Omtumlande dagar. Väntad och högst förståelig frustration och ilska. Oväntat omogna reaktioner på sina håll. Inte minst utifrån att vi är ett förbund av akademiker, där man enligt min mening verkligen bör kunna tycka och tänka olika utifrån ömsesidig respekt för individen. Naturligtvis finns det samtidigt en del intressanta och vettiga initiativ som konkreta demonstrationer liksom konstruktiv debatt.
Nej, vi är inte nöjda med avtalet.
Jag åkte till Förbundsrådet med en stark känsla av att nu var det dags för strejk. Efter ett par timmars debatt och information från såväl medlare (två garvade riksdagsmän med såväl koll på läget som skinn på näsan och visat intresse för lärarna) som förbundsledning var jag inte alls lika säker. Till sist övertygades jag och majoriteten om:
Avtalet är inte så himla bra. Men alternativen som står till buds är sannolikt sämre.
Hur en konflikt slutat vet förstås ingen. Risken för att Medlingsinstitutet klivit in och det hela landat på 2,6% utan retroaktivitet (ja, det ligger 8-10tKr till jul i potten med) var inte liten. Jag har full förståelse för att man ”vill göra en kraftig markering”.
Hur mycket får en markering kosta för att den ska vara värd att göra?
Lokalombud kan via intranätet ladda ner Powerpointen som visades för förbundsrådet, där skillnader mellan vårens bud och det nu liggande tydligt redovisas. Där finns också vilka yrkanden vi (Lärarnas Samverkansråd, då LR inte är ensam avtalsslutande part förrän vi blivit största förbund i branschen) respektive SKL haft och vilka som faktiskt fått ge sig på vägen. Är du lokalombud; ladda ned! Du som inte är lokalombud; tala med ditt ombud!
I fredags hade Vasaskolan kommunpolitiker på besök (fredagsfika med informell rektorsinfo varje fredag, trevligt och mycket bra!). Nämndordförande inledde med något i stil ”det är roligt att vara ute i verksamheten och träffa lärare, ni är så viktiga och vi gratulerar till det nytecknade bra avtalet”, vilket bemöttes av ett samfällt ”nja, så himla bra var det väl ändå inte!”, vilket vi kan notera noterades. Lika viktigt som det är att våra centrala företrädare syns i morgonsoffan tror jag det lokala arbetet är; vi måste alla – var och en och tillsammans – hävda varför lärare måste få mer rimligt betalt. 10 000kr mer i månaden är högst rimligt, men trodde verkligen någon att målet skulle nås i ett nafs? Mitt i en lågkonjunktur och med kommunen som arbetsgivare? Väldigt många tycker att lärare ska ha bättre betalt, men få skulle vara beredda att höja sin egen skatt så mycket så snabbt (även om många säger sig vara beredda att betala mer skatt på sikt om man vet att det går just till lärarna och inte till ännu en snygg rondell eller badhus).
LR Stockholm har under hela året haft en lönekampanj utanför SKL, kommunfullmäktige och riksdagen. Jag tror det varit en viktig kampanj. Det är så lätt att visa sitt missnöje i sociala medier, men uppenbarligen svårare att avsätta en timme åt att åka in och personligen göra något mer konkret. Alla kan förstås inte åka till Stockholm, men ganska mycket kan också göras på hemmaplan i hela vårt avlånga land – i dagsläget är det faktiskt varje kommun som var för sig sätter ramarna för hur mycket man är villig att betala lärarna! I Stockholm arbetar ungefär 10 000 lärare (varav över hälften är medlemmar i LR) plus förskollärare och fritidspedagoger. Alla hade inte fått plats samtidigt utanför SKL i snålblåsten, men…
”Det är lätt att klaga och säga att facket gör ingenting, men tänk om alla LR-medlemmar någon gång kommit på våra manifestationer och/eller skrivit till SKL eller politiker (inte så komplicerat när vi servat med mailadresser)? Då hade vi troligen fått ett helt annat avtal. Men det vill inte så många ta till sig.”
Om man nu inte kan/orkar/vill protestera gentemot politikerna, vilka ju de facto har en stor del av makten, kan man kanske tänka sig att man säger ifrån lokalt och hävdar de lagar och avtal som gäller på svensk arbetsmarknad? Även för lärare. Inte egentligen, utan gäller. Jag har mött mången medlem som sagt
Det är ingen idé att begära övertid, det får man i alla fall inte.
Varje gång har jag försökt berätta att om man har berättigad övertid så är det bara att begära och man skall få. Arbetstidslagen är tydlig; det är pengar i handen som gäller om man inte kommer överens om annat. Detta är en tvist vi gärna tar och lätt vinner. Men för detta krävs det att ett berättigat krav lämnas in. Utan detta krav, vilket förstås måste lämnas in av den enskilda som faktiskt är den som arbetat övertid, står vi oss slätt. Hur gör de som arbetar i köket när de måste arbeta över? Fritidspedagogen? Takläggaren? Jag är faktiskt lite trött på offermentaliteten som finns här och var. Parad med nånannanism blir det inte konstruktivt och bra. Antingen begär man övertid, eller så låter man bli att göra tiden över det man har betalt för. Kvaliteten på det man gör blir då förstås lidande, men om man begär att använda tiden klokt och får avslag på det så måste den som avslagit ens begäran också ta ansvar för detta. Tyvärr finns det ju belägg för att enklaste sättet att höja betygen är att sänka resurserna till skolan… Får man ställa den ärliga frågan: så länge lärare leker Florence spelar det kanske inte så stor roll hur avtalen ser ut?
