Inlägg märkta ‘yrkesetik’

« Äldre inlägg
onsdag, 6 februari, 2013

IUP levande bedömning?

På väg hem från tankeväckande personalkonferens med tema Elevinflytande skummar jag av Twitterflödet, vilket visar sig flöda av nyheten:

Kraftigt minskad byråkrati för lärare – skriftliga omdömen bort år 6-9, IUP-krav minskas.

Som alltid en del som hissar, andra som dissar. En hel del tankeväckande argument och formuleringar. Själv har och får jag många funderingar och är verkligen inte färdigtänkt. Att något måste göras åt skolans byråkrati står dock klart – jag möter alltför många goda lärare som tappat sugen eller t o m lämnat yrket med förklaringen att det blev för mycket av ickestimulerande ickeundervisning för att vara värt den klena lönen.

Mina seminarier ”Orka och utvecklas mer” brukar inledas med frågan:

Vad är syftet med din lärargärning?

Aldrig någonsin har jag hört någon säga ”hålla på mer och mer med byråkrati”. Däremot hör jag ofta ”Se stjärnglansen tändas i ungarnas ögong”, ”Få vara med på elevernas kunskapsresa”, ”Lärande och utveckling”, ”Undervisningsrelationen”, ”Se eleverna växa”, ”Vara med där det händer”, ”Bildning och kunskap”…

Jag brukar också ställa frågan:

Har ni någon gång mött någon förälder som önskat att ni hade skrivit lite mer i det skriftliga omdömet istället för att ägna tiden åt att planera och följa upp undervisningen?

Än så länge har det inte hänt, även om det självklart finns miniminivåer även här. Det är dock alltid en fråga om att prioritera tid och kraft klokt. Mig hjälper Lärares yrkesetik till i detta, utifrån:

Lärare förbinder sig att i sin yrkesutövning ta ansvar för elevernas kunskapstillväxt, stödja deras personliga utveckling och skapa goda betingelser för varje elevs lärande, utveckling och förmåga att utveckla kritiskt tänkande

Samtidigt tycker jag att IUP rätt använt kan vara ett bra stöd i detta. Att kravet på IUP varje termin tas bort behöver ju dock inte betyda att den behöver tas bort, om vi professionella finner den användbar. Det blir den förstås inte om den görs vid utvecklingssamtalet bara för att den ska göras. Tiden och kraften är dock begränsad och ska användas klokt, gärna mer på sådant som faktiskt visat sig ge bättre resultat än sådant som knappast gör det.

Våra elever har sin IUP i en särskild IUP-mapp, där annan dokumentation (bl a Självvärdering av The Big Five) Ungefär varannan vecka går vi igenom varje elevs IUP i en kort dialog (vi är två lärare på klassen en halvtimme, övriga elever har Eget Valt Arbete):

Hur går det? Är vi på spår? Vad kan jag bidra med? Vad kan du göra? Behöver vi revidera målen?

På detta sätt slipper vi ifrån att komma till nästa utvecklingssamtal och där konstatera att vi glömt de mål vi satte sist, vilket förstås inte tillför något för någon. Kanske kan slopande av krav på terminsvis IUP ge möjligheter att på allvar lägga mer tid och kraft åt att utforma bättre verktyg för formativ bedömning som leder mot målen, istället för att dokumentera i överflöd två gånger om året? Mer kvalitativa bedömningar och bättre gensvar, mer tid på didaktisk planering. Äntligen!

SVT: Skriftliga omdömen skrotas i högstadiet, Skolvärlden: Björklund slopar IUP 6-9:, Kindenberg: Löst från omdömen, inte omdömeslös, UNT: debatt – avskaffa skriftliga omdömen, PedagogStockholm: Lärande Bedömning, Mats Strandler, Skolledarna, InfoMentor: Om Skolans dokumentation, Skolverket: Om IUP och Utvecklingssamtalet, Jan Björklund: Mindre byråkrati för lärarna,  Petra Åkerström: Skriftliga omdömen en demokratifälla, Umeå Universitet: IUP ifrågasätts, Forskarbloggen: Inte utan press,  

Etiketter: , , , , , , , , , ,
Postat i Okategoriserade | 7 kommentarer »

onsdag, 19 december, 2012

Lärarnas Ansvarsnämnd

För nästan ett år sedan fick jag brev från Regeringskansliet ang Lärarnas Ansvarsnämnd. Sedan dess har det varit tyst. Delvis fullt förståeligt, då legitimationsansökningsprocessen ju haft sina barnsjukdomar. Idag kom dock ett nytt brev, denna gång från Skolverket, där Lärarnas Ansvarsnämnd rent kanslimässigt huserar.

Till dags dato har ungefär hälften av de som sökt sin lärarlegitimation tilldelats ett beslut.

En första anmälan till Lärarnas Ansvarsnämnd har inkommit, nämnden kommer att sammankallas i början av 2013 för att fälla sitt första avgörande.

Spännande tillvaro! Idag och igår har jag tagit tjänstledigt från skolan för att leda seminarium kring Lärares yrkesetik för lärarstudenter. Även det känns viktigt. En av de saker som lyfts på seminariet är frågan huruvida läraryrket kan betraktas som en profession eller ej. En del i detta är förekomsten av yrkeslegitimation. Där brukar jag försöka vara tydlig:

Det är skillnad på Behörighet och Legitimation. En behörighet kan man aldrig bli av med. Det spelar ingen roll hur jag beter mig, men jag blir aldrig obehörig lärare – ty mina akademiska poäng kan ingen pilla på. En legitimation kan man däremot bli av med. Om legitimationen ska vara något värd kan dock inte alla få behålla den. Men att mista sin legitimation är förstås ett djupt ingripande i den enskildas liv. Ni förstår att det blir en känslig men viktig gränsdragning här…

På vilka grunder kan då en legitimerad lärare mista sin legitimation? Om man som lärare:

  • varit grovt oskicklig i sin yrkesutövning,
  • i eller utanför yrkesutövningen gjort sig skyldig till ett allvarligt brott som gör att hans eller hennes lämplighet att verka som lärare eller förskollärare kan ifrågasättas,
  • på grund av sjukdom eller någon liknande omständighet inte kan utöva yrket tillfredsställande,
  • på annat sätt är särskilt olämplig att bedriva undervisning,
  • inte följt ett föreläggande från nämnden om att genomgå en läkarundersökning, eller
  • själv begär att legitimationen ska återkallas,

kan man mista sin lärarlegitimation. För alltid eller tidsbegränsat.

