Tolerans räcker inte

Ibland sägs det att vi måste få ett mer tolerant samhälle. Jag tror faktiskt inte det räcker. Jag vill se ett öppet samhälle, där medmänniskor ses som just medmänniskor – och det oavsett hudfärg, sexuell läggning, etnicitet, funktionsstörning mm. Där det inte ens är en fråga.

”Filosofen Aviezer Ravitzky lärde ut att vi kan ha tre relationer till den andre. Den första nivån är tolerans. Det betyder att jag vet att du har fel och du vet att jag har fel, men vi dödar inte varandra. Nästa steg är pluralism. Det betyder att jag gör det rätta för mig och att jag vet att du gör det rätta för dig. Den tredje nivån är öppenhet, det vill säga att jag vill lära känna dig för att en del av din sanning kanske också kan vara min sanning, säger David Lazar” (David Lazar är f ö Stockholms nya rabbin)

I en tidigare klass inledde vi varje morgon med att eleverna i grupper om tre skulle hitta en ny sak som var gemensam för de tre och en som var olik. Det var intressant att hårfärg och form ganska ofta kom upp, men hudfärg inte gjorde det (trots att här fanns stora skillnader). De var för unga för sexuella preferenser, men jag tror och önskar att det inte hade varit något konstigt om även det kommit upp om det varit äldre elever.

Jag undrar om det inte är dags för en omläsning av avhandlingen Toleransens pedagogik såhär i slutet av sommaren.

Vad händer om vi sätter individens öppenhet, sårbarhet och beroende av andra i centrum för skolans toleransarbete?/Elisabet Langmann, avhandling Toleransens pedagogik (Örebro universitet 2013)

“… vikten av att som lärare låta eleverna stå öppna för det oförutsedda i varje levt och unikt gestaltat möte med den andre, något som kräver takt och improvisation i undervisningen, snarare än på förhand utarbetade pedagogiska metoder.”

När det gäller mina elevers föräldrars sexuella läggning måste jag säga att jag inte bara tolererar dem, jag är t o m faktiskt ointresserad av den aspekten av deras liv. De får vara med vem de vill (som uppnått den lagliga åldern för det) så länge som de visar att de bryr sig om sina barn (mina elever) och lämnar dem mätta, utvilade och frågade till skolan varje dag. Det är bra om även de vuxna är med någon/några som bryr sig om dem, men det måste de ta ett eget ansvar för. Vi har idag minst två regnbågsfamiljer, minst en polyamorös familj och säkert en och annan transperson som förälder till våra elever. Men jag kan inte se vad det ska spela för roll. Jag är inte ens intresserad av vad mina kollegor har för sexuella preferenser (så länge det inte handlar om minderåriga, där skulle jag utan att tveka göra en anmälan till Lärarnas Ansvarsnämnd där frågan om legitimation sannolikt skulle aktualiseras). Jag ser dem hellre utifrån vad de bidrar med som medmänniskor respektive professionella lärare, fritidspedagoger, skolledare, resurser, vaktmästare, bespisningspersonal, skolsköterska mm mm. Jag vill att de ska må bra och utvecklas, men var och en måste få bli salig på sitt sätt.

Jag tror mer på öppenhet än på tolerans. Och jag tror absolut inte på särskilda grupper eller kvotering eller särskilda temadagar. Det om något spär väl på olikheter som grund istället för öppenhet för den andre? Jag tror absolut på ett aktivt arbete med värdegrunden, där man i vardagen använder begrepp och uttryck som är relevanta idag. För inte räcker det väl med tolerans?

Kommentarer (2)

  1. Helena von Schantz skriver:

    Härligt passionerat inlägg, Magnus. Håller med om att det är att sätta ribban lågt att stanna vid att vi tolererar. Samtidigt är tolerans något högst eftersträvansvärt både hos en individ och i ett samhälle. En tolerant person är ju faktiskt inte en som bara tolererar utan någon som inte dömer, skuldbelägger eller kräver saker av andra.

    • Magnus Blixt skriver:

      Tack. Tolerans är en bra början, men om vi även vågar vara öppna för den andre tror jag vi kan komma så mycket längre, som samhälle och människor. Men du har rätt – det bästa får aldrig bli det godas fiende.

Lämna en kommentar

  • (will not be published)