Jag ägnade också en del åt de korta fikapauserna igår åt att ställa frågan till mina kollegor:
Vad upplever du som tyngst i arbetsbördan och arbetsbelastningen?
Jag kan notera att inte heller denna gång nämnde någon undervisningen (även om vi nu fått 30-grupper), utan:
- sätta sig in i nya läroplanen
- betyg i sexan (bedömningsmatriser)
- all dokumentation
- ickefungerande it-system
- föräldrakontakter
Haken är förstås att det mesta på listan är något som Skolverket står bakom. Skriver vi avtal med Skolverket? Nej. Redan idag stadgar det centrala avtalet 104 timmar i snitt till kompetensutveckling, hur används den? Blir det bättre bara för att det blir mer? Eller handlar det kanske om hur vi använder tiden? Ickefungerande it-system och en dator till alla är förstås något som kommunen är ansvarig för. Men detta är ju infrastruktur och ingen avtalsfråga! Det hade varit pinsamt att avtala om ”en dator till varje lärare”, precis som det är pinsamt att det inte sedan länge är en realitet. Men det handlar som jag ser det om effektivt arbete och självklar infrastruktur. När det gäller föräldrakontakter vore det intressant att se hur ett centralt avtal mellan fack och arbetsgivare som löste den frågan skulle se ut…
Jag har som sagt full förståelse för frustration och ilska. Men jag hoppas verkligen vi kan kanalisera den åt rätt håll. Det är kommunen i egenskap av arbetsgivare som faktiskt äger hur mycket man lägger på lärarna. För mig är det självklart att de avtalets år tre måste visa att de menar allvar med en fortsatt uppvärdering. Annars finns förstås ingen som helst anledning att inte säga upp avtalets år fyra (vilket faktiskt bara är 2,5 år bort – senast 31/12 2014). Här skulle jag vilja säga att förbundsrådet var tydligt. Sedan tror jag det är bra om vi också påminner oss om:
”Ett kollektivavtal är inte allt fackligt arbete som bedrivs och är inte den enda kraften som verkar för förändringen av svensk skola.”
Jag tror också vi kommer att se tillbaks på denna turbulenta tid med lite ljusare blick. Jag tror att legitimationsreformen – när den väl fått verka ut ordentligt, vilket lär ta tio år eller så – kommer att visa sig betydelsefull för såväl arbetsbelastning som löneuppvärdering. Men det får vi se. Det kommer att bli knöligt en tid framöver, men den långsiktiga framgången är den viktiga, det är här man kan konstatera att lärarfacken brustit de senaste trettio åren.
Jag engagerar mig för jag är övertygad att vi tillsammans kan komma längre än var för sig. Jag har förståelse för den representativa demokratins fördelar och problem. Jag engagerar mig i att försöka vara med och utse mina företrädare. En viktig anledning för mig att vara medlem i förbundet är också tillgången till den kollektiva kunskap som finns. Den dagen jag behöver en arbetsrättsjurist vid min sida har jag det. När jag ska vara föräldraledig slår jag Irene en signal och får snabb info om vad som faktiskt gäller. När det är dags för pension är jag glad att det finns de som faktiskt tycker det är intressant att sätta sig in i allt detta. När jag behöver veta vad arbetstidslagen faktiskt stadgar kan jag höra med mitt fackliga ombud (även om det faktiskt inte är så svårt att läsa). När jag känner att arbetsmiljön inte är tillfredsställande finns ett skyddsombud att prata med – och denna kan även lämna in en §6.6a om att saker behöver åtgärdas. Den vägen har man i alla fall i Stockholm och Göteborg fått Arbetsmiljöverket att komma till undsättning när det gäller arbetsbelastningen. Men det kräver förstås att man har ett fack som fungerar. Här har vi alla ett ansvar. Facket är inte ”ni”, det är ”vi”.
Jag hoppas verkligen vi alla använder kraften i vår frustration på ett konstruktivt sätt – i det lilla och i det stora! Ser framför mig hur bara en del av den strejkvilja som finns omsätts i att man faktiskt säger ifrån och på allvar prioriterar bort de uppgifter vilka man som professionella lärare bedömer ger mindre chanser till kunskapstillväxt än andra uppgifter.
På väg hem från tankeväckande personalkonferens med tema Elevinflytande skummar jag av Twitterflödet, vilket visar sig flöda av nyheten:
”Det som på allvar driver den pedagogiska utvecklingen framåt är tillgången till kaffe!” /inledde min första rektor Bosse nästan varje konferens med (vilket så småningom ledde till krav om att kaffet måste vara gratis om han nu önskade någon skolutveckling, vilket det också blev; både gratis kaffe och skolutveckling).