Det finns även möjlighet för Ansvarsnämnden att tilldela en varning, samt efter ansökan återge legitimation till den som mist den. Jag kan tänka mig att det blir en grannlaga uppgift att reda i detta, jag är mycket glad att jag fått chansen att prata med ledamöter från den Skotska motsvarigheten GTCS, vilka haft motsvarande system i många år nu.

Innan ärenden kommer till Ansvarsnämnden ska de utredas av Skolinspektionen. Vem som helst kan anmäla legitimerade lärare till inspektionen. Kommer detta att slå väl ut? Kommer det att bli få eller många anmälningar? Från vem? Hur många avgöranden kommer att göras? Kommer läraryrkets status att höjas? Kommer lärare att på ett annat sätt freda sin profession som legitimerade?

Den som lever får se! Framtiden kommer dock inte till oss – vi är med och skapar den.

Etiketter: , ,
Postat i Okategoriserade | 3 kommentarer »

torsdag, 11 oktober, 2012

Välja kompetensutveckling

Har statssekreterarens ord ännu ringande i öronen:

”Sverige klarar inte en hög ambition att vara ett välfärdssamhälle utan hög kompetens, detta hänger samman” /Peter Honeth, Resultatdialog 2012

”Vi måste lyfta lärarprofessionen, genom bra kompetensutveckling, införande av lärarlegitimation och karriärtjänster … Lärarkunnande samt forskarutbildning för lärare är byggstenar … För lite av lärares kompetensutveckling har haft genuin forskningsbas … Utveckling av lärares roll och kompetens – på vilken rollen vilar – måste vara grunden för skolans utveckling … Lärare måste själva vidareutveckla det egna förhållningssättet, det duger inte att komma ut och slå dem i huvudet med föreskrifter ‘gör så här’” /Peter Honeth, Resultatdialog 2012

Vecka 44 brukar ofta användas till kompetensutveckling. Det händer även att lärare får leka bitr vaktmästare dessa dagar, men det är förstås ingen vettig användning av (snart) legitimerade lärare. Här är några saker man som lärare kan välja mellan v 44 – och som inte kostar mer än tiden, kraften, resan:

Ett nog så gott alternativ kan också vara att tillsammans med kollegor sitta och verkligen grotta ner i gemensam bedömning av genuina elevarbeten. Endast tillsammans kan vi skapa en ökad likvärdighet! Ett annat alternativ är att ta valfri avhandling, läsa och diskutera. Eller ett nummer av Magasin 360. Eller… Jag pratar här inte om meningslösa grupparbeten med oklara ramar och luddiga frågor som ska besvaras i rektors intresse, jag talar om att lärare tar ansvar för sin tid och sin egen kompetensutveckling. Stöd för denna tidsprioritering finns förstås i Lärares yrkesetik:

Lärare ska på allt sätt använda sitt yrkeskunnande till att höja kvaliteten i sin yrkesutövning och stärka sin professionalism i vetskap om att kvaliteten i yrkesutövningen direkt inverkar på samhället och samhällsmedborgarna. Lärare värnar om läraryrket och lärares pedagogiska frihet samt bidrar till att göra skolan till en god arbetsplats. Lärare ansvarar, självständigt och tillsammans med andra, för det pedagogiska uppdraget och vinnlägger sig om att skapa de bästa förutsättningarna för elevernas lärande. Lärare arbetar utifrån en vetenskaplig kunskapsbas kring lärande och vidareutvecklar det pedagogiska arbete enligt aktuell forskning och beprövade pedagogiska erfarenheter. Lärare tar därför ansvar för att utveckla sin kompetens både när det gäller yrkets utveckling och innehållet i undervisningen. /Lärares yrkesetik

 

 

Etiketter: ,
Postat i Okategoriserade | 1 kommentar »

tisdag, 9 oktober, 2012

Lärardilemman: Case Studies

Igår var jag, efter en intensiv men givande skoldag, inbjuden av LR Stud i Uppsala att leda workshop/seminarium ”Case Studies”. De har arrangerat fyra dylika tidigare, där olika forskare och yrkesverksamma lärare kommer och leder en workshop för lärarstudenter utifrån dilemman i en lärarvardag. Som ett sätt att skaffa sig handlingsberedskap och ökad medvetenhet. Sist var det tydligen Martin Karlberg som skrev 2001 års mest lästa avhandling på Skolporten. Men nu var det jag som fått den äran. Efter lite kort presentation och utgångspunkter att vi denna dag inte skulle finna konsensus utan snarare försöka gå därifrån klokare utifrån att vi tycker och tänker olika, inledde jag med frågan:

Hur många moraliskt signifikanta beslut fattar en lärare varje skoldag?

