Ta möten på uppstuds

I måndags möte med LR Stockholms ombud. På agendan information och kommunikation om Rehaben konkret påminnelse om att en insatt och god föreläsare kan levandegöra vilket ämne som helstAretemertiering samt Twitterskola. På tisdagen intressant dialog med Utbildningsförvaltningens personaldirektör och LRs förbundsjurister bl a på tema ”ska lärare behöva tåla lite våld?”. Sedan vidare till anställningsintervju, en väldigt speciell slags möte. Inser att jag egentligen aldrig varit på anställningsintervju utan alltid fått jobb via kontakter. Och numera även via Twitter… Min erfarenhet av anställningsintervjuer är främst från andra sidan bordet, och då främst i processen att anställa ännu en ny rektor (har haft 8 stycken olika på 13 år).

Onsdagen så det viktigaste mötet: mötet med eleverna i undervisningen. Vi hade en skrivuppgift och dialog utifrån frågorna:

”Nu ska jag berätta om en gång jag hade det riktigt bra i skolan, det var …”

”Om jag fick bestämma hur skolan skulle bli en riktigt bra plats att lära sig i, skulle …” (med rektor som tänkt målgrupp)

Vid lunch var det dags att säga farväl till eleverna och istället bege mig till LRs Förbundsråd. Här kan man tala om ett särskilt slags möte; att samla hundratalet medvetna lärare från hela landet för att gemensamt dryfta tillvaron och framtiden. Som ny ledamot av Förbundsrådet är det verkligen ett möte på uppstuds. Tur att det finns erfarenheter att bygga på!

Torsdagen studiebesök på Nationalmuseum. Återigen har vi oerhörd tur med guide: Helena fångar verkligen barnens intresse och fokus samtidigt som hon vidgar deras föreställningshorisont. Det blir ett spännande möte mellan tidlös konst, nyfikna nioåringar och en pedagog med koll på såväl ämne som metodik. Efteråt bjuder klasskassan barnen på lunch ”så mycket pizza ni bara orkar”. Ett på flera sätt intressant möte mellan en fullsatt lunchrestaurang och skolverkligheten…

Tillbaks på skolan APT (ArbetsPlatsTräff). APT ska enligt samverkansavtalet vara ett forum för dialog mellan arbetsgivare och medarbetare. Man kan väl säga att intentionerna uppfylls sisådär. För att beslut ska kunna fattas krävs ju att de som berörs av beslutet kan vara med och också få mandatet att faktiskt fatta beslut. Om det samtidigt ska vara en reell dialog kan inte deltagarantalet vara för stort, utan baseras på ”naturlig arbetsgemenskap”. Nu är bara haken den att skolans värld är så komplex att väldigt få konkreta beslut kan fattas i en naturlig arbetsgemenskap utan att det får följdverkningar på övriga skolan…

Åker så till förskolan för att hämta tvååringen, får till ett kort men bra möte med personalen. ”Har hon haft det bra? Ja, det har hon.” – räcker långt och är för mig i allmänhet tillfyllest. Jag ser hellre personal runt Nea och de andra barnen som har tid och kraft att vara med dem och möta både dem och mig som förälder än ännu en skriftlig dokumentation… Sedan iväg till dansföreställning med Kulturskolan, där mellandottern är med och visar upp sitt nya kunnande.

På kvällen, som så många torsdagskvällar, återigen #skolchatt. Det blir som vanligt en timme där jag försvinner från världen men kommer ur bubblan klokare och mer medveten. Det tar en timme, ja. Det ger kraft, energi, kunskaper och nätverk för övriga timmar, absolut. Ett virtuellt givande möte helt på uppstuds!

Fredagen undervisning där vi fortsatte borra i frågan ”den goda skolan”. Blev extra intressant när jag fick hoppa in som vikarie i en annan klass, där en del elever tyvärr verkade ha missat kunskapen om varför vi går i skolan:

”Utbildningen inom skolväsendet syftar till att barn och elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden. Den ska främja alla barns och elevers utveckling och lärande samt en livslång lust att lära. …

Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt…

Utbildningen syftar också till att i samarbete med hemmen främja barns och elevers allsidiga personliga utveckling till aktiva, kreativa, kompetenta och ansvarskännande individer och medborgare.” /Skollagen SFS 2010:800

På den korta pausen hann jag även med att låta mig intervjuas om Edcamp-fenomenet, vilket sprider ett annat och bättre sätt för lärare att mötas på uppstuds över landet.

Istället för lunch möte med ny elev, vilken börjar i klassen på måndag. Ett möte klart på uppstuds, här känner jag att utbildningen helt missade denna aspekt: hur får man till ett lyckat möte mellan hem och skola? Som tur är finns här en del kompetens, talang, intresse och erfarenhet att falla tillbaks på.

Fredagen avrundas så med absolut sista After Work på Långbro Värdshus, med några av de kollegor jag arbetat tillsammans med de senaste tio åren. Jag skulle vara på skolan en vecka och blev kvar i nästan 14 år… Men nu är det hög tid att gå vidare. Har funderat på andra karriärval, men insett att lärarjobbet ändå är något alldeles särskilt. Måtte vi bara få till en vettigare arbetsmiljö och en rimlig lön för mödan!

Tänk om vi istället för att gräva ner oss i skyttegravarna skulle kunna finna en tredje väg för skolan?  Den kanske till och med redan finns, om vi lämnar de stora orden en stund och beger oss ner i lärarverkligheten? Välkommen till verkligheten!

”Pedagogen finner sin riktning genom att göra vad som är rätt och riktigt i den konkreta situation hon befinner sig. Till syvende och sist är det endast Den enskilde pedagogen som kan svara på frågan vad som bör göras, och beslutet måste vara en respons från djupet av hennes hjärta och inte en reaktion på ett yttre regelverk.” /Jonas Aspelin, ”Den mellanmänskliga vägen” Symposion 2005

 

Lämna en kommentar

  • (will not be published)