Uppvärdera lärandet, kunskaperna och engagemanget

… I det landet skulle ingen finna sig i att skolor var fulla av mögel, att det regnade in eller att lärare undervisade i ämnen utan att vara behöriga. Man skulle kräva att intagnings- och lämplighetskraven för blivande lärare var höga och att de som tog sig igenom den långa och svåra utbildningen belönades. I ett sådant land skulle ingen ledighetsansökan behöva avstyras, eftersom ingen skulle komma på den befängda idén att ta sitt barn ur skolan för en nöjestripp… /DICK HARRISON professor i historia KATARINA HARRISON LINDBERGH författare, f d gymnasielärare, Svd 1/4-12

Igår ledde jag seminarium “Lärares yrkesroll” för en grupp engagerade studenter. En av frågorna som ställdes var “Vad är syftet med din lärargärning?”, med underrubrik “Varför vill du bli lärare? Vad behövs för att du ska arbeta kvar som lärare?”. Studenternas svar var faktiskt snarlika de yrkesverksamma som fick samma fråga på onsdagens seminarium “Orka och utvecklas som lärare”:

“Jag vill se andra utvecklas, bidra till att de gör det”, “Jag vill bidra till att varje barn får nå sin potential”, “Jag vill själv utvecklas och lära mig mer hela tiden”, “Jag tror på det livslånga lärandet, känner att det är viktigt”, “Att möta barn och unga och verkligen göra skillnad i deras liv”, “Kunskaper och demokratiska värden till nästa generation”… – Man kan säga att jag blev väckt till livet av en lärare när jag var yngre. Det var en lärare i tyska som plötsligt öppnade en helt ny värld för mig och jag blev intresserad av att lära mig mer. Det är så lärare ska vara.

Varför blev jag själv lärare? Jag hade trots allt en betald utbildning som mariningenjör utstakad. Som ingenjör hade jag idag sannolikt tjänat det dubbla i pengar mot vad jag gör idag. Men hade jag tjänat lärandet? Hade jag åstadkommit något viktigt? Hade det gjort skillnad? De datasnuttar jag tillverkat för ubåtarna hade sannolikt blivit gamla på några månader – och förhoppningsvis hade de aldrig behövt användas i skarpt läge. Som lärare får jag istället chansen att vara med och påverka evigheten. Jag känner att jag gör skillnad. MEN det börjar också ta emot. Lönen är viktig. Arbetsmiljön är också viktig, den skickar signaler. Omgivningens uppskattning likaså. Misstroende och skuld föder inte engagemang.

Ett land som föraktar kunskap förtjänar inga bra lärare eller goda resultat i skolan. Sverige har vad det kan förvänta sig i den vägen. Men det behöver inte vara så. Vi som vill ha kunskapen kan göra motstånd. Vi kan skapa en folkrörelse för bildning, ideligen lyfta oss själva och vägra finna oss i att andra förminskar det som är viktigt

Sedan finns det väldigt mycket att göra med skolans inre organisation. När vårterminen inleddes hade jag fortfarande svart tavla i klassrummet... Nu är den utbytt mot en smartboard. Vi har också fått en iPad. Inte en till varje elev, utan en. Men dock. Själv kan jag också bidra med en till. Plus några datorer. Och en ständigt uppkopplad mobil. För mig är de självklara arbetsredskap. Jag lägger mer än gärna tid och kraft till att utforska dem och vad de har att erbjuda – för häri ryms ett lärande. Tiden och kraften är dock begränsad. Idag känner jag att alltmer tid går åt till att stångas med krångliga it-system och uppgifter utanför undervisningen som ganska perifert tillför kunskapstillväxten något. Jag känner att jag behöver göra något för att nå närmare min potential. Jag skulle ju dessutom ursprungligen bara vara på skolan en vecka och blev kvar i snart 13 år… När skolledningen traditionsenligt frågade om önskemål inför nästa läsår tillverkade jag så en egen ruta med alternativet “Jobbar inte alls här”. Min plan är att hitta något annat. Jag brinner ännu för kunskap och lärande, så jag hoppas det blir som lärare. Men även den frågan har dykt upp alltmer – hur mycket får det vara värt? Inte bara i kronor och ören, utan också i uppskattning och möjligheter.

