Sambedöma Nationella Prov?

Idag har jag och några So-lärarkollegor ägnat dagen åt att sambedöma nationella prov i religion. En av oss har även undervisat eleverna, vi andra har normalt andra årskurser, men alla är utbildade i ämnet. Tre klasser har skrivit proven, vi lärare har fått bedömningsanvisningar att läsa igenom innan.

np-rättningVi belamrar bordet i skolans konferensrum redan klockan åtta. Övriga aktiviteter och möten får maka på sig (skolan har bara ett rejält konferensrum, men för detta får även möten med rektor och utomstående finna andra platser att vara på). Undervisningen av våra elever löses med hjälp av kollegor, fritidspedagoger och vikarie.

Vi tar en deluppgift i taget, inleder med att verkligen gemensamt lösa ett elevprov i taget, med bedömningsunderlaget i högsta hugg. När vi efter en handfull provuppgifter känner oss säkra på att ha förstått hur det är tänkt biter vi tag i varsin hög. Så snart man stöter på något som är oklart får även kollegorna titta på det i syfte att alla frågetecken ska bli uträtade utifrån en gemensam förståelse av Skolverkets bedömningsunderlag. Mycken bläddrande i bedömningsunderlaget blir det… Bra och viktiga diskussioner blir det också, vi är inte alltid överens när vi börjar. Ett och annat hjärtligt skratt kan jag också erkänna att det blev, tolvåringar resonerar stundtals ganska intressant.

Detta är givetvis en prioritering från skolans sida, av tillgängliga resurser. Men den känns helt rätt. Inte minst utifrån förra veckans givande Skolriksdag, där professor Andy Hargreaves ord

You must lead from the middle!

ännu ekar i mitt huvud. Han var tydlig i att skolan för att lyckas måste baseras på tillit för ledarskapet på plats; lärare och rektor samt närsamhället. Flera fyllde på med att berätta om både fungerande och planerade samarbeten mellan skolor, såväl kommunala som enskilda. Som jag ser det finns det få om ens några ursäkter för att inte prioritera sambedömning av nationella prov. För likvärdigheten, för kompetensutvecklingen, för det centrala i uppdraget. Självklart måste det avsättas rimliga resurser till detta, självklart måste det göras dagtid.

Det förtjänar alla elever. Och den svenska skolan.

 

 

Kommentarer (4)

  1. Sören Holdar skriver:

    Nå. Var det ett prov i religion då? Eller ännu ett läs- och ordförståelseprov i svenska. Ett annat av nat.proven i SO var nämligen det senare tyvärr utomordentligt påtagligt. Det finns mycket att säga om de nationella proven; bland annat kan man ställa sig frågan om samtliga elever i tre årskurser och ett antal ämnen behöver göra prov utsträckta för att kunna fastställa den nationella likvärdigheten – en statistiker skulle sannolikt diskret hosta och kanske som exempel visa på hur många det behövs för att framställa en rimlig sannolikhet för partisympatier hos sju miljoner röstberättigade. Knappast ringer de alla…

  2. Renata Helenson skriver:

    Mycket bra, mycket bra! Så har vi gjort ett par år nu (fast aldrig fått en hel dag på oss), men den löpande verksamheten blir lidande och stressen och ångesten bara växer. Skall det vara så?

    • magnus skriver:

      Vi fick två hela dagar per ämne. Vilka behövdes, från morgon till sen eftermiddag.

      Nej, arbetsmiljölagen är tydlig att arbetsmiljön ska anpassas så att den är tillfredsställande och bra. Jag ser sambedömning av nationella prov som en del av den löpande verksamheten (ja, det är kunskapstillväxt vi arbetar med och i det ingår även att utveckla vår bedömarkompetens och säkerställa skolans likvärdighet) och inget som ska komma som en överraskning utan ligga med i planering av såväl verksamhet som resurstilldelning.

Lämna en kommentar

  • (will not be published)