Statistiken, Sarah och Rosengård

Har efter en intensiv vecka försökt lägga skolan åt sidan i helgen. Har därmed inte följt debatten om Rosengårdsskolans låga resultat särskilt intensivt, men har haft en del tankar utifrån Morricas inlägg Skoltid och Mats “Kritiken mot skolorna i Rosengård – en dolkstöd i mellangärdet”.

Jag har faktiskt varit en heldag på Rosengårdsskolan. Det var en mycket intressant och tankeväckande dag, på många sätt. Fler som tycker och tänker om tillvaron borde kanske göra så – på plats besöka vardagens vedermödor (läs f a “Avslutningsvis” och framåt, gav mig en hel del tankar kring rådande “medelklassmentalitet”, i belysning av Rosengårdsbesöket).

Skolan har en rätt tydlig vision. Den är fastslagen i skollag och läroplan och inget som man behöver fastslå på varje skola. En del av visionen är att samtliga elever ska ges förutsättningar att nå samtliga mål. Eller hur? Visionen är inte att 13% av eleverna, eller 83% eller ens 99% ska får 100% godkänt. Visionen är att samtliga (100%) ska uppnå samtliga (100%) mål – inklusive att bli goda, demokratiska samhällsmedborgare. Det ställer vi upp på. Men samtidigt och parallellt med Visionen så finns det en konkret verklighet och ett konkret hantverk. Det får vi inte förneka. Samtidigt som vi strävar mot visionen måste vi inse att vi inte alltid lyckas 100%.

Det bästa får inte bli det godas fiende.

Självklart måste vi följa upp och analysera detta och försöka finna förklaringar till varför det blev som det blev. Som underlag till detta behövs tillförlitlig statistik – men också en klar analysförmåga och insikter i verksamhetens konkreta verklighet. I synnerhet behöver vi fundera på vad vi kan göra för att göra det bättre till nästa gång – liksom att klargöra vad som faller inom vårt ansvar och vad som faller utanför vårt ansvar. Vi får inte vila förrän visionen är uppnådd. MEN det gäller också att inse att det inte blir bättre av något felriktat “blame-game”, där vi lätt faller i fällan “quick-fix” (verkar som man fungerar på att göra profiler av Rosengårdsskolorna, känns ju spontant som man gör något för att verka handlingskraftig istället för att våga ta itu med grundproblemen utifrån en kompetent analys, men här är jag inte insatt utan har bara fördomar om kommunalt skolstyre.)

Vi förändringsarbete är det viktigare att riktningen är rätt än att hastigheten är stor.

För några år sedan var jag på en dragning med Stadens (numera saligen avsomnade/avsatta) Jämställdhetskansli. De hade tittat på (högst sannolikt rättvisande) statistik och kunde enkelt konstatera att eleverna i Rinkeby (Stockholms närmaste motsvarighet till Rosengård?) hade mycket sämre skolresultat än eleverna på Östermalm. Av detta drog de en slutsats att lärarna i Rinkeby behövde åka på studiebesök hos lärarna på Östermalm “för att se vad man kan göra för att höja resultaten”… I mina ögon var det pinsamt och oförskämt (det finns en anledning till att man senare la ner kansliet antar jag); min erfarenhet av lärare i utsatta områden är snarare att de har både hög kompetens och högt engagemang. Det är i mina ögon enkelt – utan engagemang (och flexibilitet) blir man inte långlivad som lärare i ett område som Rinkeby, medan man kan vara ganska medioker och ändå få goda resultat inne på Östermalm, där eleverna generellt kommer från akademikerhem med såväl krav som studievana och på ett annat sätt gör det som förväntas av en i skolan. Nu generaliserar jag förstås en hel del, men tycker mig ändå ha akribi för detta i min erfarenhet av att ha träffat många lärare – självklart finns det goda och engagerade lärare på Östermalm, liksom ett och annat ruttet äpple i Rinkeby.

Det vore onekligen intressant att låta lärare i Rosengård/Rinkeby och Limhamn/Östermalm byta plats för en månad…

Lärarnas kompetens och engagemang är väldigt viktiga för elevernas resultat, det får väl numera anses bevisat. Men samtidigt spelar förutsättningar i form av akademisk tradition, studievana, förväntningar och möjligheter roll. Dessutom är det så att statistik ofta kan läsas som f-n läser bibeln. Tidigare hade Fruängens skola två stora förberedelseklasser (nu har den stora flyktingmottagningen rivits och vi har knappt en). Inte sällan anlände en ganska stor kull elever i årskurs nio. De var då nyanlända i landet och hade – som nog alla kan förstå – inte helt lätt att få godkänt i ämnet svenska (några kan säkert lära sig ett språk med alla dess kompetenser på ett halvår, men de flesta kan det inte). Därmed fick också Fruängens skola dåligt snitt i hur många som uppnådde den grundläggande visionen om allmän gymnasiebehörighet. Dessa elever – varav några kanske anlänt några få veckor innan betygssättning – gallrades inte ut från statistiken, utan gjorde att skolan år efter år lyftes fram i tidningarnas listor “som en av de skolor som inte lyckas få hälften av alla elever godkända”. Jag vet att skolledningen försökte gallra bort dessa ur statistiken, men att det inte gick för sig. Man försökte också prata med tidningarna (tyckte det var ganska klen journalistik att bara lägga ut listan, utan att se vad som finns bakom), men även det utan framgång.

Vad jag vill ha sagt är att man alltid måste försöka se bakom statistiken. När visionen inte nås måste man ta en funderare på vad det är som gör att den inte nås – och sedan måste man försöka angripa de problem man ser. Om då ett av problemen är att man tillåter enklaver växa fram med oerhört hög arbetslöshet och andra sociala följdproblem i delar av ett samhälle måste man på något sätt ta tjuren vid hornen här och inte enbart hänga ut skolor, lärare, rektorer – vilka i allmänhet försöker göra vad de kan (inkl ständigt försöka bli bättre).

Snälla, låt skolan snart få sin Lex Sarah! Då skulle det bli både enklare och mer naturligt att de som är verksamma i skolan också anmälde de missförhållanden som idag råder på alltför många håll, missförhållanden som har en mängd förklaringar och orsaker.

“Att vaka över kvaliteten och att anmäla allvarliga missförhållanden enligt lex Sarah kan sätta stopp för mänskligt lidande, men också öka kvaliteten och säkerheten…” /Socialstyrelsen

Slutligen kan jag rekommendera filmen “När jag blir stor”. Den lyfter på ett fint sätt fram en del av de förutsättningar som finns i ett område långt bort från Östermalm och Limhamn. Och den gör det utifrån elevernas och deras familjers perspektiv. Om jag undervisade år 6 och uppåt skulle jag absolut se och diskutera filmen med mina elever.

Lämna en kommentar

  • (will not be published)