Rätt svar är förstås hundratals. Ska jag ägna min tid och mitt fokus åt Kim eller Mika? Ska jag berömma eller korrigera? Hur ska talutrymmet hanteras och distribueras? Vilket gensvar ska jag ge just nu, i denna stund, till denna elev? Vilket arbetssätt ska vi välja? Vilket material? Vilka utgångspunkter? Vilket elevinflytande? Det är inte alls konstigt att man ofta är en smula trött på eftermiddagarna…

Väldigt sällan kan man begära time-out och tid att reflektera igenom ett ställningstagande, utan det är där och då det måste göras. Alla beslut och ställningstaganden kan förstås inte bli rätt, men hyggligt många måste bli det – och jag tänker att man alltid bör kunna redogöra för sina utgångspunkter till beslut och ställningstaganden. Lärarnas Ansvarsnämnd har ännu inte sammankallats, men jag har försökt förbereda mig för den dagen. Tänker att ofelbara människor finns inte, men att man som professionell legitimerad lärare  bör förväntas kunna reflektera över vad som hände, varför det kan tänkas ha hänt, vilka valen var, utgångspunkterna för de egna ställningstaganden (även om de görs i stridens hetta), implikationer utifrån olika handlingsalternativ och hur man kan gå vidare och lära sig något av det som hänt.

Det är OK att göra misstag, men det är INTE OK att inte lära sig något av dem.

Sedan fortsatte seminariet med att vi resonerade om skillnaden mellan Problem och Dilemman. Dilemman utmärks av  att de är frågor som är svåra att besvara eller ett val som är svårt att göra, därför att alla valmöjligheter är dåliga. Eller bra. Ett problem har en lösning, eller i alla fall en som är mer rätt än andra.

”En förutsättning för att lärande ska ske, är fungerande relationer. Det som kännetecknar mänsklig samvaro är att den inte går att förutse och att den framstår på så olika sätt, beroende på vem som betraktar den. Därför är läraryrket oerhört komplext. Det är en verksamhet där vi snarare hanterar dilemman än löser problem. Yrkesskicklighet handlar därför mer om att göra rätt avvägningar än att om att göra rätt.” /Lars-Åke Kernell ”Att finna balanser” 2002

Sedan var det dags att dyka in i några dilemman och lyfta olika handlingsalternativ. Inte utifrån frågan ”Vad bör vi göra?” utan utifrån frågan ”Vad kan vi göra?”. Ofta är vi lite för snabba med det första och när vi nu har tiden att fundera tillsammans bör vi börja med att utreda vilka handlingsalternativ som står till buds innan vi börjar välja mellan dem. Mer medvetna val och beslut är helt enkelt alltid bättre.

”Dilemma: Jag är ny lärare i klassen och har en elev som är väldigt blyg att tala inför klassen. Nu är det ett mål redan för år tre att man ska kunna redovisa inför en mindre grupp. Eleven ber nu att få göra nästa redovisning via Skype.”

”Dilemma: Jag har en elev med skilda föräldrar med delad vårdnad. Föräldrarna har mycket svårt att umgås. En av dem kräver nu separata utvecklingssamtal ‘så det blir ett bra samtal med barnet i fokus’. Den andra föräldern kräver samtidigt att utvecklingssamtalet är gemensamt ‘så vi alla hör och kan diskutera samma saker’”.

”Dilemma: Kim visar inget som helst intresse för skolarbetet, gör inga läxor och tar inte vara på lektionerna. Hen är skärpt och har förmågor, men verkar sakna motivation och ambition för något annat än sin mobil och sina online-spel”

”Dilemma: Jag får höra att en kollega gett en elev kvarsittning en timme efter skolan för att eleven varit sen in från rast. Under kvarsittningen får eleven skriva tavlan full med ’Jag ska inte komma in försent. Jag ska inte komma in försent’”

”Dilemma: Jag har just fått en ledighetsansökan, där föräldrar sökt 10 dagars ledighet för en längre resa. eleven behöver mycket stöd för att nå målen. Det är förstås rektors beslut, men jag måste tillstyrka eller avstyrka ledigheten.”

”Dilemma: Under introduktionen av arbetsområdet Andra världskriget ifrågasätter en elev starkt att Förintelsen ägt rum. Fler elever hänger på.”

”Dilemma: Jag har en timmes arbetstid efter sista lektionens slut. Föräldrar och rektor förväntar sig att jag matar in provresultat i LMS-systemet. En elev kommer förbi och ber mig förklara det den ännu inte riktigt förstått…”

Idag ska jag på kompetensutveckling för förbundens yrkesetikseminarieledare. Viktigt och bra, vi kommer säkerligen också prata om ett och annat dilemma. Du vet väl om att man än så länge kan få ett halvdagsseminarium om Lärares yrkesetik till den egna skolan för en spottstyver? Framförallt ser jag fram emot att höra kloka Per Lindkvist föreläsa om Ödmjuk Orubblighet (vilket också var något vi diskuterade på Case Studies).

”Man borde uppvärdera frånvaron av bergfasta övertygelser!” /Per Lindkvist, docent Linnéuniversitetet

 

 

Etiketter: , , , , ,
Postat i Okategoriserade | 2 kommentarer »

lördag, 29 september, 2012

Miniflippat klassrum

Jag har följt diskussionen om att ”flippa klassrum” (från eng, flipped classroom). Framförallt har jag på Edcamp mött Daniel Barker mfl som gått från ord till handling och tagit del av deras högst konkreta lärarerfarenheter – och fått problematisera det hela. Jag har tänkt att jag skulle prova nu i höst. Sedan har jag insett att det här med att byta skola och kommun är något som tar lite mer tid och kraft än jag tänkt, även om det absolut är värt det och varmt rekommenderas. Framförallt är det lite tungt när IT-infrastrukturen inte är särskilt väl utbyggd (vilket jag f ö hade ett mycket intressant samtal om med nämndordföranden för samma kommun och skola).

Mången goda idéer har stupat på att man sagt ”Vi gör det sen!”, ”Det är en bra idé, men just nu…”, ”Vi måste bilda en projektgrupp först som gör en projektplan”, ”Vi måste höra med ledningen först och få OK”, ”Vi måste först formulera SMARTa mål”...

