Stjärnglanständningsögonblick o mörker

När lärarjobbet är som bäst, då är det riktigt, riktigt roligt. Alltsomoftast sammanfaller det med att man får till riktigt god undervisning och upplever att stjärnglansen tänds i ungarnas ögon:

Aha, nu förstår jag! Jag kan det här nu! JAG KAN!

Ofta, men inte alltid, har ”stjärnglanstillfället” föregåtts av ett annat tillfälle fyllt av kreativitet och skaparlust. Ett tillfälle där undervisningen och mötet med eleven planerats, tänkts ut, konstruerats, gjorts möjligt. Jag skapar gärna tillsammans med mina kollegor, väldigt ofta föds riktigt bra undervisning i vardagliga och icke-strukturerade samtal kollegor emellan, där idéer bygger på hugskott – vilka prövas, utvecklas, förfinas och i en process mognar fram till konkret undervisningsplanering. Självklart uppstår inte detta av en slump och hursomhelst. Det kräver förstås att man har en ordentlig grund att stå på. En grund av nationella styrdokument och mål, kännedom om elevernas och gruppens förutsättningar, behov och möjligheter – samt egna styrkor och svagheter. Kollegor som stöttar – men samtidigt utmanar genom att de tänker och tycker helt annorlunda. Då kan riktigt bra undervisning uppstå. Och när undervisningen blir sådär bra så att den når fram till eleverna, då är det riktigt roligt att vara lärare.

När det är jobbigt då är det jobbigt
Lärarjobbet är dock inte enbart en dans på rosor. Trots den bästa planering i världen, trots gedigna kunskaper i styrdokumenten, trots en vilja och ambition så slår det ibland helt slint. Lektioner faller inte alltid ut som man tänkt, eleverna gör inte det man hade hoppats på – eller gör till och med sådant som förstör arbetsmiljön för alla genom uppenbara brott mot de mest grundläggande sociala umgängesregler. Besviken och arg blir man. Tröttsamt är det när unga inte nyttjar den potential de faktiskt har. Självklart har jag som lärare en del – men absolut inte hela om ens majoriteten – av ansvaret för detta. Ansvar kan ofta vara jobbigt, man vet vad man önskar uppnå, men inte alltid hur man ska kunna uppnå det man vill. Tiden, kraften, möjligheterna är helt enkelt begränsade. Det är jobbigt att se och veta att man inte kan lyckas med varje mål med varje elev. Det handlar inte om ambition, vilja eller vision – det handlar om konkreta möjligheter.

Men det väljer att inte missa skogen för alla träd. Bara för att vi inte lyckas med allt hela tiden betyder ju inte det att vi heller misslyckas med allt hela tiden. Förhoppningsvis lyckas man mer – totalt sett – än man misslyckas. Förhoppningsvis sår man fler frön och gallrar rätt sticklingar än man kuvar plantor och skott som borde fått växa vidare. Jag hoppas och tror det är så. Guldstjärneögonblicken är fler, eller åtminstone mycket större än de riktigt tråkiga ögonblicken. Det känns bra att göra skillnad – ty lärare gör skillnad.

Men nu går jag strax på sportlov. Känns oerhört skönt, både jag och eleverna behöver en stunds vila från varandra – för att sedan återigen kunna ta nya tag tillsammans fram till påsklovet. Då inleder vi bland annat försök med mer elevaktiva utvecklingssamtal, ska bli intressant. Intressant hoppas jag även eftermiddagens möte med Trevor Dolan, Yvonne Lindholm och Anna-Lena Andersson blir. Två av de mer intressanta skolforskarna, en nybliven rektor och så jag, vilka träffas för att prata framgångsrik skolforskning och skolutveckling – vad kan inte komma ut av det…?

Efter sportlovet ska jag också föreläsa på Pedagogiskt cafe kring Ledarskap i klassrummet, också det nog så intressant hoppas jag! Kom gärna dit och lyssna!

Kommentarer (17)

Lämna en kommentar

  • (will not be published)