Rackarns Ronja Rövardotter?

Såhär har vi inte sett Astrid Lindgrens berättelse om Ronja Rövardotter tidigare, men jag kan lova att det var en mycket givande föreställning, med grymt imponerande scenografi á la Mad Max.

Pappa, det var ju precis som i filmen och som i boken, samma repliker!

– som förstfödde så väl fångade det hela. Ronja Rövardotter är en favoritbok som både jag och hon läst flera gånger. Mina elever har genom en kollegas försorg fått se Ronja Rövardotter som japansk tecknad film och kommer sedan även få möta både klassisk film och bok. Kollegan Annika tipsar även om hur man kan använda berättelsen i undervisning för äldre elever.

Hon kunde hon, Astrid Lindgren. Orden håller än – berättelsen är tidlös; livets mirakel, trygghet vs utforskande och lärande, hålla tag och släppa tag, erkänna när det blir fel och gå vidare utifrån det, be om förlåtelse, förlika sig med tillvaron att något/någon saknas en… 

För mig väcker detta även en och annan tanke om kontinuitet i förändring, för mig ursprungligen en titel på en ytterst läsvärd avhandling om dans, nu även något som diskuteras inom historiedidaktiken och som nog torde diskuteras inom hela skolan:

Innebär förändring alltid framgång? 

Innebär förändring aldrig framgång?

– eller kan det månne vara BALANSEN mellan att prova nya saker och behålla sådant som via beprövad erfarenhet visat sig hålla måttet som gör en hållbar framgång? Men också att koka ner ett och annat för-givet-tagande eller mental tatuering till sitt faktiska grundbehov.

Trygghet o trivsel är en förutsättning för lärande och utveckling.

Vilket i sig inte lika självklart måste utläsas som att fasta små grupper är det som skapar trygghet och trivsel, även om det finns många åsikter om det. Vi provar ju nya vägar på Glömstaskolan, bland annat fler lärare i en större grupp elever (vi håller dock fast vid årskursen som organisation). Utbildade lärandeassistenter knyts till varje årskurs, med uppdrag att arbeta med det sociala, både elever och deras föräldrar (lärarna har förstås tydligt ansvar för utvecklingssamtal och kunskapsuppföljning och vet att relationen lägger grund för undervisning). Vi använder digital teknik i vardagen (men samlar också elever till klassisk högläsning och föreläsning). Vi möblerar mer varierat och har sällan fasta platser (men är tydliga med att det alltid är den närvarande vuxne som har sista ordet med både beslutanderätt & ansvar)…

Vi provade även att utmana idén om att små fasta grupper skulle vara det som skapar trygghet genom att varje dag lotta fram nya grupper. Varje dag. I augusti, i förskoleklass. Vad blev resultatet? Vår uppfattning är tydlig, eleverna är ovanligt trygga och vi har även stöd i samstämmiga föräldraröster:

Det är så härligt att mitt barn är tryggt med alla sina kamrater och inte bara de som den råkade hamna med av en slump första dagen. Samma sak med lärarna. Så var det inte för hans storasyskon…

Oj, nu bar det iväg från Ronja Rövardotter – men tanken började i hur svårt Mattis i förstone hade att släppa taget om kontrollen av sin dotter och därmed inte gav henne möjligheter att lära känna världen på allvar.

Inlärd hjälplöshet är livsfarlig.

Självklart handlar det även här om BALANS och medvetna val. Jag blir faktiskt stolt när femåringen på egen hand har bestämt sig för att plocka fram frukost till familjen när jag hänger i tvättstugan lördagmorgon, men jag är glad att hon väntade med att skära tomaterna tills jag var med… Rackarns Rövardotter!

Nej, nu checkar jag förhoppningsvis ut i ett väldigt välbehövligt sportlov, ses på andra sidan!

 

Lämna en kommentar

  • (will not be published)