Jag är en smula skeptisk mot stora skolprojekt. Min dystra erfarenhet är tyvärr att de alltför ofta stupar någonstans på vägen och väldigt ofta avbryts innan de är färdiga. Innan utvärdering förväntas man sedan kasta sig över nästa stora projekt eller idé eller trend. Med följd av en viss uppgivenhet och reformtrötthet som är dyster men ändå faktiskt fullt förståelig i belysningen av tidigare erfarenheter:

”Sitt still i båten Magnus, snart kommer det ändå något helt nytt som omkullkastar även detta”, som en erfaren kollega sa när jag min första termin trodde på rektors PPT ”Nu ska vi införa Balanserade Styrkort” (vilket sedan lades ned ett år senare).

Nåja, jag är nu inte sådan att jag sitter still i båten. Jag väntar inte heller på att framtiden ska komma, jag försöker efter bästa förmåga vara med och forma den. Om man nu inte orkar med eller tror riktigt på Det Stora Projektet så kan det finnas klara fördelar med Det Lilla Projektet:

  • Kräver mindre tid, kraft, energi, resurser
  • Kräver färre inblandade intressenter
  • Kräver färre ”tillstånd” (ofta gäller hursom ”lättare få förlåtelse än tillåtelse”)
  • Lättare följa upp då det är överblickbart och ger snabb respons
  • Lättare utvärdera

Sagt och gjort. Just nu finns inte tiden och kraften att spela in video med magistern som undervisar. Det är, enligt de som provat på allvar, att föredra – eleverna gillar sin lärare och är van vid sin lärares sätt att undervisa på, men:

Det bästa får aldrig bli det godas fiende

Så jag gjorde en kompromiss för att i alla fall inleda projektet och gå från ”sen-nån-gång”, till ”jag-gör-det-nu” genom att helt enkelt snabbskanna youtube efter andra lärare som lagt upp några vettiga lektioner som passar in där vi just nu befinner oss. Bingo!

MatteSvenne beskriver tallinjen heltal. Det var bara att skapa korta-länkar och lägga ut till eleverna i det digitala uppgiftssystemet. Samt ha en lektion i vad de förväntas göra:

”Titta på klippet, försök förstå precis som i klassrummets undervisning. Titta gärna flera gånger. Magistern går ofta på föreläsningar och kurser flera gånger eftersom han stundtals är smula tröglärd. Vi kommer inte att titta på klippet tillsammans, utan utgå från att alla har sett det och börja där.”

Och ja – det fungerade. Eleverna hade tittat. De hade förstått. Undervisningen när vi träffades tillsammans i klassrummet kunde börja på en högre nivå direkt från start av lektionen. En elev sa spontant:

Klippet var lite knepigt i början, men jag såg det flera gånger och nu känns det verkligen som om jag förstått. Det är kul.

Mer utvärdering än så behöver knappast göras. Vi fortsätter nu med tallinjen decimaltal. Så småningom kanske magistern börjar lägga ut egna filmer. Två elever har också själva gjort en film om likamedtecknet! Det har inspirerat mig att göra ett mindre projekt där vi ska göra filmer om bland annat detta med mål att visa dem för lågstadiet (men främst med syfte att eleverna äntligen på allvar ska förstå likamed!)

Jag tror inte det flippade klassrummet kommer att revolutionera skolan. Men jag tror absolut att det är ett verktyg som kan göra nytta i mången lärares verktygslåda, utifrån att lärare, enligt Lärarnas yrkesetik i sin yrkesutövning…

…förbinder sig ta ansvar för elevernas kunskapstillväxt, stödja deras personliga utveckling och skapa goda betingelser för varje elevs lärande, utveckling och förmåga att utveckla kritiskt tänkande … stödja elevernas rätt till inflytande över sin utbildning och stärka deras ansvarstagande för sina studier. /Lärares yrkestik

Etiketter: , , , , , , , , , ,
Postat i Okategoriserade | 2 kommentarer »

lördag, 22 september, 2012

Lärare & sociala medier : be ready!

I veckan tog jag tåget till Sävsjö för ett seminarium ”Lärares yrkesetik” med ett 70-tal lärare. Som alltid blev det intressant och givande, tycker jag. Trots att jag nu haft ganska många seminarier så är det alltid någon som väcker en ny tanke som jag inte fått chansen att tänka tidigare! För att inte säga några. Det är viktigt och intressant att lärare ges möjligheter att tänka tillsammans.

Vi pratade även en del sociala medier och yrkesetiska dilemman runt dessa. Det är en viktig diskussion som borde föras på fler skolor. Inte för att ”sociala medier” snart kommer, utan för att de redan är här, sedan länge (redan det antika ”torget” är kan sägas vara ett socialt medium). Frågan är inte om, frågan är snarare när, hur och vilka yrkesetiska dilemmatan utifrån denna verklighet varje lärare ställs inför. På tåget hem lyssnar jag på en föreläsning med titel ”Högpresterande organisationer”:

”När det är dags att prestera, då gäller det att vara fullt klar när det är dags!”/Manuel Knight, tidigare verksam inom ”Special Forces” i US Army

Hur kan man förbereda sig på det oförutsedda? Hur lång tid tar det? Här tror jag att det gäller att inte drabbas av panik. Vi måste inse att vi omöjligen kan förbereda oss för alla eventualiteter, inom alla områden, på alla de sätt. Samtidigt kan vi göra oss ”fullt klara” eller kanske snarare ”inbyggt beredda” på att tillvaron som lärare är precis så komplex att den kräver sekundsnabba överväganden en mycket stor del av våra dagar. Jag tror vi kan göra oss beredda genom att vara öppna för – respektive kräva – ny och fräsch kompetens, genom att delta i ett ständigt pågående samtal – professionella emellan – om olika yrkesetiska dilemman samt se till att även ha arenor för återhämtning. Varje vaken stund och minut på arbetsplatsen kan inte vara intecknad i förväg, det måste finnas luft i systemet för det oväntade – vilket ju i allra högsta grad är väntat att det uppstår, vi vet bara inte när/vad/hur. Jag påstår dessutom att vi måste skapa en kultur av ”här gör vi inte fel, vi skapar vi lärtillfällen av misstag” istället för en rädd ”granskningskultur” byggd på ”det-gäller-att-ha-ryggen-fri”.

