Läser recension i den lokala tidningen av reportageboken Godkänd? Precis som recensenten Maria Schottenius fylls jag av visst raseri:
”Nivån är för låg. Böckerna är för ytliga, säger en rektor rätt ut.” – om att använda svenska läroböcker i Finland.
”På 1980-talet i Sverige var en lärare som skulle få fast anställning en person som hade lärarexamen och var utbildad i de ämnen för den nivå där han eller hon skulle undervisa.
På 2000-talet fanns inte längre kravet på att man skulle vara utbildad för det ämne och på den nivå man undervisade. Lärarexamen räckte. …
Och så bar det utför tills det idag på gymnasiet bara är var tredje lärare som har rätt utbildning för det han eller hon undervisar i.” /Sydsvenskan 18/5-12
… och så undrar vi varför det gått utför med resultaten i Svensk skola… Trots att det finns så många inspirerande och professionella lärare som dagligen sliter med att väcka intresse och fortsatt lust för livslångt lärande. Lärare som trots allt älskar sitt jobb. Förutom att värdet av ämneskunskaper och didaktisk förmåga under lång tid gröpts ur, så har skolan fått ett allt bredare uppdrag – att lyckas vända alla problem i samhället – vilket kombinerat med en växande granskningskultur tvingat lärare att ägna alltmer tid och fokus åt att dokumentera, dokumentera, dokumentera.
Självklart har lärare i alla tider dokumenterat sitt arbete och elevernas framsteg. Alltsomoftast har dokumentationen även delgetts eleven formativt, i syfte att förändra och förbättra tillvaron. Men senaste tiden känner jag att skolan formligen grasserat i krav att dokumentera ALLT. Inte först och främst i syfte att öka kunskapstillväxten. Utan snarare i syfte att huvudmannen/skolan respektive läraren ska ha ryggen fri.
Det verkar ibland viktigare att jag dokumenterat att lille Kim inte kan läsa/räkna/klockan, än att jag ägnar tid och kraft åt att faktiskt skapa en miljö där Kim lär sig läsa/räkna/klockan…
Eller som Max Entin så träffande fångar det hela i bild:
”Jag hinner inte prata med dig för jag har fullt upp med att skriva om dig” (när eleven kommer till läraren med en önskan att bygga vidare på undervisningsrelationen…)
På vägen har vi fått en allt mer ojämlik och olikvärdig skola. Till skillnad från Finland, där jag varit och föreläst i omgångar:
Två förklaringar till att Finlands skolor fungerar så bra, enligt Timo Lankinen (”Finlands Anna Ekström”)
- Välutbildade lärare som ges ro att undervisa.
- Alla skolor ska hålla samma nivå.
Skolvalet är enligt uppgift inte stort i Finland, för att alla skolor håller en bra lägstanivå. Istället för att lägga kraft på att ranka skolors resultat ser man till att alla får goda resultat. Nationella prov lyser med sin frånvaro – men enligt lärarna jag mött behövs de inte heller med hänvisning till en välfungerande studentexamen som ger ett tydligt mål att sträva mot. Lärarna i Finland har ett helt annat dokumentationskrav och förtroende än lärarna i Sverige:
Dokumentera det du som professionell lärare anser att du behöver dokumentera för din bedömning, uppföljning och planering.
De finska lärarna har förstås också förtroende att disponera sin tid. Utöver undervisningen (för vilken det finns ett tydligt tak) har man avtalat om tre timmars samplaneringstid. Man har dock samtidigt noterat att mötestiden bör användas effektivt och produktivt för kunskapstillväxt:
”I sin bästa form är samplaneringen en skapande verksamhet fri från olika bindningar och kan verka utjämnande på eventuella inre konflikter i skolan, förbättra vi-andan, skapa en lugn och trivsam arbetsmiljö och öka möjligheterna till produktivt arbete.”
”Samplaneringens möten behöver inte protokollföras och den tid som används antecknas inte i dagboken. Även om man har reserverat plats i läsordningen för gemensam samplaneringstid bör man undvika onödiga gemensamma möten.”
Lite nyfiken blir jag också på Nya Munkens skola. Enligt uppgift hade lärarna där tidigare en timmes konferens i veckan. Nu har den tagits bort… Med hänvisning till att lärarna behöver tiden till att verkligen sätta sig in i de nya styrdokumenten…
”Nya Munken skapar en trevlig arbetsplats för elever såväl som för personal. Skolan tror fullt och fast på att en glad lärare är en bra lärare. En förutsättning för detta är att alla lärare känner största möjliga frihet i sitt vardagliga arbete.”
