att det blir mer och starkare, medan vi tar hand om vår trädgård.

Och människorna på andra sidan berget letar hela tiden efter nya sätt att förgifta vårt demokratiska vatten. Lite åt gången, gradvis, tills vi till slut inte känner igen smaken av gift. Det är ännu inte så illa att giftvattnet har nått oss, men som jag ser det har de åstadkommit det svåraste. De har lyckats tippa det över krönet utan att vi stoppade det.

Om vi ska ha en chans att hindra det så måste vi hjälpas åt. Det räcker inte med att några få gör något. Vi måste alla ta det vi har – en spade, en skyffel, händer, vad som helst – och göra allt vi kan för att få det giftiga vattnet tillbaka över krönet. Alla på sitt sätt, utifrån sina resurser och sina förutsättningar.” /Zoran Ismail, SvD 10/8-14

Jag tror inget annat än en likvärdig, engagerande och motiverande skola kan förebygga främlingsfientlighet och rasism. Vi behöver möta den andre, vi behöver kompetens att själva lyckas forma våra liv och vi behöver förmåga att kritiskt granska – och delta i – samhället och samhällsdebatten. Inte bara vissa, utan VARJE unge. Allt börjar med en lärare, en lärare som tar sitt läroplansuppdrag på allvar:

“Skolan ska vara öppen för skilda uppfattningar och uppmuntra att de förs fram. Den ska framhålla betydelsen av personliga ställningstaganden och ge möjligheter till sådana. Undervisningen ska vara saklig och allsidig.” /Lgr 11, kap 1

Och det handlar inte om att tänka rätt, det handlar om att få tänka fritt. Anna-Karin Wyndhamn tycker jag ger mycket bra perspektiv på detta, utifrån sin forskning och lärarbakgrund.

Skolan är livsviktig. Jag som lärare är skolans ryggrad. Det gäller att sträcka på den och ständigt fylla den med råg. Nu kör vi!

Kommentarer (6)

  1. Åsa Söderström skriver:

    Många hängivna lärare håller hög profil och tar alltid “fighten” såväl med elever som med kollegor och makthavare. Det är de som för utvecklingen framåt genom att ifrågasätta traditioner, vägra sopa problem under mattan och genom att de vågar riskera kritik för att de försvarar vad de anser rätt. De är ärliga mot sina chefer och övriga avnämare. De är ärliga mot sina egna principer. Jag vill gärna höra till denna grupp.

    Det är också denna grupp lärare – eller andra befattningshavare för den delen, t ex Pär Kornhall – som råkar i blåsväder och stöter på patrull. Det är de som ibland går över gränsen för det lämpliga i sin iver att nå fram och göra skillnad. Det är de som blir nagelfarna och avskurna från sina uppgifter. De är deras exempel som tyvärr framkallar tystnad och uraktlåtenhet.

    • Magnus Blixt skriver:

      Instämmer, framförallt i det första stycket. Det andra händer också stundtals, men är också ett av våra största Trollhinder – och i min värld absolut ingen ursäkt för att tiga still. För vem klarar i längden av att se sig själv i spegeln och främst känna sig se “en liten lort” (se länk http://lrbloggar.se/magnus/legitimation-eller-lpp-2/). Per får väl också sägas ha fått en del stöd på sistone (inte från arbetsgivare, men från arbetsdomstol och profession – vilket känns nog så viktigt).

Lämna en kommentar

  • (will not be published)