”En förutsättning för att lärande ska ske, är fungerande relationer. Det som kännetecknar mänsklig samvaro är att den inte går att förutse och att den framstår på så olika sätt, beroende på vem som betraktar den. Därför är läraryrket oerhört komplext. Det är en verksamhet där vi snarare hanterar dilemman än löser problem. Yrkesskicklighet handlar därför mer om att göra rätt avvägningar än att om att göra rätt.” Lars-Åke Kernell, Att finna balanser (Studentlitteratur 2002).

Läraryrket är absolut ett yrke med möjligheter. Om man får en chans att göra sig redo, att vara redo, att göra misstag och sedan gå vidare klokare och bättre rustad.

För övrigt anser jag att lärare bör utveckla en ödmjuk orubblighet.

Etiketter: , , , , , , , ,
Postat i Okategoriserade | 5 kommentarer »

lördag, 30 juni, 2012

Legitimationsgränsen går?

Läser i morgontidningen om frågan hur en läkares beteende utanför tjänsten ska eller inte ska vara en grund för indragande av yrkeslegitimationen. Verkligen en intrikat fråga! För ett yrke som bygger på tillit och förtroende ser jag inte att man kan bete sig hursomhelst utanför tjänsten utan att det skulle påverka förtroendet och därmed även grunden för själva yrkesutövandet. Samtidigt som även lärare måste få vara privatpersoner och medborgare med dess rättigheter, skyldigheter, brister och förtjänster.

Lärares yrkesetik anger:

”Läraryrket bygger på samhällets tillit och fordrar ett stort yrkesansvar”

men samtidigt också

Lärare förbinder sig att i sin yrkesutövning hålla de yrkesetiska principerna levande genom att dels återkommande diskutera och bearbeta yrkesetiska ställningstaganden i arbetet, dels ta upp de konflikter av etisk innebörd som uppstår

 Notera: ”i arbetet”.

Lärarnas Ansvarsnämnd har ännu inte sammankallats. Ryktet säger dock att de första anmälningarna av legitimerade lärare är på väg in och man kan därmed anta att det sker i höst. Erfarenheten från bildandet av Lärarnas yrkesetiska råd säger att det gäller att lägga kraft och tid i början till att definiera ramar, förutsättningar och utgångspunkter.

För en tid sedan var jag med LR Stockholm och gjorde studiebesök i Skottland, vilka i stort verkar stå modell för vår lärarlegitimation. Bland annat träffade vi motsvarigheten till Ansvarsnämnden för att resonera kring gjorda erfarenheter. En intressant detalj (på flera sätt, här kan man även finna olika kulturella mönster) som fångade mitt intresse var:

Att bli fälld för rattfylla är något GTCS ser mycket olika på. Att en lärare gör det hem från puben en fredagskväll leder normalt inte till att certifieringen (motsvarande legitimationen här) dras in, att däremot göra det på väg till eller från skolan gör det nästan undantagslöst.

Så ser man, med mångårig erfarenhet av frågan, på denna fråga i Skottland. Frågan är hur vi kommer att landa här i Sverige? Går en skarp gräns mellan privatliv och professionellt liv? Vilka brott kan anses ruinera en lärares förtroende? Kan handlingar och beteenden anses som olämpliga även om de är lagliga?

En avgörande skillnad mellan behörighet och legitimation är ju att den senare går att dra in/kalla tillbaks. Akademiska poäng kan man inte dra tillbaks oavsett oetiska handlingar (utanför själva utbildningens ram), en behörig lärare är alltid en behörig lärare oavsett karaktär och handlingar. Om legitimationen ska få någon reell betydelse måste det innebära att legitimationer faktiskt dras in. Samtidigt innebär detta i praktiken ett yrkesförbud för den som drabbas, vilket förstås är en långtgående konsekvens. Alltså måste gränsdragningen vara medveten och klar.

Världen är ju inte svart eller vit, utan snarare färgglad.

Gränsdragningarna blir verkligen knappast enkla. Men förhoppningsvis viktigt på sikt. God lärarsed är vi alla med och mejslar fram!

Etiketter: , , ,
Postat i Okategoriserade | 12 kommentarer »

onsdag, 23 maj, 2012

Rimligt i Rinkeby?

I måndags ledde jag och en kollega ett seminarium kring Lärares yrkesetik på Askebyskolan Rinkeby. Ja, ni vet, Rinkeby där det enligt tidningarna brinner. Vilket det också gör (manlighetsproblem eller ej). Grannskolorna har varit eldhärjade, men tack vare kameraövervakning, skicklighet eller tur så har denna än så länge klarat sig. Däremot hade lärarna berättelser om livet i skolan som lämnade en hel del övrigt att önska. Slagsmål i korridorer och oro i klasser verkade smygande ha blivit allt mer vardag. Samtidigt berättade lärarna också om guldögonblick när stjärnglans tänds i ungarnas ögon och man som lärare känner att man verkligen gör skillnad.

Varje klassresa börjar i ett klassrum, sa Jan Björklund på LRs kongress. Stefan Löfven var inne på samma tema, liksom Gustav Fridolin.

Att lärandemiljön på senare tid blivit sämre tror jag inte beror inte på att lärare och skolledning slagit sig till ro. Tvärtom. Lärarna uttryckte sin uppskattning över en skolledning som verkligen finns där och som sliter livet ur sig för att bistå i att släcka bränder (än så länge mer bildligt än bokstavligt). Med allt fler och större bränder verkar det dock inte längre räcka till. Samma sak med lärarnas engagemang, här brann man verkligen för sitt viktiga uppdrag.