“Ett land vars invånare vägrar att förkovra sig är på sikt dömt till undergång. Det sägs att det är lätt att bära kunskap, men det är inte alltid lätt att inhämta den. Ofta är arbetet mödosamt och kantat av misslyckanden. Just för att det är svårt krävs en allmän uppfattning att det är eftersträvansvärt …

Vi måste sluta säga att det inte spelar någon roll om man är duktig, sluta tala förminskande om kunskap och låtsas att den inte behövs i vår moderna värld. Kunskap är av godo. Ju fler som har den, desto bättre. Fråga inte vilka böcker du kan ignorera, utan vilka du kan läsa utöver de självklara. Sluta söka genvägar och börja gå omvägar, eftersom de ger dig ett rikare liv. Se inte lärandet som ett sätt att klara ett prov, utan som något som gör dig till en större människa.”

Min grundinställning när jag möter människor är att de Kan, Vill & Vågar. Min erfarenhet säger mig att jag i allmänhet har rätt. Min erfarenhet säger mig också att om jag utgår från att de INTE kan, vill eller vågar – ja, då har jag ALLTID rätt. Jag är gärna med i Harrisons folkrörelse för premierandet av kunskapen och lärandet. Häng på!

 

 

Kommentarer (4)

  1. Bertil Törestad skriver:

    Jag är med i tåget för en skärpt syn på kunskaper!
    Dagens utbildningsforskning har lite för ofta ett esoteriskt drag av amatörism över sig, en fruktan för verkligheten. Det är ju här kunskapen finns. Det finns fortfarande kvar ett flum
    som måste ventileras ut.

  2. Ulrik Borg skriver:

    Du sätter huvudet på spiken, den stora utmaningen – som inte tas – om skolans framtid: På bara en månad fick jag se 1/3 av mitt arbetslag säga upp sig. Bra lärare lämnar yrket eller stannar kvar och slutar vara bra lärare. Undrar vilka det är som ska ta över/efter? Vem vill ha ett slitigt jobb och bli kallad lat? Vem vill ha en riktig skitlön och bli kallad girig? Vem vill dagligen bli skuldbelagd och få höra “Ni lärare…”-valsen.

    Samtidigt har ställningarna blivit så känslomässigt laddade och polemiserade att det inte längre går att föra en vettig diskussion, än mindre “enas på mitten”.Man kan diskutera skolans problem än hit än dit, men att huvudmännen/Arbetsgivaren och de anställda/facken står så oresonligt långt ifrån varandra – och verkligen i ALLT – är en ren katastrofsituation och det förlamar verkligen allt utvecklingsarbete.

    Det är konstigt egentligen, när vi har samma mål(?): Den bästa möjliga skolan för så många som möjligt. Det är ruskigt jobbigt att gå till jobbet varje dag, med den där otäcka stämningen som ligger som ett lock över allting hela tiden. Det känns som om ett gem som ligger på fel håll räcker för att dra igång en konflikt. Gud förbjude att toarullen hänger åt fel håll, eller rätt – för om den hänger åt fel håll är det ju “utvecklande” och det ska vi alla omfamna och uppskatta även om enda syftet är att sätta kåren “på plats”.

    Att undervisa ser jag själv fortfarande som… awesome… men det är nog dags att gå vidare ändå. Hoppas du hamnar på något bra ställe. Lärarutbildningen kanske? Själv letar jag i den privata sektorn bl.a. it- & tjänsteföretag som behöver bra pedagoger.

Lämna en kommentar

  • (will not be published)