Gör detta att lärarna arbetar mindre tid gemensamt? Knappast, det finns vinster att göra och lärare vill arbeta effektivt, om de bara ges chansen. Tyvärr är det fler och fler goda lärare som kastar in handduken. Samtidigt som färre och färre studenter söker sig till lärarutbildningen…
Hur kommer vi då åt detta? Jag tror vi behöver göra tre saker:
- Låt lärarna fokusera på kärnverksamheten: elevernas kunskapstillväxt och det som primärt hör till denna; planering, uppföljning, för- och efterarbete, kontinuerliga yrkesetiska diskussioner, riktig kompetensutveckling.
- Lita på lärarna och deras professionella bedömning. Lärare vet vilka elever som är i behov av relevant stöd för att nå målen.
- Se till att lönen blir rimlig – från ingångslön till ”slutlön”. Jag kan inte se att det finns något rimligt skäl till varför en kommunekonom med motsvarande längd på utbildning ska tjäna dubbelt så mycket som en lärare efter 30 år, en ingenjör rekommenderas samma ingångslön som många lärare får först efter 30 års tjänst…
Vi måste helt enkelt rensa bort arbetsuppgifter. Vare sig elever eller lärare kan göra bra ifrån sig under fel förutsättningar. Vi kan inte göra allt ”som vore bra om det gjordes”, utan måste fokusera på det som är viktigast. För eleven och för framtiden.
Jag kan också konstatera att Barn- och Ungdomsnämnden i Sollentuna fattat följande beslut (i anslutning till budget):
Skolledare och lärare ska ges möjlighet att fokusera på sitt kärnuppdrag
Beskrivning
För att nå goda resultat i skolan är det viktigt att skolledare och lärare ges så goda förutsättningar som möjligt. Nämnden kommer verka för att administrativa uppgifter i första hand sköts av någon annan än skolledare eller lärare när det är möjligt. Det är även viktigt att skolledare har den insikten och skaffar det stöd som behövs för att möjliggöra fokuseringen på det pedagogiska uppdraget.
Motivering
Genom att skolledare och lärare ges möjlighet att fokusera på sitt kärnuppdrag skapas bättre förutsättningar för att förbättra skolornas resultat.
– sedan återstår förstås det intressanta Hur, konkret? – men detta får hursomhelst ses som en bra början: att politiken är tydlig med inriktning och mål.
Lärares yrkesetik stadgar:
Lärare förbinder sig att i sin yrkesutövning ta ansvar för elevernas kunskapstillväxt, stödja deras personliga utveckling och skapa goda betingelser för varje elevs lärande, utveckling och förmåga att utveckla kritiskt tänkande …
Lärare ska på allt sätt använda sitt yrkeskunnande till att höja kvaliteten i sin yrkesutövning och stärka sin professionalism i vetskap om att kvaliteten i yrkesutövningen direkt inverkar på samhället och samhällsmedborgarna. Lärare värnar om läraryrket och lärares pedagogiska frihet samt bidrar till att göra skolan till en god arbetsplats. Lärare ansvarar, självständigt och tillsammans med andra, för det pedagogiska uppdraget och vinnlägger sig om att skapa de bästa förutsättningarna för elevernas lärande.
Hur lever vi upp till det? Gör vi som takläggaren som utgår från tilldelade resurser, eller försöker vi förtvivlat laga Oxfilé Provencal trots att vi bara fått falukorv i vår matkasse?
Varje klassresa börjar ju i ett klassrum.
Varje klassrum, skola och lärare verkar i behov av lite ödmjuk orubblighet! Som tur är känns det också som om något är på gång. Det bubblar i lärarkåren. Inte minst det vidgade kollegiet ger kraft. För dig som inte hittat till Twitter och #skolchatt än säger jag bara: Pröva! Du kommer knappast att ångra dig. Tillsammans behöver vi professionella RECLAIM THE SCHOOLS!
”Har ofantligt svårt att förstå hur rätten att bära vapen kan stå över rätten att vara barn och inte bli skjuten.”
Kan en mer Deliberativ undervisning vara en väg? Alltså en riktigt bra undervisning som har sin utgångspunkt i ömsesidig dialog och utforskande av individuella idéer och tankar i syfte att finna en gemensam förståelse, under ledning av en medveten lärare. Jag tror det och finner förstås glädje i att det nu finns konkret stöd i aktuell empirisk forskning: Deliberativ undervisning av Klas Andersson, Göteborgs universitet 2012.