Är det rimligt att bli hotad och slagen på jobbet? Nej, självklart inte. Arbetsmiljölagen gäller såväl för elever som för vuxna i skolan. Den gäller inte egentligen – den gäller.

”Arbetsmiljön skall vara tillfredsställande med hänsyn till arbetets natur och den sociala och tekniska utvecklingen i samhället. …

 Teknik, arbetsorganisation och arbetsinnehåll skall utformas så att arbets­tagaren inte utsätts för fysiska eller psykiska belastningar som kan medföra ohälsa eller olycksfall.” /Arbetsmiljölagen

Om man inte känner att arbetsgivaren/huvudmannen lever upp till sitt arbetsmiljöansvar så måste man som första steg påpeka detta för sin chef. Detta steg är viktigt, jag har ännu inte mött någon rektor som är tankeläsare och man måste förvissa sig om att framföra sitt budskap på ett sätt som kan göra skillnad. Lärargnäll bakom stängda lärarrumsdörrar gör näppeligen någon större nytta.

Budget är ingen ursäkt som arbetsgivare och huvudmän kan gömma sig bakom, det står tydligt i lagen att det som är tekniskt och socialt möjligt ska göras. Det står inget om att man ska göra det budgeten tillåter och vi får väl här anta att lagstiftaren här haft en tydlig intention? Om man känner att ens rimliga önskemål negligeras bör man ta en diskussion med sitt skyddsombud. Det av arbetstagarna förtroendevalda skyddsombudet har möjlighet att göra en framställan via AML §6.6a. Denna måste arbetsgivaren ge ett rimligt svar på inom skälig tid, annars går det direkt vidare till arbetsmiljöverket, som då rycker ut.

Kan lärares yrkesetik också vara till ett stöd? Ett annat slags stöd, lite mer förebyggande och långsiktigt?

Ja, jag påstår det. Om inget annat ett stöd i att gemensamt resonera sig fram till prioriteringar och vägval. Ett stöd att

”påtala och engagera sig mot sådana utvecklingstendenser och handlingar i skola och samhälle som kan skada eleverna”…

”påtala fel, komma med konstruktiv kritik och i yttersta fall genom aktivt handlande ingripa mot sådant som strider mot den människo- och kunskapssyn som lärares yrkesetik vilar på.” /Lärares yrkesetik

För egen del anser jag att tydligt fokus på det som står (nästan) först:

Lärare förbinder sig att i sin yrkesutövning

  • ta ansvar för elevernas kunskapstillväxt, stödja deras personliga utveckling och skapa goda betingelser för varje elevs lärande, utveckling och förmåga att utveckla kritiskt tänkande

ger konkreta implikationer till saker som behöver göras och stöd i olika vägval. Alla elever har rätt till kunskapstillväxt, utvecklingsmöjligheter och goda betingelser. Hur ser vi till att de får dem? Inte bara var och en, utan även som samhälle?

Tjänar eller förlorar familjerna i (exempelvis) Bromma och på Östermalm på att barnen i Rinkeby också får en god utbildning?

Kostar det mer resurser att undervisa elever från resurssvaga familjer? (=låg utbildning, utan utbildningstradition, trångboddhet, låg inkomst/arbetslöshet…) 

Borde lärare i tuffare områden ha mer betalt (”ghettobonus”)? Min personliga erfarenhet (framförallt från olika studiebesök, Fruängens skola tillhör inte de tuffare) är att det finns lärare av alla sorter på alla skolor, men att få – om ens några – lärare med klent engagemang och klena läraregenskaper överlever någon längre stund i tuffare områden. Men vilka möjligheter ges de att skapa goda betingelser för bildning? Stundtals säkert nog så goda, men borde inte alla elever alltid vara garanterade detta? Och, som skollagen stadgar, ges möjlighet att nå sin fulla potential?

Kan det också vara rimligt att lärare som arbetar på tuffare skolor, med hänvisning till ovanstående från Lärares yrkesetik, under en period lägger minimalt med tid på skriftliga omdömen (i ett ickeanvändarvänligt it-system) för att istället ägna den tiden och kraften åt att bygga undervisningsrelationer och undervisningsgemenskaper? Jag tycker det verkar högst rimligt och faktiskt även ansvarsfullt. Men jag lyssnar gärna till goda argument för motsatsen!

Etiketter: , , , ,
Postat i Okategoriserade | Inga kommentarer »

lördag, 19 maj, 2012

Den stressade läraren

Läser recension i den lokala tidningen av reportageboken Godkänd?  Precis som recensenten Maria Schottenius fylls jag av visst raseri:

”Nivån är för låg. Böckerna är för ytliga, säger en rektor rätt ut.” – om att använda svenska läroböcker i Finland.

”På 1980-talet i Sverige var en lärare som skulle få fast anställning en person som hade lärarexamen och var utbildad i de ämnen för den nivå där han eller hon skulle undervisa.

På 2000-talet fanns inte längre kravet på att man skulle vara utbildad för det ämne och på den nivå man undervisade. Lärarexamen räckte. …

Och så bar det utför tills det idag på gymnasiet bara är var tredje lärare som har rätt utbildning för det han eller hon undervisar i.” /Sydsvenskan 18/5-12

 … och så undrar vi varför det gått utför med resultaten i Svensk skola… Trots att det finns så många inspirerande och professionella lärare som dagligen sliter med att väcka intresse och fortsatt lust för livslångt lärande. Lärare som trots allt älskar sitt jobb. Förutom att värdet av ämneskunskaper och didaktisk förmåga under lång tid gröpts ur, så har skolan fått ett allt bredare uppdrag – att lyckas vända alla problem i samhället – vilket kombinerat med en växande granskningskultur tvingat lärare att ägna alltmer tid och fokus åt att dokumentera, dokumentera, dokumentera.

Självklart har lärare i alla tider dokumenterat sitt arbete och elevernas framsteg. Alltsomoftast har dokumentationen även delgetts eleven formativt, i syfte att förändra och förbättra tillvaron. Men senaste tiden känner jag att skolan formligen grasserat i krav att dokumentera ALLT. Inte först och främst i syfte att öka kunskapstillväxten. Utan snarare i syfte att huvudmannen/skolan respektive läraren ska ha ryggen fri.

Det verkar ibland viktigare att jag dokumenterat att lille Kim inte kan läsa/räkna/klockan, än att jag ägnar tid och kraft åt att faktiskt skapa en miljö där Kim lär sig läsa/räkna/klockan…

Eller som Max Entin så träffande fångar det hela i bild:

”Jag hinner inte prata med dig för jag har fullt upp med att skriva om dig” (när eleven kommer till läraren med en önskan att bygga vidare på  undervisningsrelationen…)

På vägen har vi fått en allt mer ojämlik och olikvärdig skola. Till skillnad från Finland, där jag varit och föreläst i omgångar:

Två förklaringar till att Finlands skolor fungerar så bra, enligt Timo Lankinen (”Finlands Anna Ekström”)

  1. Välutbildade lärare som ges ro att undervisa.
  2. Alla skolor ska hålla samma nivå.

Skolvalet är enligt uppgift inte stort i Finland, för att alla skolor håller en bra lägstanivå. Istället för att lägga kraft på att ranka skolors resultat ser man till att alla får goda resultat. Nationella prov lyser med sin frånvaro – men enligt lärarna jag mött behövs de inte heller med hänvisning till en välfungerande studentexamen som ger ett tydligt mål att sträva mot. Lärarna i Finland har ett helt annat dokumentationskrav och förtroende än lärarna i Sverige:

Dokumentera det du som professionell lärare anser att du behöver dokumentera för din bedömning, uppföljning och planering.

De finska lärarna har förstås också förtroende att disponera sin tid. Utöver undervisningen (för vilken det finns ett tydligt tak) har man avtalat om tre timmars samplaneringstid. Man har dock samtidigt noterat att mötestiden bör användas effektivt och produktivt för kunskapstillväxt:

”I sin bästa form är samplaneringen en skapande verksamhet fri från olika bindningar och kan verka utjämnande på eventuella inre konflikter i skolan, förbättra vi-andan, skapa en lugn och trivsam arbetsmiljö och öka möjligheterna till produktivt arbete.”

”Samplaneringens möten behöver inte protokollföras och den tid som används antecknas inte i dagboken. Även om man har reserverat plats i läsordningen för gemensam samplaneringstid bör man undvika onödiga gemensamma möten.”

Lite nyfiken blir jag också på Nya Munkens skola. Enligt uppgift hade lärarna där tidigare en timmes konferens i veckan. Nu har den tagits bort… Med hänvisning till att lärarna behöver tiden till att verkligen sätta sig in i de nya styrdokumenten…

”Nya Munken skapar en trevlig arbetsplats för elever såväl som för personal. Skolan tror fullt och fast på att en glad lärare är en bra lärare. En förutsättning för detta är att alla lärare känner största möjliga frihet i sitt vardagliga arbete.”

Gör detta att lärarna arbetar mindre tid gemensamt? Knappast, det finns vinster att göra och lärare vill arbeta effektivt, om de bara ges chansen. Tyvärr är det fler och fler goda lärare som kastar in handduken. Samtidigt som färre och färre studenter söker sig till lärarutbildningen…

Hur kommer vi då åt detta? Jag tror vi behöver göra tre saker:

  1. Låt lärarna fokusera på kärnverksamheten: elevernas kunskapstillväxt och det som primärt hör till denna; planering, uppföljning, för- och efterarbete, kontinuerliga yrkesetiska diskussioner, riktig kompetensutveckling.
  2. Lita på lärarna och deras professionella bedömning. Lärare vet vilka elever som är i behov av relevant stöd för att nå målen.
  3. Se till att lönen blir rimlig – från ingångslön till ”slutlön”. Jag kan inte se att det finns något rimligt skäl till varför en kommunekonom med motsvarande längd på utbildning ska tjäna dubbelt så mycket som en lärare efter 30 år, en ingenjör rekommenderas samma ingångslön som många lärare får först efter 30 års tjänst…

Vi måste helt enkelt rensa bort arbetsuppgifter. Vare sig elever eller lärare kan göra bra ifrån sig under fel förutsättningar. Vi kan inte göra allt ”som vore bra om det gjordes”, utan måste fokusera på det som är viktigast. För eleven och för framtiden.

Jag kan också konstatera att Barn- och Ungdomsnämnden i Sollentuna fattat följande beslut (i anslutning till budget):

Skolledare och lärare ska ges möjlighet att fokusera på sitt kärnuppdrag

Beskrivning

För att nå goda resultat i skolan är det viktigt att skolledare och lärare ges så goda förutsättningar som möjligt. Nämnden kommer verka för att administrativa uppgifter i första hand sköts av någon annan än skolledare eller lärare när det är möjligt. Det är även viktigt att skolledare har den insikten och skaffar det stöd som behövs för att möjliggöra fokuseringen på det pedagogiska uppdraget.

Motivering

Genom att skolledare och lärare ges möjlighet att fokusera på sitt kärnuppdrag skapas bättre förutsättningar för att förbättra skolornas resultat.

– sedan återstår förstås det intressanta Hur, konkret? – men detta får hursomhelst ses som en bra början: att politiken är tydlig med inriktning och mål.

Lärares yrkesetik stadgar:

Lärare förbinder sig att i sin yrkesutövning ta ansvar för elevernas kunskapstillväxt, stödja deras personliga utveckling och skapa goda betingelser för varje elevs lärande, utveckling och förmåga att utveckla kritiskt tänkande …

Lärare ska på allt sätt använda sitt yrkeskunnande till att höja kvaliteten i sin yrkesutövning och stärka sin professionalism i vetskap om att kvaliteten i yrkesutövningen direkt inverkar på samhället och samhällsmedborgarna. Lärare värnar om läraryrket och lärares pedagogiska frihet samt bidrar till att göra skolan till en god arbetsplats. Lärare ansvarar, självständigt och tillsammans med andra, för det pedagogiska uppdraget och vinnlägger sig om att skapa de bästa förutsättningarna för elevernas lärande.

 Hur lever vi upp till det? Gör vi som takläggaren som utgår från tilldelade resurser, eller försöker vi förtvivlat laga Oxfilé Provencal trots att vi bara fått falukorv i vår matkasse?

Varje klassresa börjar ju i ett klassrum.

Varje klassrum, skola och lärare verkar i behov av lite ödmjuk orubblighet! Som tur är känns det också som om något är på gång. Det bubblar i lärarkåren. Inte minst det vidgade kollegiet ger kraft. För dig som inte hittat till Twitter och #skolchatt  än säger jag bara: Pröva! Du kommer knappast att ångra dig. Tillsammans behöver vi professionella RECLAIM THE SCHOOLS!

Etiketter: , , , , , , , , ,
Postat i Okategoriserade | 1 kommentar »

måndag, 19 mars, 2012

Vissa saker kräver engagemang

Johan Unenge efterlyser i Litteraturmagasinet mer och bättre engagemang från föräldrahåll:

”Lästräning lika viktigt som idrottsträning

… Och en sak tycks alla vara övertygade om: Träning ger färdighet. Det där tragglandet. Om det så är hundratals varv runt på en hästrygg eller zickzackande mellan ett oändligt antal koner. Till och med skoltrötta skejtare gör sina invecklade flippar tills de sitter. En tränare vet vad som krävs. Även när övningarna inte självklart går att koppla till slutmålet – att vinna.”

Jag kan inte annat än instämma. Man blir helt enkelt inte en duktig seglare utan en väldans massa timmar framför rodret, varav vissa timmar är roligare än andra. Det tror jag alla vet och accepterar. Annars kanske man kan ta professorn på orden, när han skriver om att dataspel som ett sätt att öva bland annat läsfärdigheter:

”Det krävs intensiv, långvarig träning, med någon form av träningens kvalitet, för att man ska nå en effekt. Slentrianmässigt spelande (av brain-train-program, min kommentar) i tio minuter om dagen, några gånger i veckan, ger inga resultat. Egentligen är det inte så förvånande. Ingen skulle förvänta sig en järnkondition av att promenera tio minuter, tre gånger i veckan. Alla övningar är inte lika effektiva. Men många övningar kan vara bra – om man gör dem.” /Torkel Klingberg, professor kognitiv neurovetenskap KI, från boken “Den lärande hjärnan”, Natur & Kultur, 2011

Sedan är det förstås också viktigt att riktningen går åt rätt håll, ty då kommer man förr eller senare fram till målet. Själv funderar jag mer och mer på det här med spelifierat lärande. Inte för att jag tror att man vare sig kan eller bör ersätta böcker med spel och datorer, utan för att det så klart finns inslag i spel som absolut kan föras över i skolans kontext. 7 maj verkar bli ett tillfälle att suga åt sig av andras tankar och erfarenheter: edcamp special med spelifierat lärande som tema. Min erfarenhet är att engagerade lärare kan åstadkomma underverk tillsammans. Vissa saker föder och göder engagemang, andra dödar dem. Passion föder engagemang föder förmåga föder passion?

”Det jag gillar allra bäst är när lärare är passionerade. Alltså inte pensionerade, utan passionerade. Själv har jag haft många sådana genom åren, alla med en enorm lust att lära ut och förmåga att skapa nyfikenhet för sånt man från början inte hade någon aning om.” /Johan Wester sommarpratade 2011

Johan Kant skriver om Utarmningen av läraryrket. Jag har hört flera kollegor spontant hänvisa till hans inlägg och brevet som startade det hela:

”Precis så är det”

”Även jag håller på att ge upp”

”Mitt engagemang förtärs sakteliga av alla uppgifter som inte primärt har med undervisningen att göra”

”jag upplever att mer och mer av min tid går åt till att dokumentera, inte i syfte att göra det bättre, utan snarare i syfte att skolan ska ha ryggen fri”

Hur länge ska vi låta detta pågå innan vi inser att det som är avgörande faktiskt är vilket engagemang vi kan väcka hos lärare? Ett engagemang som sedan kan få barnen och ungdomarna att nå sin potential som det numera sägs i skollagen. Att säga tulipanaros är lätt, men att göra en…

Själv är jag övertygad om att man kan locka fram mycket engagemang genom att lita till lärarnas profession. Ställ krav på elevers kunskapstillväxt och en levande yrkesetik, inte på detaljerad dokumentation om den inte tillför kärnverksamheten något. Lärarna jag träffade när jag var över och föreläste i Finland var tydliga i att de endast hade ansvar att dokumentera det som de själva såsom varandes professionella lärare ansåg sig behöva dokumentera. Tänk om man på allvar kunde ägna mer av den begränsade arbetstiden åt att göra något konkret åt undervisningen istället för att dokumentera vad som ännu inte lyckats – hur långt skulle vi inte då kunna nå?

Men nu tar jag nattåget mot Östersund i syfte att försöka skjuta in lite energi hos ett antal lärare i form av två föreläsningar ”Arbetsro – hur?” samt ett seminarium ”Orka och utvecklas”. Ons-tors sista mötet med Lärarnas yrkesetiska råd (som mött en del engagemang runt de färska råden om sociala medier). Fredag möter jag så äntligen eleverna igen, då får vi se hur långt vi når!

Etiketter: , , , , , ,
Postat i Okategoriserade | 2 kommentarer »

« Äldre inlägg